lördag 13 april 2019

När ilskan ligger i luften

Det har varit vackra dagar, men kalla. Man tröttnar på klimatet, söker efter en resa. Talar med en vän som också är lite trött på alltihop. Vädret, jobbet, de egendomliga parkvakterna som beskär och hugger, hugger och beskär och förvandlar det stora parkområdet till "en golfbana" som hon sa. Jag sa: Naturfascism.

Det är som om Svenska Dagbladets inrednings- och hemma-hos-sidor flyttar ut i medvetandet på dem som planerar och sköter våra parker. Stora högar av hägg ligger uppstaplade, man fattar inte varför. Vad har häggen gjort för ont? Den brer knappast ut sig, den blommar urvackert. Men många av dem som sköter park saknar skönhetssinne. De har bara en idé om att skrapa rent och liksom "renovera" naturen. För några år sen skar de ner all vass runt Botaniska Trädgårdens stränder vid Brunnsviken. Så charmlöst och neurotiskt. Alla som vet någonting vet ju att det är där sjöfåglarna gömmer sig och sina ungar.

Samma mentalitet återkommer i olika sammanhang. Hur det ska se ut. Att det är en modegrej, men också en investering, en liten parad för välkomnandet av vi-som-vill-upp. Man skrapar rent berg och man skrapar rent i sina sekelskifteslägenheter. En köksö måste man ha, och en hund, och ett par barn som dekor i matrummet man skickar ut på Instagram. Man måste så mycket. Att ha och ha. Eller- å andra sidan - att ha eller att vara, motsättningen som Erich Fromm myntade. Ha-människorna kommer aldrig att bli nöjda med mindre än att det tagit allt som går att ta och skurit ner all hägg eller en alm eller en ask som står i vägen för "deras utsikt". Deras utsikt är naturligtvis hur som helst knappologisk. Natur och allt annat förvandlat till små små bongar i deras kassa-apparater som blir fler och fler. Man vet att de också kan muta en parkvakt att ta bort träd som "står i vägen" utanför deras hus.

Mitt förakt för den mentaliteten är enorm. Jag får gå allt längre bort från allt det där. Se till att det försvinner i fjärran, som den lilla obetydliga epok det är. Men den äter jorden. Den lämnar sopor efter sig. Den är en naturkatastrof. Välkomna till utsikten mot de ägda vattnen. Ursäkta om den inte är särskilt vid.


Foto ur Roy Anderssons: Sånger från andra våningen

fredag 12 april 2019

Marit Furn - Abalone

En ung kvinna reser av oklar anledning till Sydafrika, dagarna efter att hennes far dött. Hon reser från sorgen, men har den med sig. Hon har också ett självpåtaget uppdrag; att som journalist undersöka de sociala förhållandena i Kapstaden, nu, många år efter Apartheid. Ester, som hon heter, reser runt med en driven fotograf, ser och samtalar med människor i plåtskjulskvarter och på socialkontor. Men uppdraget rinner ut i sanden. Fotografen blir onåbar och hittas, senare, död.

Under tiden har Ester flyttat in på ett skruttigt vandrarhem, där folk kommer och går, många från Europa, men också en vit man som är född i Sydafrika: Tom, en dykare, som hon slår följe med. Så påbörjas en sorts bitter roadmovie, som likt de flesta roadmovies innehåller gränslöshet och missbruk. Här av både alkohol, kokain och allmän flyktighet. 

Det finns någonting i Abalone (Bonniers) som får mig att associera till Jean-Luc  Godard: Två människor som flyr i en bil, som Anna Karina och Jean Paul Belmondo, i Tokstollen. Marit Furns gestalter har en spleen som man annars förknippar med män, och Abalone kan svagt påminna om Hemingways melankoliska generationsskildring Och solen har sin gång. Utlänningar, utkastade på ett hotell. Men, tänker jag, Hemingway var mycket softare.

Personteckningen är hårdkokt enkel: ett sätt att prata, en klädsel, en gångstil, även det filmiskt visuellt och fullt av outtalade informationer. Man får lov att gissa sig in i de här figurerna, som rör sig på gatorna i Kapstaden, på barer, hotell, danslokaler, och som nästan aldrig riktigt talar med varandra. Ester själv framstår som en inbunden mutist, och mannen hon hänger med är nästan en karikatyr av ensam, äventyrlig snubbe. När hon berättar att henne far nyss dött och ska begravas medan hon själv är i Kapstaden svarar han: ”Tunga grejer”. När han flyttar från vandrarhemmet till en bättre bostad säger han att hon lika gärna kan bo hos honom för ”det spelar ingen roll”. Mellan dem finns ett dröjande vemod; både hon och han blir, trots sin onåbarhet, berörande. De lever så utsatta, så strävt och smutsat av omständigheternas makt.

Ändå sticker det i mig av otålighet; när händelserna upprepar sig och inget väsentligt sker mellan de två, när de fysiska detaljerna omkring Ester ännu en gång radas upp med nästan tvångsmässig omständlighet. Det är som motsatsen till soul, bara kropp, händelser, rumsligheter, detaljer kring mat, dryck, ligg, duschande, snortande, bilåkande, mens, avtändning, huvudvärk, sömn. Det är ett oerhört skickligt fasthållande vid det materiella, men jag är inte säker på att jag tycker om att bli fasthållen. Och risken med författarens detaljskärpa och iakttagelseförmåga är att den ibland känns som en uppvisning; titta-vad-jag-kan. 

Ändå beundrar jag hennes konstnärliga precision i skapandet av filmiska bilder, starka ögonblick, lysande färger, mörker, ljus. Det finns ett oerhört finlir i stämningsskapandet. Men det hon också gestaltar är en stor ensamhet, utan att någonsin nämna ordet ensamhet står den som en aura omkring huvudpersonen.

Furn vet precis vad hon gör, när hon gör det: Förintar läsarens förväntningar med en malande materialism och stegrar samma förväntningar med en konstnärlig finess som håller fast en spänning, ett landskap, en korthuggen dialog där allt ligger under ytan. Det är show-don´t-tell för hela slanten. 

Men jag når inte riktigt in i denna skyddande konstruktion. Och jag tänker på andra författare jag läst på senare tid, som alla gett mig ett vidgat hjärta. Furn lämnar mig med en tomhet, en oändligt vackert beskriven tomhet. Det var väl så hon ville göra det. Man hör de två i romanen som då och då säger: Det är okej, det spelar ingen roll. Men det som längst dröjer kvar hos mig är de vidunderliga bilderna av landskapet: Taffelberget, stranden, fartygen ute på redden, den brinnande skogen, stjärnhimlen och det väldiga regnet som sänker deras bil så att ”den lika gärna kunnat vara sänkt i havet”.


                                                       
Tidigare publicerad i DT, ST, ÖP, Gefle Dagblad, m.fl. tidningar, 1/4.

fredag 5 april 2019

Stoner

Jag är egentligen både för trött och för lat för att skriva något om Stoner idag. Men jag måste bara tänka ett par tankar högt.
Som det hampade sig läste jag Stoner långt efter alla andra. Folk runt omkring hade nog för länge sen slutat prata om den, och det gav mig en öppning utan förhandsinfo. Den tog sig in direkt.

Jag visste heller ingenting om John Williams, vilket just då var bra. Han blev bara en skrivare som skrev, förfinat men direkt och realistiskt om en universitetslärares begränsade öde: Stoner, gammelamerikansk, född på bonnlandet, införlivad med höga ideal och karg moral, hårt arbetande och engagerad i en Universitetsvärld av konkurrens och lite likgiltighet.

Jag skulle kunna nämna en verklighetsfrånvänd rektor, en tävlingsinriktad kollega, en flummig student som låtsas vara mer fullfjädrad än han är, ett dystert äktenskap och en mycket ensam man - Stoner själv - intill dess att en intensiv kärlek öppnar upp hans torra liv.

Här ska inte berättas en historia om en roman. Men jag vill minnas hur enormt mycket jag tyckte om den. Hur ärligt Williams berättar, hur hans moral riktar in sig på realism och inget känslomässigt nonsens. Ändå lider man med honom, känner för hans omgivning, och blir fullständigt tagen av den grekiska tragedi som ett begränsat liv kan vara.

Sen läser jag en amerikansk kortessä om Williams och hans idol, en viss annan universitetslärare som hade mycket stränga idéer om hur en bra roman, en bra dikt, en bra essä, eller bra lista skulle se ut. Idel realister: Henry James, Melville fick vara med, Edith Wharton osv. Whitman var avskyvärd, liksom en del andra romantiker eller panteister, Emerson till exempel. Min käre Emerson, som har sagt så mycket bra grejer. Men, nej.
Den stränge läraren, Yvor Winters, som också var poet, blev John Williams´ auktoritet för en livstid. Det är intressant, eftersom jag inte en sekund upplever att Williams som författare är auktoritetsstyrd. Dessutom kunde jag ju själv tröttna på Whitmans ordrika universalgeni. Medan jag rent principiellt är för det fria flödet; Faulkner, Joyce, Woolf. Etc.

Men det var alltså inte Williams och hans gudfader. De befann sig i uppror mot romantiken och den moderna självutgjutelsen. Jag är rätt ointresserad av den sortens litterära fejder, både nu och då.
Det som intresserar mig är formen, hur den väljs, och därmed blir till karaktär. Egentligen är det inte intressant vad Williams tänkte, utan hur det blev. Och - det är min tillfälliga insikt - att det blev så ini helvete bra därför att han hade en sträng idé om saker och ting. Men det är inte idéerna som föder hans roman, de är bara en ledstång. Resten är hans passionerade och känsliga begåvning, hans konkret formade erfarenhet. Det är den vi har att tacka för Stoner, inte den numera bortglömda universitetslektorn. Hur det kan va.




John Williams i sitt arbetsrum.

              Och här finns den lite försmädliga och malliga artikeln i The New Yorker.

måndag 25 mars 2019

En mörkad kunskap om förintelsen

Göran von Otter

1942 möter den svenske diplomaten Göran von Otter, på ett nattåg, en skamsen och sorgsen SS-officer som avslöjar för honom att tyskarna inlett sin judeförintelse. Han vill vidarebefordra detta till någon som har frihet nog att skicka avslöjandet vidare till andra politiska makter i Europa. Men Göra von Otters budskap förskingras av UD.

Hynek Pallas har skrivit en artikel om den här episoden. Här länk till GP. 
Och alltid ska man veta hur lätt saker glöms bort som gäller liv och död för andra, men kanske lite vinster på hemmaplan. Så som med den nazism man sopade under mattan, så ock med dagens främlingsfientlighet, som inte sällan skakar tass med kapitalet, eller bara med KD.  

Här skriver även Arne Ruth i DN om denna händelse som nu blivit incitament till en film.

Roland Paulsen gör en nödvändig rättelse av Roslings optimism

onsdag 20 mars 2019

Johanna Frid: Nora eller brinn Oslo brinn

Jag hamnar av en slump på internet och av en slump ser jag bilder på en f.d. kär mans f.d. kone. Men herregud, tänker jag; mänskan ser ju ut som en presentbutik, med sitt Georg Jensen halsband och sin latinosjalett på huvudet; en fluffig rosett mitt uppe på en dansk rultas huvud. Nästa bild: Men oj, vad hon ser blaskig ut, liksom överanpassad. Och så bra att hon hittade en finansman då, så hon äntligen kan sluta tänka på pengar.

Detta är sant och detta är lågt. Jag har en trött dag. Jättetrött. Efter någon timmes framhasande på hala gator i diverse ärenden har jag tagit taxi hem. Bestämmer mig för att lägga mig tidigt, men vill läsa en stund. Det blir Johanna Frids: Nora eller brinn Oslo brinn. Ett kapitel ska jag orka. Det blir två tredjedelar av boken. Jag har så roligt. Jag fnittrar stup i kvarten, precis som alla andra som läst Johanna Frids bok. Men det som inte alla andra har är en f.d. käresta i Köpenhamn, och en annan kärlek där, med vidhängande dansk kone med Georg-Jensen-halsband. I Johanna Frids bok är det i stället hennes danska pojkväns mamma som bär det där irriterande perfekta halsbandet. Men den verkligt stora irritationen är hennes kära Emils f.d. flickvän, Nora. I Oslo. Pro tempo kallat Arsle.





Johanna, som huvudpersonen heter i denna autofiktiva roman, råkar av en slump få se en bild av Emils ex Nora i hans Ipad, och fattar att de fortfarande har kontakt. I och med det har sattyget satt igång, svartsjukans mara som via internet plockar fram allt fler bilder på den vackra Nora, i tusen trevliga situationer, med förtjusande föräldrar och lika förtjusande hår, samt underbara ögon. Instagram blir en stjärnhimmel av Noras glansfulla (men uppenbarligen otroligt vanliga) liv. Grejen är att Nora är så älskad, av mamma och pappa, ständigt omgiven av förtjusta små utrop som hennes mamma pluddrar i väg medan hon instagrammar den en bilden efter den andra på sin dotter. Bara detta är ju komiskt. Att Johanna blir svartsjuk på en modersbindning som pågår via sociala medias hemtrevliga och småputtriga kanaler.

Boken handlar till sist också om det: Om det stora jämförelsehavet av hemgjorda mediabilder, om jämförelsernas ekonomi kan man säga, och här finns en lurig koppling till Houellebecqs romanidéer om den stora feta kapitalistiska varumarknaden som äter upp det mest privata och ställer ut det i teknologins butiker.

Jag laddade ner Instagram-appen igen och bestämde mig för att ta reda på vad som hänt där borta i väst de senaste tre veckorna. Nora hade varit på fest, trevligt. Hösten hade kommit till Arsle, nydeligt. Jag scrollade, inspekterade, och plötsligt hade jag Noras mamma framför mig. Jag såg varifrån Nora fått sitt utseende, det konventionellt vackra, de höga kindbenen. Det var en nedstigning i skärselden.

Hela den radda av problematiska jämförelser som drabbar romanens Johanna, måste vara något som Instagram-generationen länge levat med, med tanke på det stora igenkännande Johanna Frids bok har mottagit. Men alldeles bortsett från det så är hon en självmedveten litterär begåvning, med en stil som är brittiskt lätt och opåverkad av samtida litterära trender. Man kan se henne som ännu en mycket bra svensk berättare, med flyt, men till den här romanens paradoxer hör också bråddjupen in och ner i kroppen, där en endometrios gör tillvaron jävligt tung. 

Smärtan var inte nödvändigtvis absolut, den kunde förändras och transformeras, stöttas eller lindras. Eller negligeras och sätta sig djupare, funderade jag, insiktsfull av morfinet. Livmodern, tänkte jag. Mens, mens, mens. Jag levde med smärtan för att jag trodde att den var normal. Och nu låg jag här. Tankarna började sakta ner och tappa farten. Smärtan skadade min kropp permanent. Och varje gång jag träffade en läkare var jag tvungen att bevisa den och peka på att den var verklig.

Som vanligt kan inga korta snuttar göra boken rättvisa, eftersom den bygger så mycket på pendlingar, mellan sinnesstämningar och även mellan språk: Svenska uppblandad med danska och norska funkar både som en nordisk hybrid och en lustfylld distanseringsmekanism. 
Jag vill höra mer från den här författaren. Hon står helt för sig själv, avvisar alla-kan-vara-allt-ideologin med både humor och svärta, och har ännu inte setts på en enda stylad kvinnoförsäljande förlagsbild.

- - - - - - - - - - - - - - - - - 

Länk till Ellerströms förlag, som gett ut boken.