Dan(te) Brown

Dante Brown fick inga topprecensioner den här gången heller. Trots "Inferno". Inspirerad av - ja, ni vet vem.
Varför skulle jag bry mig. Har inte läst en rad av mannen och tycker han ser ut som en blandning av hunddressör, tennisspelare och en mild men hård ost, sportig och väl vaxad rullar han på, upp och ner i de florentinska backarna. Tyvärr rullar nu alla kritiker gemensamt tillbaka över honom; engelska The Telegraph är hur omilda som helst. Det är annat det än när svenska författare skriver om svenska författare utifrån vår fyrhörniga tidningsklubb.

Man kan få hemska olustkänslor av att läsa så här elaka kritiker, men eftersom det är a) rätt så kul och b) bara drabbar en redan bestsellrad superduperkille, så får det väl gå, för den här gången. Monica Hesse - ett namn som förpliktar - skriver mer sansat i The Washington Post:
"The book’s musty passageways seem to be not so much holding history up as sagging under its weight. Narration appears lifted from a Fodor’s guide [...] It’s like trying to solve a mystery while one of those self-guided tour headsets is dangling from your ears." 


Häggen blommar, för övrigt. Vi stänger ett tag till.

Elefant och Bloggpaus

Jag vill gärna göra reklam för den här
utställningen, som tidigare visats
på Fotografiska i Stockholm.
Elefanten är bäst.

Så hör nu; halläningar, skåningar, Köpenhamnare, Helsingörare och andra med närhet till Dunkers kulturhus: Get going!
Pågår till 19:e maj.


Foto: Nick Brandt, Elephant drinking.
Och här blir det bloggpaus. Livet går först. 

Ola Billgren på backwater

Ah-Ha. Det låter som en sångare på ett bättre plejs.
Men det är en målare på ett bättre plejs.

Min artikel om Ola Billgren kan nu läsas på björnstrand backwater.

Vitsipporna finns...

                 

Vitsipporna finns, vitsipporna finns,
för att låna Inger Christensen.

Ja, de finns, jag såg dem igår.
Pyttiga och gnetiga i vinden.

Det har varit soliga mjuka dagar
men inte till Valborg.

Det kommer alltid soliga mjuka,
men inte till Midsommar.

Vafankoli: Allt är ändå på gång.
Den här tiden när man bara kan
se sig omkring för att veta
vad som är meningen.


Och så fick jag tillfälle att ta fram Oscar Bergman igen, min mormors favoritkonstnär. Lilla mormor. Men så här såg det också ut i backarna på Arkö, där min man och jag hyrde sommarhus några år. Mycket ek, och fina holmar, skär och vikar.

Och för att kompensera det romantiska och nostalgin kan man höra Inger Christensen själv läsa ur diktsamlingen Alfabet här; glöm musiken, lyssna på hennes stämma, orden. Jag fattar en av tre anledningar till att jag en gång blev så kär i det danska språket.

Vänner, bild, bok.

Igår vaknade jag och skrev utan tvekan en dikt som var för bra för att publiceras på bloggen. Några små korrigeringar och, där satt den. Detta gjorde mig naturligt glad. Det är inte varje morgon det sker ett under.

Igår fick jag också några bilder från en vän som befinner sig på resa i Indien, för tillfället i Kolkata, kolonialt benämnd Calcutta. Där är 40 graders fukt och "premonsun-hetta" skriver hon. Inget jag avundas. Men på den långa resan kom hon till Bokhara och ska vidare till Sikkim. It´s allright for some! Bilden nedan från henne.
 

foto: Susanne Tupy

Och så har en annan kompis och f.d. kollega, Helena Looft, kommit ut med en ny bok "Pappa, vet du vad jag drömde". Men det har ni väl sett? Här kan man annars läsa mer.

På förekommen anledning

                                    

  

Rullstol på g. Inte min, utan Bloggers. Jag gör som en del andra bloggkollegor; ser till att läsarna passerar spamfiltret; teckenidentifieringen. Detta p.gr.av för många skräpkommentarer.    


(Bild, som inte har med saken att göra: Hilma af Klint. Men den kan ses som en cirkel av integritet. Nu på Moderna Muséet)            

Stockholm - en triangelresa

Reste från det obeslutsamma byggeländet till en lugn plats på Söder. Sofia kyrka signalerade sin spröda klang. Katarinavägen var lika grandios som alltid. Bergen levde av unga människor som lekte sommar i nordanvinden uppkrupna i skrevorna med mackor och musik.

Reste hem igen till den obeslutsamma byggbranschen, som äntligen fattat ett beslut. Om tre dagar är balkongbygget klart. Reste bort igen. Snabbt möte på Centralen med litteraturvetaren. Nya nycklar i min hand. Taxi! Den kom genast. Gemytlig kurd som sa: ska vi säga 120: blankt? Blankt blir bra! Särskilt som vi cirklade runt ett bra tag på Kungsholmen där tre gator av fyra är återvändsgränd. Cul de sac, som det heter, oss filmvetare emellan.

Fram till berget i skymningen. Hem till de bortresta doktorandernas lägenhet. Rörigt som tusan. Men i gengäld bokhyllor fulla med mina intressen. Läste Anne Sexton till långt in på natten. Vaknade utsövd och åt frukost framför Erlanderhuset. Dragspelet på femton våningar som vände sin baksida mot mig och såg ut som en monolit. Kristalliskt vit i solen. Och jag tänkte: Där bodde Tage Erlander bland alla de andra människorna. Utan bodyguard och utan övervakningskameror. Det var då det.

Huset är snyggt, men som vanligt gjorde Stadsplanerarna på 60-talet sitt favoritsvenska ängsliga drag: ETT höghus, och ETT lägre komplex. När det finns utrymme för tre eller fem. Det är som att planera en trädgård och sätta en ros bredvid en spirea bredvid en lilja bredvid en morot. Jag tror annars att tre höghus hade gjort sig fint här, de kunde tagit platsen där den utomordentligt tråkiga skokartongen Rörfirman X ligger. Och därmed löst en del av bostadsbristen även för studenter.

Hela den här delen av stan påminner annars om det bästa av det svenska. Det stora huskomplexet jag tillfälligt bebor har en studentlägenhet på varje plan, i varje uppgång.
Grönområdena är naturliga och generösa. Berg, buskar, stranden mot Mälarens vida blå, kajakklubb, Smedsuddsbadet, och scoutkåren i en rödmålad kåk. Väl skötta promenadvägar. Glittrande rena, badbara vatten.

Vid eftermiddags-téet ligger solen över Södra Bergen. Så små de ser ut här uppifrån. Långholmsfängelset - en herrgård. Och Västerbron, som alltid känts enorm när man är under den eller på den, blir en spinkig välvd sak, lagom för en japansk trädgård. Och långt borta skymtar Sofia kyrka och pekar ut den andra punkten i min triangel från den ena till den andra till den tredje sidan av Stockholm.

Om jag gillar den här stan? Frågan är redan besvarad. Och kärleken.