Jag lyssnar på radio och hör Anita Björk läsa radioföljetongen:
Älskaren, av Marguerite Duras.
Till en början är jag extremt irriterad på Anita Björk, en skådespelerska som liksom aldrig släppt loss ur de fina tonfallen. Hennes personlighet lägger sig som en glasyr omkring Duras´ text. Där Duras är cool och trevande, är Björk sensuell på ett lite ansträngt vis. Förlåt min kritik av en död.
Men sen - kanske är det en helt annan inläsningsdag - är Björk ikapp texten. Hon ÄR den. Och det ska väl sägas att en kärlekshistoria av det här slaget, med en jag-person i centrum, är bland det svåraste man kan läsa. Skådespelaren måste vara den unga flickan, och den äldre kvinnan, författaren, samtidigt. Den som berättar om sin älskare, på ett långt avstånd, men i ett enda nu.
Det som alltid retat och fascinerat mig hos Duras är hennes ditanseringsförmåga, även när hon skriver om de mest intima ting, kärlek, död, sjukdom. Hon håller sig i sin ton, som om hon gick på lina. Någon av de kloka i Paris, kanske Julia Kristeva, har sagt om Duras att hon har en schizoid författarpersonlighet. Det betyder att hon skriver som om livet ligger lite grann i glasburk. Noli me tangere.
Jag minns inte, vet inte, vill inte värdera. Av Duras har jag läst den här - som nu går som följetong - samt
Förgöra, sa hon, där hon, som nästan alltid är fallet, lever högt på sin stil, sin kalla blick, i en skissartad story där alla mest verkar hata varandra.
Det bästa jag hitills läst av Duras, det oomtvisteligt geniala, finns i den fruktansvärda krigsdagboken: Smärtan - La Douleur.
Man kan inte skriva som Duras gör, om kärlek, om erotik, om smärta, utan att ha varit med om den, hela vägen. Det finns ett mod hos henne. Vad som sedan händer med stilens alla glasburkar vet väl ingen.
För er som tycker om att lyssna medan ni diskar, sträcker ut er på sängen, eller ser ett snöblask dra förbi utanför fönstret, finns en länk till radioföljetongen
här.
Sen - och det behöver väl knappt sägas - är det mycket mer att ta av i en litterär produktion som varit vad man på tråksvenska brukar kalla "flitig".