Har Monbiot alltid rätt?

Häromkvällen såg jag en mycket trött, dämpad Obama försöka hålla stången mot en utvilad miljardär som uppenbart kan tala för sig och sin klass. Ikväll hörde jag Romney göra reklam för ökat försvar, mer pengar till rustning, (hellre vapen än vård) och ännu mer dödande av unga män, amerikanska eller andra. Han talar för sina kompisar i rustningsindustrin och aktien går förmodligen upp. Men åtminstone hela den utbildade, läsande, kultiverade klassen - från ekonomiprofessorn Robert Reich till skådespelaren John Cusack, vet vems kulor han rullar.

"Vi kan kalla det Romnesia: de mycket rikas förmåga att glömma bort den kontext där de gjort sin förmögenhet. Att glömma bort sin utbildning, arv, familjära nätverk, kontakter och introduktioner. Att glömma bort arbetarna vars arbete berikade dem. Att glömma bort infrastrukturen och säkerheten, den kunniga arbetskraften, kontrakten, samt de bidrag och bail-outs, som regeringen tillhandahöll."


Så börjar en alldeles utomordentlig artikel av George Monbiot i The Guardian. Man kan undra var den svenska motsvarigheten finns - jag har inte sett till den, i varje fall inte i en större dagstidning. Men Monbiot fortsätter vecka efter vecka att producera de mest häpnadsväckande kloka sammanfattningar av vår tids ("liberala") myter om ekonomi, framgång och utförsäljningars egenvärde.
Läs honom om ni vill ha ett hum om vad som pågår i politik och ekonomi. Men vad är det med den här mannen - har han alltid rätt? Svar: Ja. Utom när det gäller kärnkraften. Men vi tar inte den debatten idag.

Artikeln fortsätter som nedan. Och hela artikeln kan läsas här.

We could call it Romnesia: the ability of the very rich to forget the context in which they made their money. To forget their education, inheritance, family networks, contacts and introductions. To forget the workers whose labour enriched them. To forget the infrastructure and security, the educated workforce, the contracts, subsidies and bail-outs the government provided.
Every political system requires a justifying myth. The Soviet Union had Alexey Stakhanov, the miner reputed to have extracted 100 tonnes of coal in six hours. The United States had Richard Hunter, the hero of Horatio Alger’s rags-to-riches tales(1).
Both stories contained a germ of truth. Stakhanov worked hard for a cause in which he believed, but his remarkable output was probably faked(2). When Alger wrote his novels, some poor people had become very rich in the United States. But the further from its ideals (productivity in the Soviet Union’s case, opportunity in the US) a system strays, the more fervently its justifying myths are propounded.
As the developed nations succumb to extreme inequality and social immobility, the myth of the self-made man becomes ever more potent. It is used to justify its polar opposite: an unassailable rent-seeking class, deploying its inherited money to finance the seizure of other people’s wealth.
(---)
The rich lists are stuffed with people who either inherited their money or who made it through rent-seeking activities: by means other than innovation and productive effort. They’re a catalogue of speculators, property barons, dukes, IT monopolists, loansharks, bank chiefs, oil sheikhs, mining magnates, oligarchs and chief executives paid out of all proportion to any value they generate.
Looters, in short. The richest mining barons are those to whom governments sold natural resources for a song. Russian, Mexican and British oligarchs acquired underpriced public assets through privatisation, and now run a toll-booth economy(4). Bankers use incomprehensible instruments to fleece their clients and the taxpayer. But as rentiers capture the economy, the opposite story must be told.

------------------------------------------
(Tillägg: Om drönare. Learned to love the bomb, Mr Romney? Andra synpunkter på drönare -hos Torsten Kälvemark, kolla även länkarna.)

Is there life on Mars?

Idag var det så dags för långpromenaden till graven. Mina föräldrar ligger sedan länge på Katolska kyrkogården, omgivna av polacker, zigenare, irländare och italienare med konstiga efternamn; Wysotski, McDonagh, Taikon och Jaconelli.

Mer än tjugo år har en av dem legat där. Fast det är ju ingen som ligger där. Men det ger en underlig känsla av tidens högtidliga gång. Jag planterade lite ljung framför den stora busken med rosa saedum som någon annan familjemedlem satt dit. Det blev vackert. Men kändes lite tomt. Ändå pratade jag med dem - det är ingen morbid grej, jag kunde lika gärna "prata med dem" i vardagsrummet - men det är förstås en liten ritual.

Detta med döden. Hur folk i alla tider hittat på en massa saker för att förhålla sig till det där svarta djupet: Enorma gravsättningar, skalleplatser, katakomber, processioner. Och så Hamlets enkla samtal med Yorricks skalle.
Det är klart man vill att de man älskat, eller bara tyckt om, ska finnas kvar någonstans. Och då inte enbart som gamla ben, en skalle och några paltor i jorden.

Om en månad kommer här att vara fullt med katoliker och flammande ljus på alla gravar. Men jag ska på konsert i Allhelgona. Min mamma och pappa är inte så noga med det rituella, så vi tar det här lite som det hampar sig. Den större frågan är. Finns det ett liv efter döden? Och låter inte denna undran likadan som när Bowie sjunger: Is there life on Mars?

Nä. Det finns inget liv på Mars, vet vi nu. Mer än spår av bakterier och lite is vid polerna, som möjligen kan smälta någon gång så att allt börjar om. Vad min pappa och mamma nu skulle ha för glädje av det. Men den andra berättelsen, om folk i vita kläder och högtidliga sammankomster, den är för sagobetonad. Ändå har jag då och då en känsla av att mina kära bortgångna är i närheten, som en susning.

Och Himmelen? Ja, den är väl inuti i så fall. Om alls. Jag håller det öppet.

Dikt är ingen märkesvara

Den gröna sidentunikan har fått ett hål i sidan

Bränd av solen

Den svarta sidenskjortan är trasig i kanten

Gnagen i sammanträden

Den saffransfärgade silkesjalen från Indien

Har överlevt femtio år

utan min mamma

Med bara några småsår 

lätt skuren

Aspbergern klär sig inte

men tar det som ligger framme

Dyslektikern har skrynklig skjorta

och en penna som blånar i fickan

Anorektikern klär sig flott

och visar upp sina tioåringsarmar

Borderline blandar vilka färger

som helst, schockrosa och skrämgrönt

ADHD sticker alltid ut

det gör också höstens mode

Ingen vet skillnaden

på en märkesvara

och en eftergift

för normaliteten

Tack för Musiken

Och tack för att inte Allt går att hitta på nätet eller Wiki, så att man får tänka klart för sig själv. Eller känna. Helst både och.

Det blev konsert om söndagen: Mozarts 40:e i G.moll - som jag väl kan varenda vändning i, eftersom den spelas ofta. Den är av det slaget att en ung person som satt bakom oss kände sig manad att nynna med. Vilket inte gjorde något särskilt, till eller från. Man blir hur som helst fylld av den famösa lättheten, påhittighetens lek med sig själv. Ljust, som en barnlek. Men bara för Mozart. Tekniskt tror jag den är svår, för alla orkestrar.

Konserten inleddes med ett litet, lättsamt, pickande, pizzicatto-dansande stycke av Martina Bergenstråhle. Lätt, som en barnlek, det med. Med en stämning som en surrande sommaräng.

Paus. Och sen blev det tyngre förstås. Med Beethoven himself. Konsert för violin och orkester i D-dur. Om man ska tala om svårighetsgraden för en orkester, vilken som helst, tror jag den här konserten maxar. Svårt att få komplexiteten att låta organisk. Växlingarna och dramatiken är stor; från de kraftiga rytmerna i orkestern till sångligheten. Från skiftningarna mellan forte och piano, till det subtila pianissimot hos violinen. Som väl kan spelas lite olika. Men som i Tobias Ringborgs version blev extremt känslig. Less is more, liksom. Med den invändningen att det varken blev för lite, eller det minsta vagt. Jag tror tvärtom att den här soloinsatsen är bland de mer minnesvärda jag hört. Trots att jag i början var en smula tveksam på om han skulle palla trycket (vem är jag - hans mamma, typ?). Men det har något att göra med val: Ringborg valde att stryka fram det sköraste mest subtila känslospåret, som bara mot slutet tar mod till sig och kilar fast i orkestern på sina egna villkor.

Har ingen aning om vad Beethoven tänkt om detta, eller Ringborg. Men det var som att se Outsidern göra sin musik mot en bakgrund av ett självsäkert kollektiv som om och om igen kunde förefalla dränka honom. Och just på den yttersta spetsen spelade Ringborg. Tala om egen tolkning! Men är det min - eller hans? Hoppas få fråga honom om det någon gång.

Efteråt åt vi middag på Indiska kvarterskrogen, M och B och jag. Det blev Chicken korma, inte curry. Och hur trevligt som helst. Om det nu kan intressera någon annan än de närmast inblandade. 
_______________________________________________

Här finns en länk till Leonidas Kavakos, en helt annan violinist, under repetition för samma Beethoven- konsert. Det kan bli dunk, dunk, dunk too much, som han så riktigt påpekar för Kungliga Filharmonikerna. Kort därefter säger han. Now, go crazy! Thats music, in a nutshell.

Kryddor, träna, trist

Mina favoritkockar på hörnet lagar indisk mat så att kryddoften sprider sig i hela kvarteret. Röd chili, koriander, curry, Tikka Masala, Tandoori. Annars är det mest grått. Gatorna, vädret, temperaturen. Bara träden är ännu gröna, på grund av sommarens måttlösa regnande.

På väg till träningslokalen ser jag de första lönnlöven som lagt sin fina mosaik i rött och guldgult mot det grå. Jag går alltså och tittar ner. Men det är okej -  inga lyktstolpar i vägen och inga skejtare. Och jag har inte så bråttom att jag inte hinner se det enda vackra.

Sätter mig i roddbåten, bästa träningen. Det plaskar om vattenhjulet. Man minns någon roddtur för flera hundra år sen. Sånt hjälper. Annars handlar träning enbart om uthärdandet av tråkigheten. Det är mig en gåta hur en massa människokroppar - för att nu inte alls tala om själar - frivilligt kan ägna fyra pass i veckan åt sånt här. Stå och dra i en tåt med båda händer. Dra, släpp, dra, släpp. Lyfta upp, släppa ner, lyfta upp. Finns liksom ingen väg mot excellensen. Att man kan bli mästare på att dra, och så. Eller på att lyfta knät med en vikt vid foten, samt det andra knät. Samt dra ner en hög galge kopplad till en hög skrot, så att ryggen får "jobba". Om man ändå fick ta upp potatis i stället, eller hugga ved. Cykla går förstås an. Även om jag hellre gör det utomhus. Och så balanserar jag på en bräda för att förkovra mitt balanssinne. Finns det någon excellens i sikte? Tror inte det. Man blir inte lindansare vid min ålder.

Undrar hur olika vi människor är när det gäller att uthärda tristess? Min nivå är låg i träningslokalen. När jag kommer därifrån är jag dock muntrare. Och jag kan uthärda rätt trista timmar, och avstå från mycket, för ett par timmars skrivande, även en lördag. Om skrivandet bara "lyfter" en halv timme. Så - nog om trist. I morgon ska jag "träna" musikörat (vilket hemskt uttryck, ni hör själva, var det hör hemma, och enbart där). Roligare blir det i alla fall. Konsert igen. Och kanske en curry på det.

Les Murray: översatt

Meningen med existensen

Allting utom språket

fattar meningen med existensen.

Träd, planeter, floder, tid

vet inget annat. Moment efter

moment, uttrycker de universum.

Även denna idiot till kropp

vistas delvis där, och kunde

inrymmas med full värdighet

om det inte vore för den ovetande friheten

i min pratande skalle.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Originalet i det tidigare inlägget.

Stryk i natten

Nej, för guds gröna ängar - missförstå mig inte. Mina grannar har inte släppt några oljud ifrån sig, och själv har jag inte alls den läggningen. Ack, nej. Här är vi snälla.

Men jag har varit uppe och strukit, stryka, strök. Så kul. Hur så, undrar den som ägnat natten åt uteliv, rajtan och dåligheter. Vadå? Stryka blusar, eller den älskades skjorta, eller gardiner eller helt notoriskt som en tvångsmässig kontrollfreak - stryka lakan?

Nix.
Jag har strukit text. Och varför är det alls kul - undrar de som kanske snarare har svårt att få ihop två A 4. Jo. Därför att min läggning är sådan att jag hur lätt som helst får ihop tio A-4. Eller sju sidor i datorn.  Skrivkramp existerar inte här, peppar, peppar.

Men den här boken jag jobbar med måste ner, ner, ner. Är det ett kammarspel - tänker jag ibland? Som jag helt olovligt förvandlat till ett Panorama? Är det en ickeroman som försökt bli en - eh - roman?

Nix..
Inget kammarspel. En story över ett par år. En romanaktig icke-roman. Där dagar och stunder och psykologiska öppningar ska tajtas och komprimeras. Det betyder stryk! I dagarna fick jag bort 17 sidor. Bah! Det är bara början.
Sen filar jag vidare på dialoger och bilder och miljöer, men där är inte så mycket jobb kvar.

Det är Komposition det handlar om. Vad ligger var? Hur ligger hänt? Var kommer P in och när börjar nedräkningen för A och F? Komponera. Som i musik. Och det märkliga är att jag kan sätta in hela Bachs långa You-tube-lista i öronen, från lilla fugan i G-moll till Wachet Auf - och många fler - utan att det stör mitt skrivande. Jag tror snarare det hjälper. Ibland. Andra stunder ska det bara var hurringens tyst. Och så är det hög tid att skriva ut allt på papper igen. För det finns saker man bara inte kan se när man scrollar.

Men prova med musik: här.

Texten tillägnas alla oss som skriver: Ni vet själva vilka ni är!