1683 den 12:e september

Dagen för det stora slaget vid Wien, mellan anfallande osmanska styrkor och en samlad europeisk här. Turkarna besegrades, och drog sig långsamt och stukat tillbaka. Wiens ståndaktiga murar och ridande lansiärer anförda av polska husarer räddade staden och resten av Centraleuropa - kan man tänka.
 
Hundra år senare låter Gustav III uppföra en liten charmerande "turkisk" paviljong i Hagaparken. Esteticerandet av och inspirationen från Orienten får en högkonjunktur under 1700-talet. Paviljongen har ett tältliknande tak och är prydd med en liggande halvmåne. När jag såg den igår framåt kvällen lyste den mellan träden som en kuliss för fantasin. Hundra år - och en kung kunde leka med den kultur som hans förfäder fasade för.

Tolerans och glömska, kulturpåverkan och skönhetssinne. Vilken tur att inte alla delar av en historisk samtid är indragen i en oändlig revansch.

Idag; den 12: e september 2012. Vem minns slaget vid Wien? Och igår; dagen för 9.11 vid World Trade Center, då upp mot 3.000 människor dog - vem minns samtidigt kuppen i Chile, på samma dag, 1973? En militärkupp stödd av USA, som dödade ännu fler och ledde till tortyr av tiotusentals människor.

Det är trehundra år mellan anfallet mot Wien och kuppen i Chile. Vilken av händelserna berör oss mest?
Om vi alls berörs längre. Om vi alls kommer ihåg. Det händer ju dagligen alltför mycket.

Den retoriska frasen: "Man ska komma ihåg" användes i cirka åtta inledande meningar av Maud Olofsson i en intervju i Svt 2 igår kväll. Det man då skulle komma ihåg handlade nästan uteslutande om faktorer i fru Olofssons egen historia. Inget ont i det, mänskan har ju mänskliga drag. Men en gång "Man ska komma ihåg" missbrukades i uppenbart manipulativt syfte var när intervjuaren kom in på kärnkraftsfrågan. Olofsson sa: "Man ska komma ihåg" att centern strävade mot ett fönyelsebart energisystem, men att när det inte fick tillräcklig fart blev det nödvändigt att i stället förnya kärnkraftverken.

Detta kom-ihåg fick stå utan följdfrågor av en intervjuare som verkade alltmer passiv inför Olofssons energi. Men alltså - för att avrunda: Vad man kommer ihåg - Historia och minne - är ofta en fråga om val. Jag till exempel skulle säga: Man ska komma ihåg att kärnkraftsvalet 1976 var enda gången en stor grupp unga människor lämnade sossarna för centern. Den historien kommer inte tillbaka.

Men vi kommer att minnas Fukushima. Och vi ska minnas Chris Stevens - ännu en tid. Ja, det är alltför mycket, alltför många vi ska minnas, utan att riktigt komma ihåg hur vi ska få ihop det. För att få ihop det måste man nog förenkla. The way of all things political.

            Pipers originalteckning för "Turkiska kiosken",  efter en idé av Gustav III.

Mahler con amore

Den eminente Lars Sjöberg var ciceron i  P 2:s "Vägvisaren" idag. Ingen kan som han uttrycka sig tvärsäkert, hyperkritiskt, men förståelseskapande, om musik.
Han gjorde en rätt rask genomgång av några olika inspelningar av Mahlers etta. Fanns knappt en lyssning/beskrivning jag inte kunde hålla med om. Musiken väckte mig ur en seg förmiddag.

Men i stället för att jag berättar om programmet kan ni själva leta upp det i presentationen.

Den utvalda bästa inspelningen med Columbia Orchestra under Bruno Walters ledning, fullständigt lyfte - även om jag inte håller med Sjöberg i varje detalj. Så har till exempel tredje satsens lilla skrammelorkester för horn blivit aningens barnsligare torgmusik än jag skulle vilja ha där. Men det är nåt kul med det, och det övriga är fint som snus.
Här en ovanligt välljudande You-tube-version av tredje satsen. (Den slutar lite plötsligt dock, ha överseende!)

Flygande holländare

Ja, alltså - musiksäsongen fick en flygande start: En stor akademisk kör och orkester från Wageningen i Holland landade i närmaste kyrkan. Man tror knappt det är sant - allt man får vara med om nästan gratis en regnig söndag.

Debussy; melodiöst, aningen salongselegant, men med allvarets plötsliga friktioner. (Stor fråga: Kan man vara salongsig med allvar? Ja, om man är Oscar Wilde. Eller Debussy då. Jag har ett svagt minne långt bort i min hjärna att även jag någon gång kunnat det).
Fabulös ung Saxofonist; Jules van de Loo. Svettig och röd, men ändå cool som en flygande ängel med aningens otympligt instrument. Rhapsodie pour saxophone, spelad med en mjukhet som jag aldrig tidigare hört på saxofon...

Sedan: Tjajkovskij första symfoni: Mäktiga klanger, sensibla skiftningar mellan pianissimots surr bland fiolerna, och överraskande inslag av blås, cymbaler, pukor, samt basar som durrar jazzigt. Det svänger, det är dramatiskt, och lite ryskt sagoaktigt som en resa med Djed Maroz (Farfar Frost). Men sen kommer då det där egendomliga artonhundratalsaktiga sättet att avsluta: En utdragen final med bam bam och bom bom och en pompa som verkar tagen ur luften. För vad handlar de där magnifika sluten om - annat än att göra intryck på en delvis halvsovande borgerlig publik? Ja, jag vet inte. Men det är intressant när konsten vacklar mellan uttryck för en inre verklighet och den där yttre anspänningen; att göra intryck. Det finns fler än Tjajkovskij som kämpar där, som vi vet.

Hur som - en helt lycklig start på en höst som nu börjat regna och kallna om natten.

Jules van de Loo spelar Takahsi Yoshimatsu i ett annat inlägg på Den blinde Argus. För övriga medverkande i kör och orkester från Wageningen, se här och framförallt här.

Och så en annan version av Rhapsodie pour orchestre et saxophone:
Solist: John Harle. Dirigent: Sir Neville Marriner.

Kamel, kamel - Camel.

I morse när jag vaknade kom jag omedelbart att tänka på en kamel. Nej, jag såg en kamel i mitt inre öga: Det stilfulla huvudet, den långa nosen, den hängande känsliga överläppen, de stora ögonen med långa ögonfransar. Den var en värdig bild för någonting, jag vet inte vad. Man borde umgås oftare med kameler.

När jag var i tonåren såg jag, tillsammans med min pappa, en rätt dålig film om Lawrence av Arabien, förmodligen en kolonial pedofil, men i filmen framställd i romantisk glans med Peter Fåfängligheten O´Toole i huvudrollen. Jag föll, pappa tog det betydligt torrare. Men själva landskapen och kamelerna tror jag vi kunde enas om.

Senare reste jag med min första pojkvän till Sousse i Tunisien. Kameler överallt. Beundransvärda lugna varelser som aldrig trampade på någon i trängseln och som hade vett att lägga sig ner en stund, och en stund till, när inget särskilt var på g. Minns knappt hur deras gnägg låter, men förmodligen är det antitesen till renarnas torra skällande. Vid ett tillfälle passerade en man med kamel fullhängd med mattor och tyger. Vi köpte både mattor och tyger för några hundringar och släpade hem presenter till oss själva och föräldrarna. En av de koloristiskt vackraste trasmattor jag sett ligger fortfarande i sommarhuset.

Sen blev vi magsjuka och satt uppe en hel natt och en morgon och sket. Bestämde oss för att aldrig mer smaka på något i Souken. Men Souken, marknadskvarteret, var det mest myllrande nordafrikanska liv jag sett. Köttet hängde helt rått över gatan, flugorna surrade, matthandlarna bjöd på kaffe. När vi åkte tåg till Tunis glodde karlarna så mycket på mig att jag började gråta. Jag var 21 år och hade kortkort kjol. Så oförnuftigt. Stora bebylsade damer tröstade mig.

Detta blev mitt hitills enda besök i nordafrika. Kvinnosynen har jag tänkt hantera bättre en annan gång, men de där bedrövliga magsjukorna man får skrämmer mig mer. Någon som vet en bra profylax mot det?
I alla fall: kameler har något visst. Jag vill återse dem. I Afrika eller annorstädes. Jag skulle till och med kunna tänka mig att läsa ut en ganska tråkig bok* av Le Clézio, för att få "vara" bland kameler.

De gamla egyptierna hade en susning när de skapade sina halvgudar med katthuvud, falkhuvud, sjakalhuvud; Bast, Horus och Anubis. Men vad gjorde de av kamelen?
Alla djur i nästan alla religioner har fått symbolisera kvaliteter hos människan. (Aj, fan, nu blir det föredrag).
Men vad är kamelen?
För mig: Uthållighet och coolhet, för att inte tala om sunda pauseringar. Men jag vill se kameler, inte prata om dem. Jag har en dragning till öknen. Men som en klok husmor vill jag ha det bra i magen. Alltså är min mage viktigare än äventyret. Och jag kan inte ens göra som folk gjorde på femtiotalet när de ville erövra världen med en cigarett: Röka Camel.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*Öken

Egyptisk kamel med egyptisk pojke; arbetsdag.

PS: Nu vet jag varför den gamla egyptiska kulturen inte hade någon kamelgud : Kamelerna kom till Nordafrika med Perserna, för ungefär 2.500 år sen.

Faller ur myndighetsrollen?

I den pågående dystra debatten om Thomas Quicks skyldighet/icke skyldighet ska jag inte uttala mig i någon riktning, eftersom jag aldrig läser på artiklar om mord och annan vämjelse.

Men: Om Göran Lambertz, på trots av en enorm mur av kollegial antipati, hävdar att det kan finnas något som gått snett i detta överjävliga ärende, så ska han ha cred för det, och inte enbart kritik.

Juristprofessorn Madeleine Leijonhufvud, som redan många gånger visat sig från sin mest flickskoleaktiga sida, hävdar däremot att Göran Lambertz gör det stora misstaget att "falla ur myndighetsrollen". Ha!
Är det Gogols Ryssland eller Gogols Sverige vi befinner oss i?
Ett samhälle där folk håller sig på plats inom myndighetsrollen - med allt vad det nu kan innebära av dolda lojaliteter, ryggdunkande, karriärkorsetter, tysta överenskommelser och fina ytor, är inte ett värdigt rättssamhälle. Punkt slut!

Göran Lambertz har en linje i sin verksamhet som tyder på stor självständighet och en vilja att uttrycka sig  fritt, kritiskt och öppet, om vad som än diskuteras. Vi är många som vant oss vid det, som tycker oss veta vad han går för. Alldeles oavsett upprörda röster från domare, och advokatsamfundets medlemmar, som väl har sedvanligt intresse av att skydda advokater, vars ordval, pläderingar - och nu,  nedlåtande omdömen om Lambertz - liksom ingår i rekvisitan. Man ska "vinna" "sitt mål".

Om Lambertz tycker sig ha andra, etiska ansvarsbedömningar att göra, så är det bra för rättsapparaten.
Det betyder inte att jag kan avgöra hur rätt eller fel han har; det betyder att jag litar på någonting i hans person som verkar stå friare än många andra. Som vågar "falla ur myndighetsrollen".

Sen tycker jag att ordens nyanser är viktiga - och att det därmed kanske hade varit bättre för själva saken om Lambertz valt ordet "indicier" i stället för "bevis" i sina artiklar.

Tillägg: Länk till artikel i Expressen.
Länkar även, "för skoj skull" till en äldre artikel av Zaremba. Times Change.

Sommar farväl

Foto: G. Björnstrand

Fast, nej. Inte riktigt än. Igår när vi var ute och gick låg två ungdomar och långsimmade i badviken. Häromdagen doppade jag fötterna och det var lika varmt som i luften. Anslående 20 grader alltså. Men det har varit kalla nätter nu. Jag badar inte mer förrän jag kommer till bastu och simhall.

Så att: Bilden ovan får vara sommarens sena kulmen. En långsam skymning över nordvästra Kultsjön, sett från Klimpfjäll. Med friskt älggräs, tolta och rallarros i backarna. Och raningar i sjön. Någon som vet vad raningar är?

Ansiktet och Viktigheten

Det händer ibland att man får känning av sitt eget ansikte som mask. Tappa den inte. Eller – är det verkligen så där jag ser ut?

Ansiktet vårdas med hudkräm och smink, samt i välbärgade kretsar med lyftningar, insprutningar och collagen. Takes time to be a woman. Eller – som en äldre vän i Köpenhamn brukade säga, när hon krigsmålade sig framför spegeln för att gå ut och handla: ”Ellers tror di man er gåed ned ad bakke”. Netop.

Ansiktet - en persona. Vi släpper det bara i älskande och tillitsfulla ögonblick. Eller i konstens uttryck; musik, teater, dans. Släpper ansiktet – men med konstnärlig medvetenhet. Strääänsch.

Japanerna släpper det kanske aldrig. Jag minns en rätt kuslig erotisk film från Japan, med oupphörligt sexuellt begär, avslutad med en kastration. Förfärande och hårt, för mig och den man jag var på bio med. Minns inte om det hände så mycket i deras ansikten. Tyngdpunkten låg någon annanstans.

Fotomodellerna håller på sitt fejs. Attraktionen utgår från det onåbara, ovetbara. Vem finns där bakom? Tricket är uttryckslösheten. Den gudomliga stenstoden. Den förgår dock och blir till sprucken verklighet igen.

Åldrandet är besvärligt för de flesta, både kvinnor och män. För kroppsindustrin en lönande problematik. Söta unga kvinnor förlorar en del av sin figur och blir äldre matronor med – i bästa fall – viss stil. Män får mer mage, kvinnor fler rynkor, några blir skinntorra, andra blir överviktiga. Vackerheten får hitta andra vägar. Utstrålning. 

Utstrålning. 

Ansiktets sociologi: Jag vet att jag spelar min roll, och innanför ovalen brer landskapet ur sig som vanligt, ointresserat av mitt ansiktes efemära gräns. Landskapet innanför, landskapet utanför. Egot som en skiva mellan två världar. Ett veck – både i tiden – och i rummet. ID-kortet. 

Kan det genomstrålas?

Viktigheten. Allas vårt behov av den. Men män som går i pension får det svårare än kvinnor, ofta. Skälet är – som en manlig medresenär från Berlin påminde mig om – att män förlorar sin ”importance”. Viktigheten i att ha en respekterad position som när man avgår gapar tomt i någon del av själen. Jag har sett det. På läkare och chefer och andra som levt sitt liv inför andras ögon, i betydelsens centrum. Och sen – inget särskilt. Spela golf? Valla hunden? Fiska? Omvärdera livet? Lägga sin vikt någon annanstans?

Kvinnor har troligen lättare att ”gå av”. Deras liv ofta mer utfyllt av människor, relationer, barn, husets alla vrår (ja, jag vet att jag här bör sticka in en brasklapp om moderna män, men jag väntar med det).

Jag skulle tro att det för frilansande kvinnor väger extra lätt att bli av med en viktighet man knappast haft, och heller inte eftersträvat. Den skulle tyngt för mycket. Frilansare vill resa med lätt packning – annars blir man inte just det.

Viktighet. Vikt. Tyngd. Pondus. Position.

Ansiktet som uttryck. Eller mask. Hårt polerad.

Eller som motvilligt uttryck, okontrollerbart. Hur läser den andre mig? Vad ser jag under den andres roll? 

Oviktighet, lätthet, rörelse. En meanderslinga lik en norrlandså. Ansiktet och viktigheten smälter en stund, till sjögräsnivå. Kommer nyliv. Kommer annat när något går förlorat. 

Och det eviga?

Utstrålning. Som en doft. Så kort som sant. 

Dessutom finns mycket att göra. 

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Länkar till den här texten - som är på något vis besläktad.