Ligga gräs

Soliga dagar i följd. Man blir yr av skönhet. Solen står högt och bränner lagom fint. Alla fjällen syns till klockan tolv på natten. Och jag har cyklat hit och dit och upp och ner och ut på de yttersta uddarna tills kroppen säger sluta. Nu ligger jag i gräs. Mellan klöver och prästkragar, mellan vatten och björk. Flugor omkring mig, enstaka mygg. Jag bryr mig inget om det. Men jag blir plötsligt nyfiken på vilken tonart de summar i. Flugan: F-moll? Små mygg: D dur? Och normalmyggen: A moll mot ass? Jag tycker det här är jätteintressant och kunde nog göra det till ett projekt med någon musiker med absolut gehör. Något jag annars brukar skryta om att jag själv har. Men för det första är det väl mest skryt, för det andra gäller det musik; inte insekter.
Kanske man kan googla svaret på humlors, bins, flugors och myggors sum-zum-toner? Om inte finns här ett uppdrag.

Enastående Julian Bream

Eftersom jag inte orkar skriva överför jag något ännu bättre: The outstanding, one and only, Julian Bream. Ingen klassisk gitarrist spelar så mycket med hela kroppen som han. Det som kommer efter är mest expressiva överdrifter, ni vet, Hendrix och Prince å sånt.... 
Spanish Dance No. 5" composed by Enrique Granados (1860-1909). Strunt i videon, strunt i kommentatorn. Just go for it!

Två gitarrister spelar Tarrega

En nyare inspelning med Per-Olov Kindgren och en äldre, som i sin spröda klang, bär en annan tid, än den genomdigitaliserade.

Även en blind höna...

Det är sannerligen inte ofta som Johan Lundberg och jag kan picka i samma hönsgård, eller vad jag ska kalla det. Men idag har han definitivt funnit ett korn som jag missat. Läs hans anslående sågning av webbsajten Litteraturmagazinet. Som vanligt blir ingenting bättre av att man stavar Andersson med z, eller qvinna med q. Men vad gör man inte? Jo, ett magazine som i alla bemärkelser är trettio år efter vilket som helst Fanzine.

Eftersom Johan alltid är så oreserverat elak kan det kanske vara på sin plats att återkomma senare, med lite fler nyanser. Men just nu; inga nyanser alls, från min sida heller. En chefredaktör som tar om samma förtjusta utsaga om en författares observationsförmåga tre gånger i samma text har aldrig lärt sig att stryka. Eller byta spår. Det är annars Lektion 1 för en redaktör.

- - - - - - - - - - -

Här en länk till Anna Brodows text om samma som ovan från en annan vinkel.

Länkar även till en intelligent text av Håkan Lindgren, om vem/vilka som äger allt vårt "Gratis" på nätet.

Myr mossa mygg

Klockan är tio och solen börjar gå ned över den stora sjön. Jag är plötsligt omgiven av sju personer, alla i samma ställning, med kameran mot solnedgången. En klok djinn hindrade mig att ta kameran med. Det är för lätt att karikera de där personerna. Och fjällen blir alltid så små på bild.

I övrigt har här varit stilla liv idag. Samtidigt en sorts uppståndelse. För mig. Som återvänt till den myr jag i brist på bättre pronomen kallar min. Den är tillräckligt liten för att norrlänningarna ska strunta i den, och lagom stor för mig att gå runt på en timme eller två. Jag har återsett den i mina drömmar, under de år jag inte varit här på sommaren. Idag var den verklig igen. Lilla myr, dulle dej, sa jag till den. Det tyckte den om. Solen började skina än mer, och det skygga ljusa gräset höjde sig en centimeter. Under mina fötter en obeskrivligt gulröd mossa, vacker som bärnsten.

Och så alla dofterna; pors och kråkris och krypljung och vide. Jag hoppar lätt gungande och aningens vimmelkantig från tjock tuva till sank tuva, med allt blötare skor. Bakom mig i söder är kanten av granskog, svart i motljuset. Framför mig en 280 graders vidvinkel av stort vatten och femton fjäll. Det är ju inte mängden det kommer an på men den här skönheten bräcker alla mina andra sommarvisten; Björkö, Arkö, Styrsö.

Inte för att någonting ska överträffas, men man söker sina platser. Vissa är som menade för en. Här har jag plockat hjortron som räckte för ett par sommarmånader. Här har jag sett rävhonan skällande springa fram och tillbaka för att vakta sina ungar. Här undrar jag ibland om det kunde komma en björn, men rädd är jag inte. Min myr är nog för liten för en björn. Men tillräckligt stor för ett norrsken.

På den klara sjön blåser östan och föser undan myggen. De få som är kvar piskar jag bort med en björkslana. Och så är jag parfymerad med "Mygga" enligt Rävjägarens råd. Allt är som det ska vara. Men vackrare än jag kan förklara. Stränderna med ljusgrå sand följs av dem med stenar i olika färger. Gabbro är en särskild grön bergart som jag gillar. Jag ska återkomma till den i min avhandling om geologin på havsbotten här uppe.
Stranden vid min myr är också liten. I sanden ligger små platta stenar nitade som mosaik. Gud har gjort ett bra jobb. Här.

Centralmassivet kan man kalla det; två tredjedels längd uppåt Sverige. Solen står lika högt nu som vid midsommar i Stockholm. En ljusblå natt väntar. I tystnaden hörs forsen pulsera mellan branterna.

Det här är inte norrsken

Nä; det här är inte norrsken, inte ens om man vänder det upp och ner, och ut och in, eller väntar på att det ska uppenbara sig om igen i december.
Det här är liksom antinorrskenet. Skenet som bedrar. OS som osar katt. Eller vad sägs om att kanske en tredjedel av alla idrottsmän tävlar med någon form av doping i kroppen. Inte för att jag är jätteintresserad, men jag brukar kolla löpning, helst sprinters, eftersom jag inte har tålamod med långa tävlingar. Och inte för att jag är jätteindignerad, men jag tycker kanske lite synd om folk som förstör sin kropp för att förbruka den i sporten, några år.

Läs för skoj skull vad Gunnar P skriver om OS-saken. Och - för allvarets skull? - vad Rasmus F skriver. Och så finns det en massa länkar hos båda, så att den som vill vrida och vända på saken kan göra det.
I´m off, som sagt.

I´m off

Nu reser jag till ett ljusare Ljus. Fortsatt fin sommar till er alla! Återkommer med en och annan rapport.

(Klicka för förstoring)