Maja Lundes roman tippar över i lärodikt

De första sidorna i Maja Lundes roman Blå (Natur&Kultur) är kanske det vackraste jag läst det här året. Men inte bara det vackraste, det visar också på en vidunderlig förmåga att göra ett fjäll, en glaciär, en fors, till något djupt berörande, att skriva in människan i naturen så att de två blir ett sammanhang.

Lunde som 2016 kom ut med den kritikerrosade romanen Binas historia har utlovat ett ambitiöst projekt; en kvartett av romaner, alla tillägnade vår tids stora frågor; klimatet, miljöförstörelsen, fattigdom, torka, hunger. 

Romanen Blå är uppdelad på två röster, två medvetanden, Signe och David. Signe är en sjuttiosexårig kvinna, sedan länge hemmastadd i det vidunderliga landskapet vid Ringfjorden som inleder romanen. Hon är journalist och miljökämpe, och hennes återkomst till landskapet berör också alla hennes minnen, en barndom, en kärlek, kampen mot miljöförstörande utvinningar av vattenfall och sjöar. Till sist även en kamp mot de fiffiga företagare som säljer utsågad glaciäris som lyxvara till drinkblandare söderut.

David är den andra huvudfiguren; en flykting som lämnat ett uttorkat Sydeuropa bakom sig. I sällskap med sin lilla, viljestarka dotter gör han vad han kan för att överleva i 2040-talets klimatkatastrof, och drömmer om att förflytta sig vidare, närmare vatten, närmare ett nytt liv.

Om Maja Lundes första roman Binas historia hölls ihop av en stilistisk säker berättarton och en lätt arkaiserande stämning, så är den nya romanen mer stilistiskt vacklande. Som så ofta med roman nummer två, under trycket av ett stort förlag, verkar hon vilja för mycket: Fånga en hel civilisations försyndelser och tragiska klimatförändringar i ett par vardagsnära och symboliska öden.

De kapitel som handlar om Signe, är ofta storartade, med stark inlevelse i både fjällnaturen och havet. Den arga, mot miljöförstöringen kämpande Signe, som också kämpar i sin segelbåt mot väder och vind, som kan tackel och tåg och kartor, är en kvinnogestalt att minnas. Det är också där författarens egen erfarenhet är tät; hon kan havet som en riktig seglare, hon är genuin i protesterna mot miljöförstörelsen, agget som rör sig i Signes skalle. Och hon kan skriva om väder och vind, dimma och vatten så att man känner det på huden, under händerna.

Kapitlen med David och hans dotter Lou, är svagare, mer ”gjorda”. När man vet vilka överjävliga läger Rohingyer befinner sig i, eller delar av den syriska befolkningen, blir det lite för journalistiskt att en författare som en gång besökt ett flyktingläger i Aten åtar sig att skildra den erfarenheten. Det beror inte på ”appropriering”, det beror på en didaktik som inte lyckas bära upp persongestaltningen. I stället fylls lägerberättelsen av små, torra detaljer. Vattenbristen, hungern, smutsen, all brist, som ska levandegöra livet i lägret är alltför tydligt installerade av en duktig hand, och dialogerna är taffliga. Dialog är överhuvudtaget inte Maja Lundes starka sida. En enkel invändning är att hon skriver alltför många onödiga ”sa han”, ”sa hon”, som sammanhanget skulle klarat sig utan. 

Man önskar att hon låtit de inre rösterna, och naturströmmarna hållas med sitt, och skippat lärodikten. Signes mycket starka historia kunde burit hela romanen. Det är nämligen där de mest levande processerna pågår både i psyket, och i berättelsen om en bygd, en natur och dess förstörelse.

Invändningarna till trots vill jag gärna höra Maja Lunde behålla sin stolta röst i de böcker hon planerat. För det mest levande i den här romanen är stort, sant och argt på ett sätt man bara kan älska.

Tidigare publicerad i ST, Dt, Gefle dagblad m.fl. mittsvenska tidningar.

Umberto Eco om fascism

"To people who feel deprived of a clear social identity, Ur-Fascism says that their only privilege is the most common one, to be born in the same country. This is the origin of nationalism. Besides, the only ones who can provide an identity to the nation are its enemies. Thus at the root of the Ur-Fascist psychology there is the obsession with a plot, possibly an international one. The followers must feel besieged. The easiest way to solve the plot is the appeal to xenophobia. But the plot must also come from the inside: Jews are usually the best target because they have the advantage of being at the same time inside and outside. In the US, a prominent instance of the plot obsession is to be found in Pat Robertson’s The New World Order, but, as we have recently seen, there are many others."

Läs för Guds skull hela artikeln i The New York Review of Books. 
Den är så rik, och bra. Tack till Joachim Zander, som tipsade.

Klådan - ett etiskt dilemma?

Idag bara länkar jag till Gunnar Strandbergs infama lilla blänkare. Och med infam menas här något nödvändigt ont.
Hur går saker till i den utomordentligt förfinade kulturvärden, med Klådor och andra klådor?

"Men snart växer min förundran över ett par av de andra vittnena, två kvinnor, och hur de fortsätter att vara Klådans vän, låter sig bjudas och bjudas med, samtidigt som de uppger att de är rädda för honom och tar säkerhetsmått som att låsa dörren till sovrummet då de frivilligt åkt till Paris med honom och lika frivilligt bor i hans, eller jag menar Svenska Akademiens lägenhet.
Hur resonerar man då?"

Länk till Gunnar Strandbergs bloggtext här.

Och så tycker jag nog att Gunnar Strandberg själv kan skriva den text han efterfrågar, men hu, vilket sjåpagås-gnäll, som då skulle uppstå.

Kjell Westö - Den svavelgula himlen

Prologen är smygande. En medelålders man sitter ensam i ett hus där en hotfull gestalt i svart hood rör sig utanför fönstren. En föraning om ett mörker som får sin förklaring många hundra sidor senare.

Men berättarens livshistoria börjar så ljust. En pojke på tio år cyklar omkring i ett skärgårdslandskap, samma sommar som hans pappa har hyrt ett litet torp vid havet. Där finns vidsträckta åkrar, ekar och tallar, vassvikar och smultron. Färgerna i Westös skildring lyser som en målares, och glädjen inför naturen, äventyrskänslan på en cykel i ungdomen, är ljuvligt skildrad och lätt att känna igen.

Pojken är uppvuxen i lägre medelklass i Helsingfors. Han är enda barnet i en familj som är snäll men lite osäker; en strävsam pappa som älskar George Harrison-låtar, och en mamma som gärna vill delta i kulturlivet. Äktenskapet mellan föräldrarna tar slut och bara trådarna bakåt till ett fattigt och religiöst Österbotten finns kvar.

Pojken är en av dessa många som måste slå sig fri. Att cykla hit och dit i landskapet är sinnebilden av hans frihetsbehov. På en av sina utflykter möter han Alex Rabell och blir snart inbjuden till den finlandssvenska släkten Rabells herrgårdslika villa. Farfadern Poas skugga vilar över familjen, porträttet av honom är skarpt och autokratiskt som en hökprofil. Fadern Jakob är av egendomliga orsaker alltid ”bortrest”, modern Clara håller i tåtarna, och Alex lillasyster Stella är snart i rätt ålder för en begynnande kärlekshistoria. Egentligen är det porträttet av Stella som är det rikaste i berättelsen. Hon och berättarjaget blir varandras fixstjärnor, älskar som galningar, skiljs och möts igen och tappar aldrig varandra helt ur sikte under de fyrtio år som romanen gestaltar. Stella är vild och fri och svår, inte minst dialogerna mellan henne och berättarjaget är full av intelligenta, otåliga iakttagelser.

Hennes bror Alex är en maskhållare, en kylig typ som gör allt för att vidga sitt till hälften ärvda imperium. Han är den som alltid talar i termer av pengar, marknader, konjunkturer, och ändå lyckas Westö göra honom till en komplicerad människa och en trofast vän. Andra i vänkretsen är småpsykopatiska mobbare och uppkomlingar, eller snälla, som Krister, en ständigt filosofisk och diskuterande kamrat. Ett annat fint porträtt är den stadiga Linda Vogt, klok och utan åthävor.

Hela skeendet skildras genom denna vängrupp, deras föräldrar, och – så småningom – deras barn. Det är ett bra grepp, det gör mig som läsare mer berörd av vad tiden gör med dem alla, både de förflutnas skuggor, och framtidens skugga, då åttiotalet tutar igång med sin ekonomistiska vulgaritet. Men då har Stella redan dragit iväg utomlands, och förenat sig med en experimentell teatergrupp, Krister har blivit präst, och jagberättaren kämpar med författarskapet, blandat med motvilliga uppdrag som lärare. 

Westö beskriver inte bara vängruppens utveckling genom kamratskap, erotik, yrkesliv och konkurrens, men helt parallellt, och utan att det känns det minsta krystat, ett samhälles utveckling från 60-talet till nu. Klass och kön, begär och frihetsbehov är som tangenter på ett mångstämmigt piano, där ackorden först – som i början, i sommarljuset - klingar vackert för att senare braka ner i dissonanser och våld. Tyngdpunkterna förskjuts i förhållande till tidsandan; några flyter upp, andra dras ner.

Det är som det ska att ekonomi-gurun Björn Wahlroos dyker upp i kretsen kring den allt rikare Alex. Han talar på ett festligt symposium för bankirer och företagare, under devisen ”Noble Savage or Pragmatic Engineer? – The Finnish Brand in a Fast and Ever-Changing World”. Man hör den finlandssvenska betoningen på dessa engelska fraser, och skrattar nästan, men inte helt, för det är som Kjell Westö sagt i en intervju: ”80-talet är viktigt i egenskap av moralisk konkurs. Det är där jag upplever att västvärlden förlorar sin sista chans att vända saker rätt.”

Westö lyckas, som så ofta, att med några stora grepp dra in också krigstiden, med dess minnen av nazismens och fascismens ondska, samtidigt som han beskriver det ofrånkomliga klassamhällets gränser. De rika berikar sig, och de fattiga mister sina hus.

En hel del känner man igen från hans tidigare romaner, driften att överblicka det förflutna, ungdomar i fritt fall, sexualitetens manier och de äventyrliga försöken till öppenhet. Men också ett etiskt grundackord; som om människorna, de han skildrar, kunde bära varandra. Bokens jagperson vill så mycket, han är på sätt och vis en samvetets representant, och som sådan kämpar han med sin humanism, och – ännu mer – med det svarta hålet i denna humanism; en enda handling av brutalitet. Men närheten, försoningen och mognaden är inte ouppnåeliga, inte ens när den allra svartaste nutid, en smula korthugget och pliktskyldigt, avslutar romanen.

Som läsare är jag konstant berörd, och först efter trehundra sidor finns en svacka där författaren pratar på för mycket om olika middagar, bilturer och restaurangbesök. Dessutom använder han modeorden ”på riktigt” alldeles för många gånger. Det borde en ordkonstnär undvika. Men den kritiken är marginell. Det lyfter igen, porträtten fördjupas, vänskaperna återuppstår, de tragiska avskeden, moderns död, faderns demens, en ungdomskärlek som upphör, ett orättfärdigt testamente, en släkt som skingras; allt är genuint mänskligt, okonstlat och igenkännbart. 

Foto: Fredrik Willberg

Det finns författare som jobbar med mer sofistikerade tricks, eller borrar i sitt ego.  Kjell Westö är snarare en gedigen klassiker, och jag tycker så oerhört mycket om den omsorg han ägnar sina huvudfigurer, även när de beter sig våldsamt och arrogant, eller bär på tunga krigshemligheter. Det finns en allvarsam ömhet i hur han ser på människorna, som han berättar så mycket om, men som ändå framstår som mysterier eller aldrig uttömda svar på aldrig helt nåbara hemligheter. Dessutom är han skicklig på att skruva en intrig, att låta det som man anat under ytan långsamt avslöjas och bli tydligare, svartare, mer melankoliskt. Kjell Westö visar om igen hur bra det går att vara en alldeles traditionell författare som bara vill se lite klarare och djupare på sina medmänniskor och sitt samhälles historia. 

_ _ _ _ _ _ _ 

Jag nämnde den här boken tidigare, men ville inte lägga in den förrän tidningsläsarna grundligen fått sitt. Artikeln tidigare publicerad i DT, ST, ÖP, VLT, Gefle Dagblad, NA, m.fl.

Fortfarande det vackraste jag vet...

...det vackraste jag vet just nu alltså: Och nu hittade jag hela konserten på nätet, fri från intervjuer. Detta är en benådad tolkning/omtolkning av Vivaldi. Max Richters minimala och samtidigt rockiga variation, med soloinsats av tidens mest passionerade violinist, Daniel Hope (vid sidan av Janine Jansen måste jag tillägga då). Man kan dansa till den eller bara hänga på som om det gällde livet.
Ta hit den här konserten för tusan, Berwaldhallen eller Konserthuset eller Göteborgs filharmoniker. Ni måste göra det. Måste! Jag kommer. Jag tvingar alla mina vänner att komma med.

Mysteriet med tonen - Philip Roth

Den jag egentligen hade tänkt läsa, Portnoys complaint, fanns inte på evigheter inne på Biblan, och inte heller på Akademibokhandeln. I stället lånade jag Everyman eller Envar, som den heter på svenska.
Läser de första kapitlen och tänker, okejda, det här var ju alldagligt, men ändå. Roth har medvetet gått in för detta alldagliga, han placerar sig i en vanlig människas figur, ett judiskt alter ego som varit utsatt för de existentiella grundbultar och förödmjukelser som intresserar författaren. Kroppens och relationernas skruttighet. Det är där han befinner sig. I tiden efter fruarna, skilsmässorna och de oupphörligt sura sönerna, som aldrig kan acceptera faderns beslut; detta att han var färdig med sitt äktenskap och beredd på något mer levande.

I Envar finns ingen moralism. Inte mot mannen som trots skuldkänslor - ofta underblåsta av de småaktiga sönerna - väljer att lämna ett tråkigt äktenskap efter sig. Inte heller visavi det faktum att han alltmer isolerar sig, tröttnar på folk, och drar till sig folk igen, med något så välmenande som en målarkurs. En viss tröst är den godlynta dottern, eller de vackraste minnena från en barndom vid havet. Men med tiden blir denna en gång så livshungriga surfunge mer dyster. Han känner sig tyngd av hur livet saktar ner, och kroppen blir opålitlig.

Ändå är det (nästan alltid) något med Roth röst som gör mig närvarande och glad. Han följer med lätt medkänsla varje människas öde, åldrandets Everyman. Sitta och vänta på diagnos, få den, kämpa med den, möta andra i ungefär samma ålder, som kämpar med sitt, ett knä, en cancer, en höft, dålig syn.
Plötsliga protuberanser från en gammal erotisk sol flammar upp igen i mötet med någon så klichébetonad som en söt joggingflicka på stranden. Men allt det där är kortvarigt. Medan protagonisten minns sitt liv, går nuet allt långsammare, allt oftare ser han att någon vän har dött, en arbetskamrat tagits in för depression, en kvinnlig vän tagit sitt liv.

Det är i den här romanen och Exit Ghost som han tampas med döden extra mycket. Upptakten till romanen är en begravning, och det är inte den första kistan eller den första kyrkogården i de 192 sidor som följer. Mot slutet skapas ett crescendo av minnen från kyrkogårdar, begravningar, och föräldrarnas bästa råd till sitt barn ur benknotornas djup. Måttet rågas av mötet med en svart dödgrävare, Roths egen Yorrick. Men de skämtar inte om döden, de talar om hur man rent konkret och med god logistik gräver en grav och fyller igen den.

Hur detta undgår att bli en morbid dödsfixering? Well, det är bara inte det. Snarare en försoning med döden. Philip Roth är fena på att få de absoluta villkoren, födelsen, livet, utplåningen, t.o.m. föräldrarna, att ledas över i en vacker kretsgång som till syvende och sist bara betyder: Livet, som det är. Och mot slutet blir de flesta av hans kontrahenter inbegripna i en resignerad men varm feeling: va fan, som det blev hörrni.

Den lätta judiska humor som ackompanjerar allt han tar i - en ton av komisk distans - och den sorgsna dödsmedvetenheten i den här romanen är vad som gör den till en stor, liten roman. En allmänning. Det är Philip Roths ton, hans medmänsklighet, och hans alldeles naturliga berättarröst som gör det.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Tidigare skrev jag om Exit Ghost och Nemesis.

Dikt 1005

Solen stod upp igen och

Jorden var hel

Utan en skåra av

dissonans, dofterna

Man kunde se allt

Man kunde se lodjuren

fast man inte visste

Var de fanns

Jorden var jordens kung

Solen var brännande

Under den på glid gick de feta

fåren, getterna
fräna fraktaler

fiktiva fraktioner på jet

drivna mot nästa toppmöte om

sin önskvärda undergång.

Det stod barn och väntade, ensamma eller i grupp

det togs en gruppbild på barnen med honom

Den Store Grotesco

Han som rev upp alla avtal, alla kjolar, rev upp den

rest av ordning som ännu nådde ner i maktens gravar.
Där satt de höga, utstyrda med manicker,

med amuletter och talismaner,

vapen och horor och avsatta ministrar, med sina
fruar som håller barn och banker och bilar lika.

Vi andra dök, vi dök

det glittrande havet, den milda insjön

Slutna ögon såg

dök som lommen och uttern dök,

som istidsmänniskan dök

Hade en egen sol

Stående, sjudande i källans vilda kanal

forsande vatten

strid utan strid

fred med guden.

Solen stod upp hel.

Det goda var inte över.

Under oss var det

Forsande mellan fingrar.

Ingens.