På en dörrmatta jag råkar passera vid ingången till en ny-terapeutisk lokal står det: "Lyckan är som fjärilar, den kommer och går".
Som med många såna här new-age-iga deviser hämtade från hindi blir det trögtungt med svenskan. Särskilt på en hampamatta. Fjärilar - den? - kommer och går?
Jag har alltså träffat ett par fjärilar i mitt liv, några enormt tilltalande, och andra bleka som blekaste citroner. Jag har mött en apollofjäril som klev på min hand en bra stund, men jag har aldrig sett fjärilar som kommer, eller går. De fladdrar förbi ett moment. Om det ska liknas vid lycka tror jag kaffe går lika bra. Lyckan är som kaffe, två till tre koppar om dagen. Funkar även om vintern när alla fjärilar sover.
Själv dricker jag kaffe en gång om dan. Lyckan förblir gåtfull. Och ska jag leta efter deviser så inte blir det hos ny-terapeuterna. Något hittar man hos författare och filosofer, annat i Nya Testamentet, och en rejäl dosa torr erfarenhet, utan fjärilar som stampar i farstun, kan man finna i tidiga buddhistiska visdomsord:
"Sätt inte värde på det som är gammalt, och bli inte fascinerad av det som är nytt".
"Sörj inte över det som gått förlorat och tråna inte efter det ouppnåeliga".
"Gå hit och dit med öppet sinne och utan förutfattade meningar".
Idag var jag ute och gick hit och dit. Inte helt utan förutfattade meningar, men ändå, rätt öppen. Snö på isen. Sol. Fridens! Nu kommer Februari, nu är det värsta över. Det är en lycka. Liten och beständig och till för alla.
Mötte där ute i strålningen en bekant som berättade att även sessan varit ute och gått på isen med två livvakter. Skönt att jag slipper, tänkte jag, alltså inte sessan, utan livvakterna; de skulle stå i vägen för en hel del. Och hur man kan kalla en brud på trettio plus för sessan förstår jag inte. Nedlåtande och undergivet på samma gång. Skämtsamt - möjligen.
Det står en sky av konserverade fjärilar kring kungahuset, en romans med det omöjliga sagolivet. Men bortsett från apanaget och retro-effekten är Victoria bara en kvinna som väntar barn. Vilket hon skulle vara också om det blev republik i morgon bitti.
Prinsessan har nu gått hem till sin strand och jag till min. Bevakad och obevakad. Slott och koja. Var och en till sitt. Olika som bär.
--------------------------------
Citaten hämtade ur Buddhas ord för trehundrasextiosex dagar, i översättning av G.F. Allen.
Ur Buddha talade och sade, Forum, 1963
söndag 29 januari 2012
lördag 28 januari 2012
Söder Stalingrad och Thåströms Nej Tack
Min svåger skådespelaren – som just nu jobbar på annan ort – erbjöd mig en fristad i sin lägenhet på Söder. Jag kallar honom ”svåger” fast han och syrran inte är gifta; de har en långvarig god sammanhållning. Jag gillar att använda dessa släktbeteckningar i vår skäligen lilla släkt. Två svågrar alltså. En ingift och en oingift. Två människor med vett och värme.
Men i svågerns lägenhet frös jag. Där var tyst som i graven, och det kan ju ha varit det; men temperaturen låg också långt under den i hemmahuset. Iklädd alla kläder samt överdragen svågerns jättelika morgonrock, typ manstält, kunde jag sitta in mig i kvällssoffan och vid morgonkaffet. Skönt. Så fridfullt som jag inte haft det på länge i mitt oborstade ombyggnadshus. (Fem års buller, varav två år med ombyggnationer av misslyckade ombyggnationer).
Undrar om en eller annan Freud kommer att upptäcka – när det är försent förstås – att det finns något som kan kallas ombyggnadsneuroser. Man bygger och bygger om, och blir ändå inte riktigt lika lycklig som man hoppats. Ungefär som folk som gifter sig tre till åtta gånger, eller ideligen opererar om sina kroppsdelar.
Men, asch, jag ska väl vara tolerant så här i slutet av januari när alla längtar sig sprickfärdiga efter balkonger och slingerväxter och det där lilla glaset vin i hängbåset. Själv tänker jag mig alltid en längre utflykt än balkongen, och det är på berg och hav jag ska lägga de pengar jag har över. Inte på en låda järn.
I alla fall; man kan med tanke på tidens übermaterialistiska värderingar - och trots det något risiga ljudet - ta sig en Thåströmlåt som säger en hel del om skillnaden mellan människor. Att Thåström menar vad han sjunger förstår man av det där gamla Superbudet han en gång nobbade: 18 miljoner som han tackade nej till för att han inte ville sälja sin själ ens till något så banalt som Återförening-Av-Ett-Rockband som splittrats för länge sen. Han tyckte i ärlighetens namn Det Var Över. Hur många gör som han? Tackar nej till miljoner för att rädda sin själ, eller sin personlighet? Inte hans musiker-och-generationskolleger, i alla fall, som säljer sig till varenda krystat TV-program.
All konst handlar om: Leave in time. All levnadskonst också.
Till min s.k. levnadskonst hör att jag ibland tycker om att ha tråkigt. Brukar kalla det lugn och ro. Men på Söder var det trist; det är en annan sak. Bortsett från alla gulliga träkåkar och höga backar intill min svågers plejs, så var resten trist. Gatorna mot Medborgarplatsen var alltför långa och mörka och enahanda. Söder på sommaren är finemang, alla sitter ute, Medis funkar som piazza och i Björns Trädgård lägger körsbärsträden sina fallande blommor över skejtarnas kepsar. Men så här års är det lite Stalingrad över det hela. Inklusive frosthalka.
I alla fall. Jag bodde in mig i svågerns lägenhet, med tysta grannar, och expansiv bokhylla. Hittade genast Bruno K Öijers samlade (Helena har hintat att jag har en lucka visavi Öijer) och läste med ökad förståelse mannen vars look alltid skrämt mig. I hans morgonrock kan ingen bo, har jag väl tänkt. Men han är en sant ropande röst i öknen, som man ska läsa lite i taget, annars blir det för sorgligt. (Jag märker också att man är i otakt - med den tiden - om man hör på Thåström utan att läsa Öijer; de två är släkt).
Hittade även Kerstin Ekmans senaste och har betat i mig hälften av den ironiska klokskapen, med nöje, samt väntar på att öppna Borges Minnen och William Shakespeares samlade verk på engelska (jag har bara sex av pjäserna plus sonetterna hemma).
Sen har ju svågern ett par hyllmeter deckare som inte intresserar mig - är det här en könsskillnad månne? - men framförallt ett par Ahlin och Eyvind Johnson jag inte läst.
Jag har alltid haft lätt för övergången till andras hem. Numera är jag sorgligt förtjust i min egen färgglada tråkighet, och momentant kände jag mig spökig i den tomma, välstädade funkisgrottan. Spöket öppnade därför ett fönster och prövade utsikten mot gården, men den var inte mycket att se. Kala funkisfasader på hela motsatta sidan, inte ett enda träd. Medan jag hos mig kan blicka ut på en rik variation av husfasader och många roliga sorters trapphusfönster. Samt Stor Kastanj, sälg, lönn, alm och syren. I maj blommar Kastanjen rätt in i min middagslagning. Då är jag hemma, för Stockholm norra är bäst i maj. Innan dess blir det – om det blir som planerat – både Lappland och Danmark.
Men medan borrarna sticker i mitt hus så att det gör ont i tänderna kan jag då och då få låna Svågerns tysta bo. Och inte långt ifrån funkisgrottan bor Helena, som ni känner från här inne. Hon bor också funkis, men vid ett litet fält. Med man och barn och balkong. Men hon var rätt så lycklig redan innan balkongen, har jag för mig.
Men i svågerns lägenhet frös jag. Där var tyst som i graven, och det kan ju ha varit det; men temperaturen låg också långt under den i hemmahuset. Iklädd alla kläder samt överdragen svågerns jättelika morgonrock, typ manstält, kunde jag sitta in mig i kvällssoffan och vid morgonkaffet. Skönt. Så fridfullt som jag inte haft det på länge i mitt oborstade ombyggnadshus. (Fem års buller, varav två år med ombyggnationer av misslyckade ombyggnationer).
Undrar om en eller annan Freud kommer att upptäcka – när det är försent förstås – att det finns något som kan kallas ombyggnadsneuroser. Man bygger och bygger om, och blir ändå inte riktigt lika lycklig som man hoppats. Ungefär som folk som gifter sig tre till åtta gånger, eller ideligen opererar om sina kroppsdelar.
Men, asch, jag ska väl vara tolerant så här i slutet av januari när alla längtar sig sprickfärdiga efter balkonger och slingerväxter och det där lilla glaset vin i hängbåset. Själv tänker jag mig alltid en längre utflykt än balkongen, och det är på berg och hav jag ska lägga de pengar jag har över. Inte på en låda järn.
I alla fall; man kan med tanke på tidens übermaterialistiska värderingar - och trots det något risiga ljudet - ta sig en Thåströmlåt som säger en hel del om skillnaden mellan människor. Att Thåström menar vad han sjunger förstår man av det där gamla Superbudet han en gång nobbade: 18 miljoner som han tackade nej till för att han inte ville sälja sin själ ens till något så banalt som Återförening-Av-Ett-Rockband som splittrats för länge sen. Han tyckte i ärlighetens namn Det Var Över. Hur många gör som han? Tackar nej till miljoner för att rädda sin själ, eller sin personlighet? Inte hans musiker-och-generationskolleger, i alla fall, som säljer sig till varenda krystat TV-program.
All konst handlar om: Leave in time. All levnadskonst också.
Till min s.k. levnadskonst hör att jag ibland tycker om att ha tråkigt. Brukar kalla det lugn och ro. Men på Söder var det trist; det är en annan sak. Bortsett från alla gulliga träkåkar och höga backar intill min svågers plejs, så var resten trist. Gatorna mot Medborgarplatsen var alltför långa och mörka och enahanda. Söder på sommaren är finemang, alla sitter ute, Medis funkar som piazza och i Björns Trädgård lägger körsbärsträden sina fallande blommor över skejtarnas kepsar. Men så här års är det lite Stalingrad över det hela. Inklusive frosthalka.
I alla fall. Jag bodde in mig i svågerns lägenhet, med tysta grannar, och expansiv bokhylla. Hittade genast Bruno K Öijers samlade (Helena har hintat att jag har en lucka visavi Öijer) och läste med ökad förståelse mannen vars look alltid skrämt mig. I hans morgonrock kan ingen bo, har jag väl tänkt. Men han är en sant ropande röst i öknen, som man ska läsa lite i taget, annars blir det för sorgligt. (Jag märker också att man är i otakt - med den tiden - om man hör på Thåström utan att läsa Öijer; de två är släkt).
Hittade även Kerstin Ekmans senaste och har betat i mig hälften av den ironiska klokskapen, med nöje, samt väntar på att öppna Borges Minnen och William Shakespeares samlade verk på engelska (jag har bara sex av pjäserna plus sonetterna hemma).
Sen har ju svågern ett par hyllmeter deckare som inte intresserar mig - är det här en könsskillnad månne? - men framförallt ett par Ahlin och Eyvind Johnson jag inte läst.
Jag har alltid haft lätt för övergången till andras hem. Numera är jag sorgligt förtjust i min egen färgglada tråkighet, och momentant kände jag mig spökig i den tomma, välstädade funkisgrottan. Spöket öppnade därför ett fönster och prövade utsikten mot gården, men den var inte mycket att se. Kala funkisfasader på hela motsatta sidan, inte ett enda träd. Medan jag hos mig kan blicka ut på en rik variation av husfasader och många roliga sorters trapphusfönster. Samt Stor Kastanj, sälg, lönn, alm och syren. I maj blommar Kastanjen rätt in i min middagslagning. Då är jag hemma, för Stockholm norra är bäst i maj. Innan dess blir det – om det blir som planerat – både Lappland och Danmark.
Men medan borrarna sticker i mitt hus så att det gör ont i tänderna kan jag då och då få låna Svågerns tysta bo. Och inte långt ifrån funkisgrottan bor Helena, som ni känner från här inne. Hon bor också funkis, men vid ett litet fält. Med man och barn och balkong. Men hon var rätt så lycklig redan innan balkongen, har jag för mig.
fredag 27 januari 2012
Nyspråkligheter
Hen ville visa henne hur hen bodde. Så hen och hen gick hem till henomne. Hemma hos hen var det fint och lugnt, hen drack te som hen kokat på örter och hen visade henomne ett skåp som hen ärvt.
På skåpet stod ett bröllopsfoto av hens mamma och pappa. Hen och hen såg rara och glada ut, men de hade väldigt konstiga helt olika kläder. De var som tagna ur ett arkiv, sa hen och log generat. Hen förstod preeciiis vad hen menade.
Det var en lycklig eftermiddag för hen och hen, de bjöd till så gott de kunde och hade ett hemhenlägg. Inte att förväxla med leg(horns)höna. Men om det blir så, ni vet, kommer både hen och hen att ruva ungen, fenomenet fenomenala henomkycklingen. I både rosa och blå fjäderkläder.
Revolution, sa lilla Hen. En språkresa, sa hen, och log. Det är så det ska gå till om man vill ha lite henomtrevnad henma. Ord är så viktiga.
På skåpet stod ett bröllopsfoto av hens mamma och pappa. Hen och hen såg rara och glada ut, men de hade väldigt konstiga helt olika kläder. De var som tagna ur ett arkiv, sa hen och log generat. Hen förstod preeciiis vad hen menade.
Det var en lycklig eftermiddag för hen och hen, de bjöd till så gott de kunde och hade ett hemhenlägg. Inte att förväxla med leg(horns)höna. Men om det blir så, ni vet, kommer både hen och hen att ruva ungen, fenomenet fenomenala henomkycklingen. I både rosa och blå fjäderkläder.
Revolution, sa lilla Hen. En språkresa, sa hen, och log. Det är så det ska gå till om man vill ha lite henomtrevnad henma. Ord är så viktiga.
tisdag 24 januari 2012
Konsten att förstöra sex med sex
I Stanley Kubricks film Eyes wide shut finns en på en gång distanserad och "moralisk" kamera som noterar hur blaserade partymänniskor glider omkring på jakt efter stegrade sexuella kickar. Den hemliga åtrå som flimrar förbi i Nicole Kidmans drömliv, kontrasteras mot det kalla utnyttjandet av en drogad kvinna, och mot den tristess som ett ritualiserat sexparty utstrålar. Den svarta mässan är tråkig, de kopulerande paren rör sig som plastiga sexmaskiner, likgiltigheten ligger som en hinna kring de maskerade nakna kvinnorna. Så långt Kubricks version av hur de rika utnyttjar varandras sexuella underhållningsvärde.
Men även de fattiga, de arbetslösa, och landsortsborna - begränsade av sina livsformer - kan nu kasta hämningarna och testa varje sexuell stimulans som dyker upp på internet. Det demokratiska nätet, med information och charmerande lätta kontakter, inviterar också till sex med allt och alla, i allt mer bisarra former. Pornografi har alltid funnits, den kan vara angenäm, men it-pornografin konkurrerar med tuffa metoder. Seximpulsen är förutsägbar, men konsumenten måste lockas att köpa samma vara en gång till. Den blaserade förväntar sig maximerat antal erigerade penisar, anatomiska bilder på vidöppna vaginor, våld och stegrad chockverkan. Så vinner den överjävliga pornografin marknadsandelar över den mjuka.
Samtidigt som Amnesty rapporterar att var tredje kvinna i världen har utnyttjats sexuellt, fylls pornografisidorna på nätet med bilder och texter som förnedrar kvinnor. Kvinnor på nätet är ofta sexuella slagpåsar: slynor och slavar, måltavlor för en neurotisk manlighet som inte vill någonting annat än att använda objektet. Penetreringen av kvinnan är ingen lidelsefull gåva, snarare en sadistisk bestraffning, utlösningen är en markör för förnedring och placeras ofta på brösten, eller i ansiktet.
Andra bilder tycks vara på jakt efter den sexuella hemligheten genom att tränga nära inpå genitalierna. Men gynekologi är en platt hemlighet. Glansen i en kvinnas våta könsorgan liknar snigelns glans och de blöta algerna som havet kastat upp. Färgen på en mans sperma är alltid densamma, en blek vätska, som skulle kunna fejkas med potatismjöl och vatten. Det är inte organen som är upphetsande, utan psyket; händelsen mellan två personer som är laddad innan den blir fysisk. Om det är tvärtom kommer entropin att sätta in redan efter första samlaget. Och precis som i Kubricks film kommer det inte att hjälpa med aldrig så konstruerade lekar, när känslolivet stilla står. Naturligtvis är människor olika, liksom deras perversioner, men mediet förstör också budskapet. Och nätporrproducenten är en cyberpsykologisk maktfaktor, en hypermanipulatör i konsten att förstöra sex med sex. När en trettonårig flicka inviteras att göra sexfilm med fistfucking, när förekomsten av sex med hundar, hästar, metalliska instrument och gummimasker är legio på varenda sexsida, kommer snart ingen tolvårig förälskelse att spira utan inflytande från förproducerade sexbilder som slår knut på de känslor pornografin inte kan spegla.
Menar jag att man förstör "det fina" med sex? Ja, det menar jag. Men jag menar också att man förstör "det fula" med sex; det otillåtna och överdrivna mattas ut genom de tvångsmässiga repetitionerna. Vårt behov av snusk överexponeras, på samma sätt som människans låghet exploateras i dokusåporna. Både och är annars sexualitetens storhet. I den mest hämningslösa erotiken finns på en gång extas och kött, himmel och längtan, snusk och total hängivelse. Men det fantastiska förminskas till tricks; det vidrigas och löjligas pornografi; ritualer, lika monotona som programmet i en tvättstuga: Tryck, rotera, pumpa, skölj, skaka, häng. En futil utlösning är vad den pornografiska ekonomin tillåter. Det är bara självsmicker att påstå att vår tid är hedonistisk, den är maskinell.
Som Luce Irigaray skrev i "This sex which is not one", fungerar pornografin som ett ställe dit mänskliga maskiner kan vända sig för periodisk "rengöring", så att de vanliga sociala rutinerna kan fungera till "nästa gång". Och budskapet från marknaden är tydligt: Stanna kvar i den trygghetsnarkomani ni har och köp era små extra njutningar; shoppa könslekar på nätet, via porrfilmer, webbkameror, sexleksaker. Skaffa er en virtuell sexuell kod, så ska vi producera era njutningar och distraktioner. Den marknadsliberale kan ju alltid vända på argumentet och hävda att marknaden speglar vad vi vill ha; miljarder kvinnoförnedrande porrsidor kan väl inte ha fel?
Men när varutänkandet ätit sig så långt in i sexualiteten inträder en sorts slutanvändning av det innerliga; av människans inre, privata, hemliga liv. Allting vräks utåt, som i en fetischerad inälvsuppvisning. När marknaden når den nästan ut- och invända vaginan i den ut- och invända kvinnokroppen, som ormar sig inför mannen, så har den nått vägens ände. Mer finns inte att exploatera. Återstår då det sexualiserade barnet. Det är en horribel affärsidé, men den står tecknad på skärmen: Nätet äter barn. Så snart man blivit övermätt på män, kvinnor, hundar, och sadomasochistiska attiraljer, återstår bara att exploatera barnen. Någon etisk gräns existerar nämligen inte i det sexuella varusamhället; så snart tillväxten inom ett område (säg: poserande kvinna) minskar, söker marknaden ett nytt område (säg: poserande tioårig flicka eller pojke) där tillväxten för en tid kan öka.
Om vår tids religion är sexualitet, och subliminala reklamsignaler kör ut denna religion i alla medier, och har övertagit 70 procent av nätet, så är sex vår tids opium för folket. En ikonoklasm kan då bara komma inifrån och handla om utmattning; en nernötning av de opiatiska bilder som, av försäljningsskäl, hela tiden lovar någonting de inte kan ge. Även det mest förbjudna mister efterhand sin verkan. Likt skräpmat som inte mättar och muzak som ingen hör, förstör dessa bilder sig själva och lämnar konsumenten med ett tomrum som inte heller nästa porrmani kan mätta. Någonstans i kausalkedjan kanske individen (om han är en människa) slutar köpa surrogat för det som är hans eget känslolivs uppgift.
____________________________________________________
Artikeln har tidigare varit publicerad i GP, HD, ST och VK. Samt på Argusbloggen.
Stillbild ur Eyes wide shut.
Men även de fattiga, de arbetslösa, och landsortsborna - begränsade av sina livsformer - kan nu kasta hämningarna och testa varje sexuell stimulans som dyker upp på internet. Det demokratiska nätet, med information och charmerande lätta kontakter, inviterar också till sex med allt och alla, i allt mer bisarra former. Pornografi har alltid funnits, den kan vara angenäm, men it-pornografin konkurrerar med tuffa metoder. Seximpulsen är förutsägbar, men konsumenten måste lockas att köpa samma vara en gång till. Den blaserade förväntar sig maximerat antal erigerade penisar, anatomiska bilder på vidöppna vaginor, våld och stegrad chockverkan. Så vinner den överjävliga pornografin marknadsandelar över den mjuka.
Samtidigt som Amnesty rapporterar att var tredje kvinna i världen har utnyttjats sexuellt, fylls pornografisidorna på nätet med bilder och texter som förnedrar kvinnor. Kvinnor på nätet är ofta sexuella slagpåsar: slynor och slavar, måltavlor för en neurotisk manlighet som inte vill någonting annat än att använda objektet. Penetreringen av kvinnan är ingen lidelsefull gåva, snarare en sadistisk bestraffning, utlösningen är en markör för förnedring och placeras ofta på brösten, eller i ansiktet.
Andra bilder tycks vara på jakt efter den sexuella hemligheten genom att tränga nära inpå genitalierna. Men gynekologi är en platt hemlighet. Glansen i en kvinnas våta könsorgan liknar snigelns glans och de blöta algerna som havet kastat upp. Färgen på en mans sperma är alltid densamma, en blek vätska, som skulle kunna fejkas med potatismjöl och vatten. Det är inte organen som är upphetsande, utan psyket; händelsen mellan två personer som är laddad innan den blir fysisk. Om det är tvärtom kommer entropin att sätta in redan efter första samlaget. Och precis som i Kubricks film kommer det inte att hjälpa med aldrig så konstruerade lekar, när känslolivet stilla står. Naturligtvis är människor olika, liksom deras perversioner, men mediet förstör också budskapet. Och nätporrproducenten är en cyberpsykologisk maktfaktor, en hypermanipulatör i konsten att förstöra sex med sex. När en trettonårig flicka inviteras att göra sexfilm med fistfucking, när förekomsten av sex med hundar, hästar, metalliska instrument och gummimasker är legio på varenda sexsida, kommer snart ingen tolvårig förälskelse att spira utan inflytande från förproducerade sexbilder som slår knut på de känslor pornografin inte kan spegla.
Menar jag att man förstör "det fina" med sex? Ja, det menar jag. Men jag menar också att man förstör "det fula" med sex; det otillåtna och överdrivna mattas ut genom de tvångsmässiga repetitionerna. Vårt behov av snusk överexponeras, på samma sätt som människans låghet exploateras i dokusåporna. Både och är annars sexualitetens storhet. I den mest hämningslösa erotiken finns på en gång extas och kött, himmel och längtan, snusk och total hängivelse. Men det fantastiska förminskas till tricks; det vidrigas och löjligas pornografi; ritualer, lika monotona som programmet i en tvättstuga: Tryck, rotera, pumpa, skölj, skaka, häng. En futil utlösning är vad den pornografiska ekonomin tillåter. Det är bara självsmicker att påstå att vår tid är hedonistisk, den är maskinell.
Som Luce Irigaray skrev i "This sex which is not one", fungerar pornografin som ett ställe dit mänskliga maskiner kan vända sig för periodisk "rengöring", så att de vanliga sociala rutinerna kan fungera till "nästa gång". Och budskapet från marknaden är tydligt: Stanna kvar i den trygghetsnarkomani ni har och köp era små extra njutningar; shoppa könslekar på nätet, via porrfilmer, webbkameror, sexleksaker. Skaffa er en virtuell sexuell kod, så ska vi producera era njutningar och distraktioner. Den marknadsliberale kan ju alltid vända på argumentet och hävda att marknaden speglar vad vi vill ha; miljarder kvinnoförnedrande porrsidor kan väl inte ha fel?
Men när varutänkandet ätit sig så långt in i sexualiteten inträder en sorts slutanvändning av det innerliga; av människans inre, privata, hemliga liv. Allting vräks utåt, som i en fetischerad inälvsuppvisning. När marknaden når den nästan ut- och invända vaginan i den ut- och invända kvinnokroppen, som ormar sig inför mannen, så har den nått vägens ände. Mer finns inte att exploatera. Återstår då det sexualiserade barnet. Det är en horribel affärsidé, men den står tecknad på skärmen: Nätet äter barn. Så snart man blivit övermätt på män, kvinnor, hundar, och sadomasochistiska attiraljer, återstår bara att exploatera barnen. Någon etisk gräns existerar nämligen inte i det sexuella varusamhället; så snart tillväxten inom ett område (säg: poserande kvinna) minskar, söker marknaden ett nytt område (säg: poserande tioårig flicka eller pojke) där tillväxten för en tid kan öka.
Om vår tids religion är sexualitet, och subliminala reklamsignaler kör ut denna religion i alla medier, och har övertagit 70 procent av nätet, så är sex vår tids opium för folket. En ikonoklasm kan då bara komma inifrån och handla om utmattning; en nernötning av de opiatiska bilder som, av försäljningsskäl, hela tiden lovar någonting de inte kan ge. Även det mest förbjudna mister efterhand sin verkan. Likt skräpmat som inte mättar och muzak som ingen hör, förstör dessa bilder sig själva och lämnar konsumenten med ett tomrum som inte heller nästa porrmani kan mätta. Någonstans i kausalkedjan kanske individen (om han är en människa) slutar köpa surrogat för det som är hans eget känslolivs uppgift.
____________________________________________________
Artikeln har tidigare varit publicerad i GP, HD, ST och VK. Samt på Argusbloggen.
Stillbild ur Eyes wide shut.
lördag 21 januari 2012
O heliga granar, tysta nätter...
...och så alla de små utmed vägen: Midsommarblomster, rödklöver, stormhattar, backtimjan och rallarros. Violetta fält som darrar till i det ljusgröna, grågröna, ludengröna sälgvimlet. Och blommar tiofalt mer här uppe i evigljuset.
Branta backar med flyttstensblock stora som garage, vältrande block murade i stelnade stup, intill en rinnande ljusgrön lullematta av ormbunkar, blåbärsris, lummer, fräken, åkerfräken.
Hur det björkdoftar efter regnet, starkt som vilde attan, när jag cyklar halvmilen till Stornäs. Om kvällen när bilarna tystnat, och det Stora Vykortet ligger där ostört. Sjömil som sjöspeglar milsvida, vad? Blånande bortomberg. Orörda skogar och hedar, från när?
Veckningar och virvlar i sten, och neanderälvarna, av geologisk art. Andra makter.
De veckar sig in i hjärnan. Men vykortet är ofattbart Stort och Vackert, jag ser och ser och ser ändå inte riktigt vad jag ser.
Men sen kommer det. Det är väl inte bara fjällen, det är jag.
Tystnad. Fisk hoppar. Sjön annars stilla, inte ett eko, mil efter mil.
Det är jag. Något ini mig, som är till att se som berg, som orörda myrar, som lugn. Frid. Och kan man sen bära hem det härifrån? Har man det ens kvar en halvtimme efter att man parkerat cykeln vid huset och börjat kolla tv. Igen.
"My love she speaks like silence, without ideals of violence, she doesn´t have to say she´s faithful, for she´s true like ice like fire."
Bergen, djupen, klarheten. Något i mig. Like ice, like fire.
-------------------------------------------------------------
Om några veckor ska jag dit igen; förflytta mig från byggbuller-helvetet på mer än 200 decibel, till den stora tystnaden och ett par vänner däruppe. Och granarna kommer att vara skulpterade i snö, och se ut som de ska, om vintern. Och ljuset kommer tillbaka och skickar dubbla floder med UV-strålning över markerna. Och jag ska gå på skidor och ta sparken till affärn, och kunna översätta i lugn och ro, och skriva. Under en tystnad så soft att man kan höra när snön faller av en grangren.
Branta backar med flyttstensblock stora som garage, vältrande block murade i stelnade stup, intill en rinnande ljusgrön lullematta av ormbunkar, blåbärsris, lummer, fräken, åkerfräken.
Hur det björkdoftar efter regnet, starkt som vilde attan, när jag cyklar halvmilen till Stornäs. Om kvällen när bilarna tystnat, och det Stora Vykortet ligger där ostört. Sjömil som sjöspeglar milsvida, vad? Blånande bortomberg. Orörda skogar och hedar, från när?
Veckningar och virvlar i sten, och neanderälvarna, av geologisk art. Andra makter.
De veckar sig in i hjärnan. Men vykortet är ofattbart Stort och Vackert, jag ser och ser och ser ändå inte riktigt vad jag ser.
Men sen kommer det. Det är väl inte bara fjällen, det är jag.
Tystnad. Fisk hoppar. Sjön annars stilla, inte ett eko, mil efter mil.
Det är jag. Något ini mig, som är till att se som berg, som orörda myrar, som lugn. Frid. Och kan man sen bära hem det härifrån? Har man det ens kvar en halvtimme efter att man parkerat cykeln vid huset och börjat kolla tv. Igen.
"My love she speaks like silence, without ideals of violence, she doesn´t have to say she´s faithful, for she´s true like ice like fire."
Bergen, djupen, klarheten. Något i mig. Like ice, like fire.
-------------------------------------------------------------
Om några veckor ska jag dit igen; förflytta mig från byggbuller-helvetet på mer än 200 decibel, till den stora tystnaden och ett par vänner däruppe. Och granarna kommer att vara skulpterade i snö, och se ut som de ska, om vintern. Och ljuset kommer tillbaka och skickar dubbla floder med UV-strålning över markerna. Och jag ska gå på skidor och ta sparken till affärn, och kunna översätta i lugn och ro, och skriva. Under en tystnad så soft att man kan höra när snön faller av en grangren.
torsdag 19 januari 2012
Nietzsches arbetslinje: Cheerful winds
Work and boredom. - Looking for work in order to be paid; in civilized countries today almost all men are at one in doing that. For all of them work is a means and not an end in itself. Hence they are not very refined in their choice of work, if only it pays well. But there are, if only rarely, men who would rather perish than work without any pleasure in their work. They are choosy, hard to satisfy, and do not care for ample rewards, if the work itself is not the reward of rewards. Artists and contemplative men of all kinds belong to this rare breed, but so do even those men of leisure who spend their lives hunting, traveling, or in love affairs and adventures. All of these desire work and misery if only it is associated with pleasure, and the hardest, most difficult work if necessary. Otherwise, their idleness is resolute, even if it spells impoverishment, dishonor and danger to life and limb. They do not fear boredom as much as work without pleasure; they actually require a lot of boredom, if their work is to succeed. For thinkers and all sensitive spirits, boredom is that disagreeable “windless calm” of the soul that precedes a happy voyage and cheerful winds. They have to bear it and wait for its effect on them. Precisely this is what lesser natures cannot achieve by any means. To ward off boredom at any cost is vulgar, no less than work without pleasure. Perhaps Asians are distinguished above Europeans by a capacity for longer, deeper calm; even their opiates have a slow effect and require patience, as opposed to the disgusting suddenness of the European poison, alcohol.
------------------------------------------------------------------------
Texten hämtad ur den engelska versionen av Die fröhliche Wissenschaft från 1887.
Min version: The Gay Science, Random House, 1974. (Och min franska granne berättade nyss att Nietzsche fått termen från provencalskan; från trubadurerna).
Hundra år, utan större ålderskillnad. En annan dag ska jag översätta texten. Idag är jag helt slut av Björnligans balkongbullerborrning i ett hus som ska få femton fult assymetriskt placerade balkonger. Trivsel? Tja. Investering? Den som lever får se. Just nu är den bara den version av skärselden som Dante aldrig skulle kommit på. Decibel-hell. No cheerful winds.
------------------------------------------------------------------------
Texten hämtad ur den engelska versionen av Die fröhliche Wissenschaft från 1887.
Min version: The Gay Science, Random House, 1974. (Och min franska granne berättade nyss att Nietzsche fått termen från provencalskan; från trubadurerna).
Hundra år, utan större ålderskillnad. En annan dag ska jag översätta texten. Idag är jag helt slut av Björnligans balkongbullerborrning i ett hus som ska få femton fult assymetriskt placerade balkonger. Trivsel? Tja. Investering? Den som lever får se. Just nu är den bara den version av skärselden som Dante aldrig skulle kommit på. Decibel-hell. No cheerful winds.
söndag 15 januari 2012
Det blev aldrig tomt på Moderna: om Turner, Monet, Twombly
Tre gånger var jag där; på Turner-Monet-Twombly-utställningen. Ena gången fick jag en halvtimmes lugn, innan guiderna med vidhängande folksamlingar blockerade olika platser framför viktiga verk. Det gjorde ingenting. Jag slapp höra, men hann kryssa mellan tavlorna till det jag helst ville se och begrunda.
Andra gången var det smockfullt och syrefritt; jag vände direkt i dörren; det kändes som om halva Europa rest dit just den dagen. Nu försökte jag alltså en tredje gång, en lördagskväll. Tänkte att andra människor hade ”roligare” saker för sig. Fel. Fel. Fel. Det var nästan fullt ös. Trots bistert vinterväder, halka och blåst hade halva Europa vägarna förbi igen.
Men so what. Jag kryssade lätt mellan Turners ångande virvelmoln, Monets näckrosor och Twomblys glödande eruptioner. Fortfarande så förbluffande.
Inte minst passagen från tidiga Monet, raukarna vid kusten av Bretagne, till de sena målningarna från hans trädgård, där han inte längre kan se den fasta formen av sin japanska bro, utan låter verkligheten flyta som en rinnande, organisk vegetation. Kvar är bara färgens eget landskap, ingen efterlikning, utom i stämningen. Och det är där någonstans Twombly tar vid. Han gör målningar som liknar växtlighet, utan att vara det. Färgen sprutar upp, dirigeras energiskt, blir till vegetat. Målningarna ser ut att vara påverkade av blåst från sidan.
Ingen kan för övrigt hantera rött så som Twombly. Rött är en svår färg för målare; hos Twombly hittar jag i några av akrylerna oändliga nyanser, från krapplack till illrosa, engelskt rött, karmosin och kadmiumrött. Till detta grönt, buteljgrönt, limegrönt, veronesergrönt och viridian. Chockfärger, som hålls i schack med rytmiken; med blotta tron på måleriets egenvärde och bildens intensitet – inte minst när den målats direkt med tuben.
Jag spanar noga på materien i hans akryler och oljor på papper. Det ser så lätt ut, men fan vet. En färg som den illrosa han använder ofta har jag bara hittat en gång; i en riktigt billig uppsättning barn-akrylfärger på Åhlens. Jag är rätt säker på att Twombly inte var mer noga med materialet än så. Men det håller. Det ser riktigt ut. Som om rader av bilder befinner sig i en stor oavslutad rörelse, som i en trädgård, där ljus och vind gått fram.
Turners verk var kanske de svagaste; möjligen beroende på att det inte var hans allra bästa som försäkrats och skeppats över hit. Turner blir också bäst – men det här vet ju alla – när han släpper föremålsligheten. Tidiga målningar med små klassiska figuriner svävande fotlöst i sidentunna landskap är aningens komiska: Men man kan alltså vara fullständigt kitsch och likväl en stor konstnär. Turner gör dessutom alla målares dödssynd; använder svart. Än sen. Det räcker att gå ut en sen eftermiddag i ett Turnerskt silverdis för att se att trädens dungar är svarta, och att båtarna uppdragna på stranden saknar allt ljus. Svart finns i ”naturen”, åtminstone i vårt öga.
Turner kommer loss först när han lämnar landskapets pastoral därhän och låter bilden virvla runt i ett ovisst stormigt väder. Naturromantiken börjar där. Och gud ska veta att den inte är slut än. Inte för mig, och inte för någon målare som arbetar med själva livets natur.
Men vad gör Monet, jag menar då den något yngre Monet, med naturen? Hans målning från floden Creuse berör mig mycket. En så normal, så tungt formad del av ett landskap. Inga sensationer, inga virvlande väder och inga färgkaskader. Bara ett par kullar som omfamnar lite vatten. Den målningen har en särskild närvaro, kanske för att det var just där som Monet fann sig själv; och för det behövdes inget intressant – inga märkliga kustformationer, bara en stilla och metodisk kontemplation av världen.
Jag tror också att det mest avgörande steget, den särskilda skiljelinjen i den här utställningen, är Monets målningar av katedralen i Rouen. Tidig morgon. En katedral i blå skugga reser sig ur underlaget, nej, den svävar uppåt. Själva motivet, katedralen byggd i sten, förvandlas framför våra ögon till en flytande skärm av ljus. Nyanser av blått och blålila och blågrönt. Lyfter och svävar gör den, samtidigt buren av sin fasta form.
Just precis här, vid 1894, när industrialisering, köpmannakultur och förnuft tar över Europa, när den stora andliga traditionen är på väg att tunnas ut av mer jordbundna krafter, just då gör Monet en målning som, i och genom materien, lämnar materien bakom sig. Färgen blir till ande, eller själ. Här, ja kanske just här, kliver anden undan från kyrkans auktoritet, till konstens. Men i det klivet finns ändå allt med. Hela härligheten. I alla fall hos Monet.
Claude Monet, Les ravins de la Creuse, 1889
Cy Twombly, Lepanto 2001
Claude Monet, näckrosor, 1916
Claude Monet, Katedralen i Rouen i morgonljus, 1894
----------------------------------------------------
Sista dagen idag, Moderna Museet har öppet till klockan 20.
Obs: Bilderna i mitt inlägg är inte genomgående identiska med dem på utställningen.
Andra gången var det smockfullt och syrefritt; jag vände direkt i dörren; det kändes som om halva Europa rest dit just den dagen. Nu försökte jag alltså en tredje gång, en lördagskväll. Tänkte att andra människor hade ”roligare” saker för sig. Fel. Fel. Fel. Det var nästan fullt ös. Trots bistert vinterväder, halka och blåst hade halva Europa vägarna förbi igen.
Men so what. Jag kryssade lätt mellan Turners ångande virvelmoln, Monets näckrosor och Twomblys glödande eruptioner. Fortfarande så förbluffande.
Inte minst passagen från tidiga Monet, raukarna vid kusten av Bretagne, till de sena målningarna från hans trädgård, där han inte längre kan se den fasta formen av sin japanska bro, utan låter verkligheten flyta som en rinnande, organisk vegetation. Kvar är bara färgens eget landskap, ingen efterlikning, utom i stämningen. Och det är där någonstans Twombly tar vid. Han gör målningar som liknar växtlighet, utan att vara det. Färgen sprutar upp, dirigeras energiskt, blir till vegetat. Målningarna ser ut att vara påverkade av blåst från sidan.
Ingen kan för övrigt hantera rött så som Twombly. Rött är en svår färg för målare; hos Twombly hittar jag i några av akrylerna oändliga nyanser, från krapplack till illrosa, engelskt rött, karmosin och kadmiumrött. Till detta grönt, buteljgrönt, limegrönt, veronesergrönt och viridian. Chockfärger, som hålls i schack med rytmiken; med blotta tron på måleriets egenvärde och bildens intensitet – inte minst när den målats direkt med tuben.
Jag spanar noga på materien i hans akryler och oljor på papper. Det ser så lätt ut, men fan vet. En färg som den illrosa han använder ofta har jag bara hittat en gång; i en riktigt billig uppsättning barn-akrylfärger på Åhlens. Jag är rätt säker på att Twombly inte var mer noga med materialet än så. Men det håller. Det ser riktigt ut. Som om rader av bilder befinner sig i en stor oavslutad rörelse, som i en trädgård, där ljus och vind gått fram.
Turners verk var kanske de svagaste; möjligen beroende på att det inte var hans allra bästa som försäkrats och skeppats över hit. Turner blir också bäst – men det här vet ju alla – när han släpper föremålsligheten. Tidiga målningar med små klassiska figuriner svävande fotlöst i sidentunna landskap är aningens komiska: Men man kan alltså vara fullständigt kitsch och likväl en stor konstnär. Turner gör dessutom alla målares dödssynd; använder svart. Än sen. Det räcker att gå ut en sen eftermiddag i ett Turnerskt silverdis för att se att trädens dungar är svarta, och att båtarna uppdragna på stranden saknar allt ljus. Svart finns i ”naturen”, åtminstone i vårt öga.
Turner kommer loss först när han lämnar landskapets pastoral därhän och låter bilden virvla runt i ett ovisst stormigt väder. Naturromantiken börjar där. Och gud ska veta att den inte är slut än. Inte för mig, och inte för någon målare som arbetar med själva livets natur.
Men vad gör Monet, jag menar då den något yngre Monet, med naturen? Hans målning från floden Creuse berör mig mycket. En så normal, så tungt formad del av ett landskap. Inga sensationer, inga virvlande väder och inga färgkaskader. Bara ett par kullar som omfamnar lite vatten. Den målningen har en särskild närvaro, kanske för att det var just där som Monet fann sig själv; och för det behövdes inget intressant – inga märkliga kustformationer, bara en stilla och metodisk kontemplation av världen.
Jag tror också att det mest avgörande steget, den särskilda skiljelinjen i den här utställningen, är Monets målningar av katedralen i Rouen. Tidig morgon. En katedral i blå skugga reser sig ur underlaget, nej, den svävar uppåt. Själva motivet, katedralen byggd i sten, förvandlas framför våra ögon till en flytande skärm av ljus. Nyanser av blått och blålila och blågrönt. Lyfter och svävar gör den, samtidigt buren av sin fasta form.
Just precis här, vid 1894, när industrialisering, köpmannakultur och förnuft tar över Europa, när den stora andliga traditionen är på väg att tunnas ut av mer jordbundna krafter, just då gör Monet en målning som, i och genom materien, lämnar materien bakom sig. Färgen blir till ande, eller själ. Här, ja kanske just här, kliver anden undan från kyrkans auktoritet, till konstens. Men i det klivet finns ändå allt med. Hela härligheten. I alla fall hos Monet.
Claude Monet, Les ravins de la Creuse, 1889
Cy Twombly, Lepanto 2001
Claude Monet, näckrosor, 1916
Claude Monet, Katedralen i Rouen i morgonljus, 1894
----------------------------------------------------
Sista dagen idag, Moderna Museet har öppet till klockan 20.
Obs: Bilderna i mitt inlägg är inte genomgående identiska med dem på utställningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)