Ljusets återkomst

Fyra dagar med sol och uteliv. Uteliv här betyder att sticka iväg med sparken, sitta en stund i solen, prata med några som råkar komma förbi, sparka vidare med sparken, se Satsfjället i motljus och Marsfjällen i solljus. En stilla lycka att solen äntligen är uppe lite längre, det känns som en begynnande vår, trots de låga temperaturerna mellan 16 och 19 minusgrader. Innan dess hade vi två dygn med snöstorm. Noll sikt. Bara vitt, vitt, vitt. Igenmurade fönster.

Drömde inatt att jag hittade början till en roman, en upptakt som jag försökte minnas, och ingen fick störa mig. Flydde från familj och alla andra. Det kanske är det jag gör. Men var finns upptakten till den nya romanen? Jag kämpar rätt segt med mina gamla. Men jag vet att det är två bra grejer jag håller på med. Jag är inte osäker, bara lite långsam. Men så tänker jag på att Brahms höll på i 12 år med en symfoni, och blir gladare. 

Å andra sidan bör man nog inte säga ett dyft om vad man håller på med, utan låta det ligga och gro i mörkret. Annars blir det lätt som en nypig hand runt nacken; krav, inte kul.

 

Mitt "kvarter" vid tiden för snöstormen.

 

Marsfjällen. Foto: Gerd Ulander.

Foto: Peter Näsström.

Shakespeares bildspråk

 

Utflykt mellan berg och skogar

Idag gjorde vi en liten utflykt, min granne Eddie och jag. Det hampade sig så lägligt, just som jag kände behov av att röra på mig kom han och frågade om jag ville hänga med till Vilhelmina. Vi startade vid tiosnåret, i en ljus dager med lagom frost på vägen. "Som sandpapper" sa Eddie. Passerade ett antal små byar men mest bara skog, fjäll, skogshöjder i svartvitt, och så den ännu levande lilla forsen vid Bielitje. Överallt frost i de ljusa björkarna och massor med snö i granarna och på de branta bergens fallsidor. 

Vi tycker båda att vintern är härlig, och lika vacker som sommarhalvåret. Under en dryg timmes färd hann vi också berätta lite mer om våra liv för varann. Lugnt och oforcerat med inslag av skratt. Tills den stora sjön Malgomaj öppnade sig och himlen ljusnade och vi var framme i Vilhelmina.

Fikade gjorde vi, som man bör, och begick tröttsam inhandling, som man måste. Kånka påsar, dra dramaten, in i bilen och hem. Hemvägen lika vacker som ditvägen, men lite fler mötande bilar. Det kom snörök från timmerbilen. Sen såg vi fullmånen gå upp över Malgomaj. Solen kom fram ur molnen och glittrade över Bielitje, innan den försvann bakom Gitsfjället. Vilken utflykt! Och när vi kom hem var det mulet, och jag tog min vanliga sparktur. Kort sagt, en bra dag. Trots att den började med besök hos (min trevliga) husläkare, och prat om knäoperation. 

 

Vilhelmina från sjösidan.

Kipling for Everybody

 

 

Tystnad

 

Vinternatten,

denna obundna tystnad,

inget rår på den,

ingen sätter på en

maskin 

har denna människa 

dragits tillbaka från världen

som de gamla asiaterna

vid hög ålder?

träd talar, fåglar visslar,

grannar småpratar,

blåst sjunger i dess

och e-moll

min egen obetydlighet 

intill fjället är lika med

fjället i min egen själ

tystnadens berg höjer sig.

"Vår" tid. Dagsdikt

 

De fattiga lägger upp sin röv

De rika stiger ut ur sina limousiner

 

De rika kastar miljarder i rymden                                                             

De fattiga söker mat på sopbergen

 

Satan Putin anfallskrigar för miljarder

Fattiga bondpojkar blir till köttslamsor

 

Netanyahu behåller sin galna makt

Barnen i Palestina är ingenting, intet

 

De rika snor miljoner möblerade rbnb

De fattiga får bo på 31 kvadrat

                                                                                                           

De rika skiter ur sig tonvis med avfall           

De fattiga sorterar deras slängda kläder

 

De rika lägger upp sin kåta röv

De fattiga masserar deras inälvor

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(Bild: Odilon Redon)

Stormbyar

Det driver vind över hela fjällkartan ikväll. Jag hänger ut genom fönstret och lyssnar på blåstens variationer, från den milda susningen till ett häftigt brus i träd och grenar. Björkarna svajar, och uppe på kalfjället är det stormbyar. Men ingen nysnö. Allt har fallit av och ner. Och det som inte smält och glidit ner av sig själv från träd och grenar och tak, det skottar någon bort. En man i sextioårsåldern sågs kämpa med de snöiga taken närmast mig. Jag var imponerad; av styrkan, balansen, farten. Vi hejade på varann.

- Du är tusan så stark, sa jag.

- Jag är snål, sa han och skrattade. Jag får ju betalt för det här.

L-G och jag åkte till affären på snorhal väg, men det var inget problem, sa han. Det var in och ut ur bilen som var problemet, och jag hade för första gången i livet ett par riktigt rejäla broddar på skorna. Men nån promenad blev det inte idag. Bara en fruktansvärd massa påsar med grejer. Aka mat. Och så packar man in och packar upp och lagar till. Alla dessa vanligheter. Men jag hade rött vin. Och så har jag blåsten. Den är helt underbar nu. Tar friska tag ända bortifrån fjällhöjderna, över isen på den stora sjön, och rätt in mot mitt fönster. Vindens musik. Living la vida loca.