Det driver vind över hela fjällkartan ikväll. Jag hänger ut genom fönstret och lyssnar på blåstens variationer, från den milda susningen till ett häftigt brus i träd och grenar. Björkarna svajar, och uppe på kalfjället är det stormbyar. Men ingen nysnö. Allt har fallit av och ner. Och det som inte smält och glidit ner av sig själv från träd och grenar och tak, det skottar någon bort. En man i sextioårsåldern sågs kämpa med de snöiga taken närmast mig. Jag var imponerad; av styrkan, balansen, farten. Vi hejade på varann.
- Du är tusan så stark, sa jag.
- Jag är snål, sa han och skrattade. Jag får ju betalt för det här.
L-G och jag åkte till affären på snorhal väg, men det var inget problem, sa han. Det var in och ut ur bilen som var problemet, och jag hade för första gången i livet ett par riktigt rejäla broddar på skorna. Men nån promenad blev det inte idag. Bara en fruktansvärd massa påsar med grejer. Aka mat. Och så packar man in och packar upp och lagar till. Alla dessa vanligheter. Men jag hade rött vin. Och så har jag blåsten. Den är helt underbar nu. Tar friska tag ända bortifrån fjällhöjderna, över isen på den stora sjön, och rätt in mot mitt fönster. Vindens musik. Living la vida loca.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar