Jag känner på något märkligt (barnsligt) vis att det är en bedrift att ha kommit igenom en hel vinter i Lappland. Det är något underbart med att se snön falla och falla och falla och vina och blåsa i månader i sträck. Och sedan smälta, i ganska snabb takt. Taken har tappat sina snöhättor, vägarna ligger bara. Så pass att jag idag kunde gå hela vägen ut till älsklingsudden. Snöhögarna är ännu meterhöga, men på en liten vägremsa är det barmark, och lingonriset sticker fram vid vägkanten.
Tystnaden är enorm nu när skotersäsongen är över. Jag hör en och annan fågel, en korp, en bofink, en talgoxe. Och som vanligt hoppas jag att jag ska få se djur. Men räven som gick här i somras syns inte till än. Och de tre strörenarna på isen kommer visst aldrig tillbaka för min syn (såg dem för kanske 15 år sen här uppe).
Däremot såg jag på TV, på den stora älgvandringen, ett antal djur som samlats kring ett kadaver. Räven var ganska försynt, strök lite i utkanten av det som mest verkade vara korparnas kalas. Ingen av "raserna" störde varann. Inte ens den otäcka järven, som på sitt fräcka vis sket i korparna och drog och slet i djurkroppen. Korparna brydde sig inte heller om järven (ett av de fulaste rovdjur jag vet). Men sen, i en senare fas, var en björn ensam vid kadavret. Dessa djur som alltid ser mysiga ut, oavsett om de också biter i ett kadaver.
Jag kom att tänka på rovdjuren idag när jag åt blodpudding. Något jag enbart valde till middagsmat eftersom jag känt mig vårtrött och tror jag behöver järn. Det var ingen höjdare, men kändes nyttigt. Jag har nog samma blodbehov som rovdjuren. Och så kom jag av doften att tänka på min pappa, som ofta lagade blodpudding när han var ensam på landet, och kanske nåt barn var med. Till exempel jag. Detta var min Proustska madeleinekaka idag: Doften av blodpudding i stekpannan. Undrar vad det är de kryddar den med, för det luktar ganska gott.
