Tidig vår

Kastanjeträdet ståtar med lysande knoppar. Lönnen utanför mitt köksfönster slår ut i tidig blom. Kromgul blom, på målarspråk. Solen flödar. Nere vid sjön ligger båtarna ännu täckta av presenningar, vita och blå. Den blå presenningen har samma färg som scillan som nu brer ut sig i backarna. Tre tolvåriga tjejer med exakt lika långt hår - håller dom koll? - roar sig med en Golden Retriver som ser nästan lika go ut som min Bella. Men så är det ju ofta med den rasen. 

Pilträden är gröna och i häggen kan man - om man tittar noga efter - se den pyttellilla skulpturen av en blomknopp mellan gröna blad. Fåglarna väsnas på vattnet, måsarna seglar, koltrasten sjunger. Man kan bara tacka och ta emot för att allt börjar om, efter detta skitår. Jag är vårtrött, som man säger, men glad. 

Inatt drömde jag drömmar där jag befann mig i olika städer med olika människor, och var jag än var så tyckte jag om det. Bra så. Min äldsta väninna ringde nyss och sa att hon tittat på min You-tube-försändelse med Mike Ryan, från WHO, och att hon tyckte han var så oerhört klar och bra. Vi saknar båda den mannen i den svenska halvmesiga Covid-hanteringen.

Här kan ni också höra honom. 

 

Eld och snö, Island

 

Om Gud

Gud. Du har alltid varit så stor. Okänd, och stor. Kändis, men okänd.

Såsom icke-jaget är stort för jaget, så är havet för egot. Himlarna och jorden är fulla av din härlighet. Mitt jag, allas jag, vare sig de vet om det eller ej, är bara en bägare för härligheten. Som nu till exempel - en alldeles blå gryning.

Ibland fattar jag - helt oteologiskt - varför man lyfter upp den där kalken i mässan, för att den sen ska rinna över till alla som vill. Det stora, som ska fylla upp bägaren, och att vi alla kan få en del av det.

Men inte om vi bara tror på bägaren. Titta vilken fin bägare jag är, mycket mer dekorerad än din, vackrare silverplätering.

Man gör av med allt som finns i bägaren. Sen dricker prästen upp den sista slatten av storhetens ocean, han ska kunna härbärgera det, det är han utbildad till. Man gör ren kalken, den är tom, den ska fyllas igen.

Allt som har med Gud att göra landar i symboler. Finns inget att ta på annars. Folk blir oroade av det som inte går att ta på, begränsa, forma till symboler. Många psykotiska drivs av vindarna hit och dit efter en Gud som är alltför vild och formlös. Många med förnuftets kontrollbehov måste klippa bort hela frågan.

Gud, min Gud. Den jag känner är inte den som formuleras i trosbekännelsen. Den jag känner är bohem, kommer, kommer inte, håller ibland sina löften, ibland inte. Är mer som en vandringsman på jorden, någon gång ett nära besök. Inte kedjad vid ord, platser, religiösa koder, inte kedjad vid mig, inte jag vid honom. Inte en auktoritet, ritad i sten. Och absolut inte befryndad med Livets ords och KDs gud, framgångsteologins lilla fixarfarbror.

Däremot – den där vinden som Kristus talar om. Anden. ”Med det som är fött av ande är det så att man vet inte varifrån den kommer eller vart den far”. Någon annan skulle kunna hävda att det är min egen bohemiskhet, mitt eget flytande liv, som speglas i min Gud. Eller att det är min far, som både var nära, inte lät sig infångas, och ogärna lade fång på andra. Tyvärr tror jag det ligger något i det; man kan aldrig ha mer tillit till Gud, än till sin far, eller mor.

Gud som en mycket kär vind som rör mitt ansikte, min själ, mitt hjärta, samtidigt. Men också Gud som ställer krav. Andra krav än samhället, ibland. Andra krav, än mitt överjag, hoppas jag.

Lyssna nu. Så talar jag. Det är profeternas existens. Men jag är ingen profet. Lyssna nu noga, är ändå vägen. Men vem, vad, är det jag lyssnar på?

Var och en har sin Gud. Ingen Kung på en tron, ingen lagskapare. En underlig närvaro. En sorts ensamhet också; jag tar Gud i handen. Så går det. Även när jag inte har någon annan hand att hålla i. Sen finns Gud alltid, mycket påtagligt, mellan människor som älskar varandra, eller känner tillit. Å, vad jag längtar efter dem allihop. Tror vi får det bättre mellan våra hjärtan, någon gång i juni-juli. Vi håller ut. Vi tror.  

 

Kristus Pantokrator, Cefalu, Sicilien.

Skönhetsideal

 No comments. Hittat på nätet.

Ishiguro: Konstnär i den flytande världen

När jag läser ännu en Kazuo Ishiguro är det omöjligt att inte jämföra med Återstoden av dagen, en av de kanske bästa samtida romaner jag vet. Jag undrar hur det är för en författare att ha en sådan "bench-mark" i sin produktion? Och om det är det som fått Ishiguro att säga (i en intervju) att han vill skriva knäppare, vildare, mer okontrollerat?

Men nu läser jag hans tidigare roman: Konstnär i den flytande världen. En, ska det visa sig, mångtydig romantitel på en långsamt framskridande och stillsam roman.

Berättelsen löper genom huvudet och minnena hos konstnären Masuji Ono. Omgiven av två döttrar, svärsöner och ett barnbarn, samt några kollegor, lever och återupplever han sitt liv i en labyrintisk rörelse mellan nu och då. Hans livsstil är mycket gammal-japansk, en variant av asiatisk högborgerlighet där artighetsfraser och undvikande av konfrontation ingår lika självklart som det estetiska arvet av akvareller och tuschmålningar med geishor och softa naturmotiv. 

Både berättandet och dialogerna är ingjutna i denna formella atmosfär, som är på en gång behaglig och överslätande. Ono leker med sitt excentriska barnbarn, samtalar med sina döttrar, besöker gamla konstnärskollegor och - vid ett visst tillfälle - i samband med hans ena dotters giftermålsarrangemang, blir han tvungen att återhämta den del av sitt förflutna som han helst förtränger. Man förstår ganska snart att det rör sig om en politiskt nationalistisk period i hans liv, som - från en nyare tid sett - är  blamerande. Så han uppsöker gamla kollegor för att be dem om hjälp med att hålla tyst om det som skulle kunna skada hans dotters förlovning.

Mer ska jag inte berätta, då förtar jag ert nöje. Men det intressanta är hur Ishiguro får denna politiska bakgrund att ligga och sväva genom berättelsen som en vag dimslöja. Det är mycket skickligt, och förvandlar romanen till en konstant fördröjd cliffhanger, ja, hela romanen är en cliffhanger och jag blir oupphörligt förvånad över hur han lyckas få mig att hänga kvar i denna långsamma, dämpade berättelse som om det var en spänningsroman. 

Historien vecklar ut sig långsamt, i slowmotion, och vissa saker nämns knappt: Som det japanska erövringskrig som utlöstes av den nationalism Ono företrädde. Och miljonerna döda i dessa krig. De finns inte ens inskrivna i romanen. Det som finns är en man som elegant slirar förbi sin livslögn; tittar på den, anar den, men låter den passera i en sorts undanglidande återblickar som aldrig blir farliga. Man kan säga att han - likt Kierkegaards estet - valt att leva det förfinade livet, skönandens eftermiddag, efter nationalismens trehundra vargtimmar. 

Ishiguro skriver in honom i ett ekonomiskt berättande, med en kraft som kommer smygande underifrån. Mitt i konventionella eller oskyldiga händelser, känner man hotet av något opåtalat. Med de nyanser och detaljer Ishiguro gjort sig känd för skapar han också en psykologisk träffsäkerhet som är filmisk, iakttagande, inte förklarande.

Det japanska utbytet av artigheter, samhällskonventionerna, är här mindre påträngande men lika hämmande som hierarkierna i Återstoden av dagen. Där, en engelsk butler, här en framgångsrik japansk konstnär, båda inavlade på dygder som snart nog blir fortifierade hämningar eller livslögner. När vi lämnar Masuji Ono har ingenting förändrats. Inte ens konfrontationen med hans problematiska förflutna kan få honom att erkänna det historiska misstag han bidragit till.

Jag vill ogärna moralisera omkring en romangestalt, men jag vill ändå föreslå alla SD-vänliga moderater, folkpartister och andra att läsa den här romanen. Och ta ställning. Annars återstår bara att flyta omkring - i den flytande världen.

................................................................................................................

Konstnär i den flytande världen utkom 1986, och fick 2019 en nyöversättning av Niclas Wahl.

Läs alltid Czeslaw Milosz

Late Ripeness

 

Not soon, as late as the approach of my ninetieth year,   

I felt a door opening in me and I entered   

the clarity of early morning.   

One after another my former lives were departing,   

like ships, together with their sorrow.   

And the countries, cities, gardens, the bays of seas   

assigned to my brush came closer,   

ready now to be described better than they were before.   

I was not separated from people,   

grief and pity joined us.   

We forget—I kept saying—that we are all children of the King.   

For where we come from there is no division   

into Yes and No, into is, was, and will be.   

We were miserable, we used no more than a hundredth part   

of the gift we received for our long journey.   

Moments from yesterday and from centuries ago—   

a sword blow, the painting of eyelashes before a mirror   

of polished metal, a lethal musket shot, a caravel   

staving its hull against a reef—they dwell in us,   

waiting for a fulfillment.   

I knew, always, that I would be a worker in the vineyard,   

as are all men and women living at the same time,   

whether they are aware of it or not.   

..........................................................................................

“Late Ripeness” from Second Space: New Poems by Czeslaw Milosz.  Translated by the author and Robert Hass. Copyright © 2004 by Czeslaw Milosz. Translation copyright © 2004 by Robert Hass. Reprinted with permission of HarperCollins Publishers. 
 

Min syster är död

Den andra februari dog min äldsta syster. Det känns som en halv dag sen. Och det måste vara en sommardag, när vi två gick lilla landsvägen fram med en tom mjölkflaska för att hämta mjölk hos bonden Erik, och sedan gick hem igen utan att skvimpa. Hon kan ha varit 14, jag kan ha varit 8. Här finns en plats där vi fortfarande är 14 och 8, och ängen som vi passerar på hemvägen ser likadan ut nu som då, och det höga, vilda berget där bakom och skogen som Erik alltid vårdade är nästan densamma. En halv dag sen, en sommardag i Roslagen. 

Men min syster blev 79 år och levde sitt liv mellan Peru och Sverige. Reste tidigt iväg till Lima för att stödja fattiga mödrar med att passa deras barn på ett daghem som drevs av en frivillig-organisation. I Lima mötte hon också sin blivande man, Luis de Casanova, som trots sitt efternamn varit den trognaste maken i världen. Mer än 50 år fick de tillsammans och höll alltid varandra i handen när de var ute och promenerade. Ett bra äktenskap, som startade med en förälskelse vid 24 års ålder, och en kärlek och ett kamratskap som aldrig tog slut. En dotter fick de. Och gemensamma intressen hade de alltid: klassisk musik, konst, litteratur, natur och politik, och på senare år även segling. 

Min syster, Kristina, hade en snabbt galopperande cancer, allt försämrades på en månads tid, en månad då vi på grund av Corona-restriktioner knappt fick träffa henne. Detta är det mest ofattbara, den korta tiden mellan liv och död. Men när hon närmade sig slutet satt min svåger där, vilade i tre timmar vid hennes sida utan att hon öppnade ögonen eller kommunicerade med honom. Men jag är förvissad om att hon kände att han var där. Som han alltid var.

På bilden jag valt är Kristina på besök hos Luchos släktingar i Washington. Här delar hon en tur med sin svåger i sportbil. Jag tar inte med Lucho på bild eftersom jag tror att han helst vill vara ifred och anonym. Åtminstone just nu när hans sorg är den största.