Om Gud

Gud. Du har alltid varit så stor. Okänd, och stor. Kändis, men okänd.

Såsom icke-jaget är stort för jaget, så är havet för egot. Himlarna och jorden är fulla av din härlighet. Mitt jag, allas jag, vare sig de vet om det eller ej, är bara en bägare för härligheten. Som nu till exempel - en alldeles blå gryning.

Ibland fattar jag - helt oteologiskt - varför man lyfter upp den där kalken i mässan, för att den sen ska rinna över till alla som vill. Det stora, som ska fylla upp bägaren, och att vi alla kan få en del av det.

Men inte om vi bara tror på bägaren. Titta vilken fin bägare jag är, mycket mer dekorerad än din, vackrare silverplätering.

Man gör av med allt som finns i bägaren. Sen dricker prästen upp den sista slatten av storhetens ocean, han ska kunna härbärgera det, det är han utbildad till. Man gör ren kalken, den är tom, den ska fyllas igen.

Allt som har med Gud att göra landar i symboler. Finns inget att ta på annars. Folk blir oroade av det som inte går att ta på, begränsa, forma till symboler. Många psykotiska drivs av vindarna hit och dit efter en Gud som är alltför vild och formlös. Många med förnuftets kontrollbehov måste klippa bort hela frågan.

Gud, min Gud. Den jag känner är inte den som formuleras i trosbekännelsen. Den jag känner är bohem, kommer, kommer inte, håller ibland sina löften, ibland inte. Är mer som en vandringsman på jorden, någon gång ett nära besök. Inte kedjad vid ord, platser, religiösa koder, inte kedjad vid mig, inte jag vid honom. Inte en auktoritet, ritad i sten. Och absolut inte befryndad med Livets ords och KDs gud, framgångsteologins lilla fixarfarbror.

Däremot – den där vinden som Kristus talar om. Anden. ”Med det som är fött av ande är det så att man vet inte varifrån den kommer eller vart den far”. Någon annan skulle kunna hävda att det är min egen bohemiskhet, mitt eget flytande liv, som speglas i min Gud. Eller att det är min far, som både var nära, inte lät sig infångas, och ogärna lade fång på andra. Tyvärr tror jag det ligger något i det; man kan aldrig ha mer tillit till Gud, än till sin far, eller mor.

Gud som en mycket kär vind som rör mitt ansikte, min själ, mitt hjärta, samtidigt. Men också Gud som ställer krav. Andra krav än samhället, ibland. Andra krav, än mitt överjag, hoppas jag.

Lyssna nu. Så talar jag. Det är profeternas existens. Men jag är ingen profet. Lyssna nu noga, är ändå vägen. Men vem, vad, är det jag lyssnar på?

Var och en har sin Gud. Ingen Kung på en tron, ingen lagskapare. En underlig närvaro. En sorts ensamhet också; jag tar Gud i handen. Så går det. Även när jag inte har någon annan hand att hålla i. Sen finns Gud alltid, mycket påtagligt, mellan människor som älskar varandra, eller känner tillit. Å, vad jag längtar efter dem allihop. Tror vi får det bättre mellan våra hjärtan, någon gång i juni-juli. Vi håller ut. Vi tror.  

 

Kristus Pantokrator, Cefalu, Sicilien.