Om att redigera och räkna de döda

Redigera allt du skriver noga, en lång roman kräver åratal av redigering, du måste under tiden redigera ditt liv, betala av lån på redigeringen, och hoppas att räntan på redigeringen inte går upp, sen måste du redigera dig själv, ett plagg som får ett hål, ett ihåligt ord. Substantivet som hänger slappt under blusens adjektiv. Håret. Det måste formas. Liksom dina sidor grängar sig i varann, och du måste forma och rytmisera, du pågår, du måste räkna ord, räkna sidor. Din hushållskassa. Dina steg? (nej). Men du kan nästan klara den oerhörda pressen att redigera allting, även livet under Covid-19 kan du redigera, om du jobbar en liten bit i taget. I hyllan finns asken med munskydd, i datorn finns gamla kopior som kan bli användbara och som i motsats till munskydd ska hålla längre än ett dygn. Och i hallen skor, andra kläder, onödiga att räkna upp. Men de deltar i redigeringen pga att man tidigt, kanske allra först, lärde sig att knyta skor, och redan det är en form av redigering. Man var aldrig säker på att alla tårna fick plats där i början. Numera är man osäker på om alla tankar får plats, alla erfarenheter och om det ens är nödvändigt eftersom redigeringen ändå ska sluka minst häften av dem, så som coronan nu slukar minst hälften av dem som bor på äldreboenden. Och en gammal skuld kommer upp, en gammal nedskärnings enorma likgiltighet, som förnyat blossar upp i små krig om de döda och alla kastar skuld på alla. Men sen redigerar man antalet döda i en större jämförelse, en med Europa, en med världen, en med tidigare år på ålderdomshem och under svåra influensor. Så kan man tillvarata statistiken som en del av redigeringen och en onödig förvirring faller därmed snett åt sidan och man kan gå in i en rakare, och som man säger ”mer relevant” redigering av siffror och även av hela ord och meningar. Meningar som kanske sades i Februari redigeras bort i April, och de tecken på tillfrisknande man visade upp i rena tal återkallas av en del orena tal, så kallade ovissheter, det som författare och andra historieberättare kallar ”work in progress”, och inte förrän långt efteråt står en man upp på en presskonferens och säger att redigeringen är klar, vi publicerar den här boken nu, om vilka som överlevde och vilka som dog. Vi redigerar ner det till åldersgrupper och sjuksängar, lindriga smittor och immunitet, och vi ska heller inte förhärliga det stora institutet varifrån utsagorna redigerades, /rätt omständlig redaktör där/ och sedan, nu, kanske en sista gång ska redigeras – lite grann för att till sist förbli på samma språkliga platå – innan den slutgiltiga boken kan komma ut.

För den rena glädjen - Bach Brandenburgkonsert nr 4

Monastiraki - mon amour

I konsten har det talats en del om det nordiska ljuset, och de är kanske mer värt att tala om än krimiserierna Nordic Noir. Northern Light hette en hel utställning en gång, jag minns inte var.
Är inte så säker på om medelhavsljuset är ett annat ljus, men fotot ovan talar om värmen, kvällsljuset i Aten, just så här års och i en av de finaste stadsdelarna, Monastiraki, med den gamla moskén, strax intill ruinerna av Hadrians bibliotek, och helt nära den lilla kyrka, Agia Irini, där jag firade pingst för elva år sedan. Just vid den här tiden reste jag också ut till Egina och badade i havet, men återvände inte till det lilla Afajatemplet, där jag hösten efter min exmakes död gick och sjöng sånger till mångudinnan Afaja, egentligen bara en annan jungfru Maria.

Nu är det förutom Lappland, nästan bara Grekland jag längtar till. Tror det kommer att bli min första resa när pandemi-skiten är över. Så - i ren förtjusning för alla mina minnen från Grekland, repriserar jag texter om mina dagar i Aten och utflykter till Egina, den stora parken Penteli och stranden vid Marathonas, med och utan vänner.

Under Akropolis
Egina tur och retur
Aten - Kapnikarea
Minos labyrint
Utflykt med vänner

PS: Stranden i Marathonas var ju inte med här, såg jag sen. Den underbara bröllopsfesten har jag skrivit om någon annanstans, tydligen.

Rasism USA

Inte alla i USA böjer sig under det korkade klackmonstret. Förstasidan av Time Magazine idag.

Lasse - min barndomsvän

Jag hade tappat bort hans telefonnummer, och började leta efter namnet Lars Oldryd i Norrtälje. Kunde inte hitta honom. Anade oråd. Till sist fann jag begravningsannonsen från själva lilla kyrkan i Roslagen. Lasse hade gått bort redan 2018. Så konstigt, flera gånger runt de åren hade jag tänkt åka ut och hälsa på honom, bara äta en middag så där, en vårkväll i Norrtälje. Det blev inte av - som så mycket annat här i livet.

Lasse var en snäll man, och en kärvänlig liten pojke. Första gången vi träffades kom han roende över sjön med en svart kattunge i en korg, och när han skulle lämna över katten till mig kunde han inte låta bli att gråta. Vi var båda sex år. Det var min första kattunge, och jag blev kär på en gång. Den hade ljusblå ögon. Lasse hade också blå ögon, stora och för det mesta glada. Katten var underbar, den fick heta Lotta, och sprang bort sig i älskogen redan sommaren därpå.

Men Lasse och jag blev kvar där i viken. Vi gjorde utflykter med båtar och han fick låna min kajak och välte också med den. Det var nog några år senare. Vi metade aborre på udden under tyst gemenskap, och ibland hälsade vi på hans fiskande farföräldrar som alltid var skrattlystna. Ännu lite senare kom vi i tonåren och jag minns en förlustelse i höet i ladan med mycket smek och kel och puss och hångel, som det kallas nu. Sen blev jag ihop med hans kompis, vilket nog inte var så roligt för Lasse.

Många år senare efter diverse skilsmässor träffades vi några gånger igen, i Roslagen. Det hände att han mötte mig vid bussen och hjälpte mig köra ner alla matvaror till huset. Vi åt middag ihop. Ibland kom han över en höstdag och satt i solen på verandan och var mestadels lika skrattlysten som sina förfäder. Några gånger rodde jag över viken till honom och vi åt ihop. Han bjöd på konjak. Vi pratade om allt möjligt, våra somrar som barn, men han var också beläst, så vi pratade böcker. Lasse hade lång kropp, långa händer och långa armar, som han gärna använde på ett afrikanskt sätt när han gestikulerade. Det, och hans humor, bidrog till nöjet att prata med honom. Sen följde han mig ner till båthuset i augustimörkret och lyste upp med en lampa så jag kunde vickla mig ut och ro hemåt i sena natten.
Det behöver väl knappast sägas att det bara är män man litar på som man är ensam med långt ute i skärgården om natten. Nej. Det behöver inte sägas. Det vore nästan en förolämpning. Far vidare lilla Lasse, hoppas himlen har en svart katt till dig. Med blå ögon.

Gabriel Jönsson

Nu breder boklövet sina skärmar

i Kullens skogar igen, igen 

och skuggar sippornas stjärnesvärmar

och nunneörten, dess älsklingsvän 
 

Som unga brudar på bergets sida 

står slån och körsbär i södersol

och sänder hälsning till skepp som glida 

på stråk så blåa som backviol

Den ljusa natten har nått till Kullen
och inget vemod är dolt i den. 

Och du går levande ovan mullen
i samma majglans igen, igen 

Mahler - igen

Radion bjuder mig på allt under denna magra tid. Ikväll Gustav Mahlers första symfoni. Jag blev nästan lika hänförd som när jag hörde Sjostakovitj 7:e häromkvällen. Men så olika.

Mahlers etta är cool och lekfull, liksom nästan ansvarslöst påhittig. Vandrar mellan den välbekanta barnsliga Broder-Jakob-visan och dramatiska sättningar med mycket brass. Man ska bara hänga på, som med livet. Här finns knappt någonting att tolka - inga stora underliggande problem som hos Sjostakovitj eller Sibelius - mest en massa infall och experiment med själva musikaliteten. Så glad att jag hörde denna konsert live en gång i Gustav Vasa kyrka, under en period när jag gick på ovanligt mycket klassiska konserter. Nu får man avstå det ett tag.

Just därför så oerhört tacksam för Sveriges radio - leve Public Service! - och det geniala utbudet av inspelningar från världens alla hörn. (Denna var från Göteborg och inget ont om Göteborg, men kanske inte den allra bästa inspelning av ettan jag hört. Lite osynkad i rytmiken i andra satsen, sen tog det sig). Denna konsert ligger kvar på P 2 där alla Corona-instängda svenskar kan höra den. Grattis är gratis! Här är länken.