Nycklar - en berättelse

Man trycker in en portkod på fyra tecken

och kommer in, man vrider om ett lås

och kommer ut, man står framför porten till

sin tandläkare på S:t Eriksgatan och har glömt koden

man ringer på hos Berg och han öppnar med ett klick

man tar den skramliga hissen, trycker på våning 3,

dörren är öppen, väntrummet tyst, fiskarna tysta

Man tar sig in genom Systembolagets dörrar

som öppnar av sig självt, man trycker på hissknappar

i ett hus där man inte varit, åker hiss som liknar barndomens,

på väg till en person man ska intervjua, hon öppnar vänligt.

Man har nycklar till sitt hem, sin tvättstuga, sitt källarförråd,

cykelstallet, tidskriftsverkstaden, grekiska föreningen,

man har en mycket gammal nyckel som inte går någonstans.

Man har nyckel till sommarhuset, innan någon slarvar bort den.

Man har nycklar till båthuset och bodarna. Man har nyckel till

en väns hus i Nacka och till en snäll bekant i Höganäs, man har

haft nycklar till vänner i Köpenhamn, en öppen dörr på Styrsö,

nyckel till det vackra huset med terrass vid Philopappos i Aten. 

Man hyr små hus, och stora hus, och hotellrum. Nycklar följer

med ens steg, om man så går upp på högsta berget och tar av

mot månen. Ibland glider dörrar upp, ibland knackar man hårt.

Man har en mycket liten nyckel till cykellåset, och en stor nyckel

till ett gammalt skåp. I en videkorg samlas nycklar som man inte vet

vart de går. Går de någonstans längre? Är det grannens X-tranyckel

eller äldre nycklar, dem jag delade med B? Vems? Man bryr sig inte.

Nycklar har funnits till ett hus som brann ner i Dalsland, och till ett

sommarhus på Arkö. Koder till festernas portar. Koder man glömt.

Någon bilnyckel har jag aldrig haft och aldrig någon pålitlig nyckel

till min mammas hjärta. Hon tog nycklarna och strödde dem för vinden.

Det var en egovind, en liten hämnd på livet. Men pappas nyckel finns.

Nyckeln till ett skyddat hus. Och nyckeln till Himlen.

Veckans Cartoon

Colin Tom / The New Yorker

Vad jag lärt mig om älgar

Slow-tv. Vad jag lär mig om mig själv medan jag tittar; att jag är ganska otålig, även om sånt som natur och älgar intresserar mig. Och att det är lite fint när renar och järv går omkring, där vid kanten av Ångermanälven medan isen långsamt smälter alltmer, och stora flak sveper förbi med ett par änder som bekväma resenärer.

Vad jag lär mig om älgar: Att de är djupt eftertänksamma, långsamma djur utan någon riktig plan för sina liv. Ingen jag kan se i alla fall. Ibland kommer de lufsande långsamt i en skogsbacke, fem efter varandra. De nafsar lite i några tallskott eller böjer sig ner efter blåbärsris, lyfter på sina tunga huvuden, ser åt ett håll, sen åt ett annat. Spejar och lyssnar med öron och nos. Funderar länge på nästa steg.
Nu så - är det en äldre älg som tar ett par mer resoluta steg ner över strandbrinken, åhej och hopp. Där stannar den till och får nästa älg halvt över sig och båda lägger öronen bakåt, särar på sig, blir stående och vädrar åt alla håll. Sakteligen kommer det för dem att ta sig över det kalla vattnet i älven, och nu simmar den ena efter den andra med lagom avstånd. När den första kommer upp på andra sidan blir den stående i det halvhöga vattnet, vänder sig om och ser efter sin flock. Den ena efter den andra kommer upp på stranden och sen går de in i nästa skog och lullar runt lika planlöst igen. Ingen brådska. Easy does it.

Jag undrar om de är enormt försiktiga djur. Vad tänker de på hela tiden? Spanar de alltid efter tecken? Vad kan ens hota dem här, nu när isen har smält. Annat var det förra veckan när en av älgarna gick ner sig och hade svårt att komma upp igen. Men nu? Vadan all denna melankoliska vaksamhet? Jag börjar längta efter rovdjurs snabba kast och väldiga språng. Det är orättvist mot älgarna.

Jag har nog inte riktigt förstått mig på dem tidigare. När de i mitt verkliga liv dök upp vid kanten av en äng och försvann igen, eller när man hörde ett häftigt språng i skogen. Men det är alltså detta som är deras normala liv: Det här långsamma planlösa varandet. Testa ett granskott, gå en sväng runt en ännu snöpudrad tjärn, ha stilla sällskap med varann. Inget mer. Faktiskt inget alls mer.


Kolla själva på Den stora älgvandringen på Svt Play.

Interesting times

Det bästa i en sån här tid av gemensamma prövningar är förstås inte att tjuta och ängslas - även om det är tillåtet - men att helt enkelt intressera sig för själva tiden och vad den gör med en.
"We live in interesting times", för att travestera någon, jag minns inte vem. Det betyder naturligtvis inte att vi omedelbart blir intressanta, om vi inte var det innan. Men att det sker en förskjutning av intressen gäller nog för alla.

För mig personligen kanske skillnaden är mindre än för många andra, van som jag är att "arbeta hemifrån" och likaså van att inte ha några särskilda privilegier att försvara: Inga baler, inga auktioner, inga premiärer, ingen ny bil vart tredje år, inga förhoppningar om att finna "den rätte" (vilket jag ju gjorde redan i 20-årsåldern). Jag är helt enkelt van att arbeta ensam. Jag är också van vid mycket enkla nöjen; som naturens skönhet och trofast vänskap, eller en film jag gillar, kanske en konsert.
Konserter är det jag kommer att sakna nu, näst efter den stora Lapplandsresan, som jag inte vet när den kan bli av.

Men det mest påtagliga är något som sker med begreppet tid: All tid finns, och/eller ingen. Framför mig sträcker sig en period som av vissa sakkunniga beskrivs som en tvåårig bana av risker för Covid-19, en tid som saknar normal rytm, normala avbrott, resor, mm. En tid som är lite som att bli stoiker (det är nödvändigt att först och främst skydda sig själv och andra) eller att bli ett klosterväsen (man uthärdar genom att avstå, och fördjupar sig i någon "studie"). Det mer optimistiska alternativet är förstås att vaccin sprutar ur jordens alla labb och/eller att vi uppnår immunitet snabbare än vad det just nu verkar.

Mitt psyke verkar inställt på den långa varianten. Jag känner, som kanske mest positiv bieffekt, ett konstant ointresse för att jäkta med någonting. Jag går mina promenader när det är så folktomt som möjligt (gryning/skymning), jag ringer mina vänner, beställer mat på nätet, får lite extra inhandlat av min grannkompis, skyndar inte ens på mina projekt, men sover länge om natten. Jag tror att basics är min grundinställning mer än annars; Ät något gott, dryck därtill, sjung dina gamla sånger, sov länge, hör den vackraste musiken, öppna fönstret mot fågelsången. Och så har jag för en gångs skull "bingeat" en TV-serie: Den lagom eskapistiska och skickligt iscensatta engelska serien "Sanditon". Visserligen konstant irriterad över huvudpersonens sätt att kisa med ögonen, men man blir inte helt igenom storsint av en jävla pandemi. I alla fall, denna Austen-filmatisering roar mig, och ger mig en lisa från den 35 vetenskapsartiklarna om Corona som jag också läst, och läser.

Nästa större plan - som gärna får ta två år av tålmodigt intresse - är att förvandla mitt vardagsrum till en ateljé. När jag vilat upp mig från karantän-chocken - (skrev för några veckor sen i "dagboken": Känner mig dödstrött på coronaskiten. Fången. Distressed, vemodig, okoncentrerad, tom, tappat allt) - och diverse besvikelser den onekligen för med sig, så ska jag bara lugnt och stadigt vara i det som är. Måla, skriva, gå ut i naturen, och dessemellan "bingea" en och annan TV-serie. Eller konserter på nätet. Ibland är "interesting times" inte så mycket mer än en övning i tråkighet. Ändå: Kanske kommer vi ut ur det här med både personliga och politiska förändringar som är av godo. Den som lever får se.

Det lukkede København

Från Kastellet

Igår kväll var jag inne på en nätkarta över Köpenhamn; mest för att se efter om det fanns ett hotell på Bredgade som jag glömt bort. Det fanns det inte. Men Bredgade sträcker sig från Kongens Nytorv ungefär fram till Kastellet, och vid Kastellet gör gatan en sväng och då heter den plötsligt Grønningen.

Kastellet, Langelinie, galleriet vid Gothersgade, Glyptoteket, alla dessa platser som var mitt andra liv under tolv år, det är soft spots på kartan. Så glad jag var i Köpenhamn; vänskaper och kärlek, och intressanta möten: Inger Hanmann, Per Kirkeby, Palle Mikkelborg, Pia Tafdrup och min käre gamle ungdomsvän Kalle Marosi som lät mig låna hans lägenhet de första åren där, när han var bortrest. Sen bodde jag rätt ofta över hos Inger på Gammel Kongevej, och även hos Gitte på Lille Kannikestraede, ibland på de små hotellen vid Stationen, ett par gånger hos Anna och Torben i Helsingör, för att nu inte nämna den unge mannen på Parosvej långt ute på Amager. Men vi håller honom utanför detta idag.

På kartan hade man varit inne och uppdaterat platserna i det karantäniska Köpenhamn. Det är en minimalistisk dikt. Melankolisk till sitt innehåll, saklig i sin upplysning.

Det Kongelige Bibliotek. Midlertidigt lukket.
Amalienborg. Midlertidigt lukket.
Den sorte Diamant. Midlertidigt lukket
Rundetaarn: Midlertidigt lukket
Statens museum for Kunst. Midlertidigt lukket
Niels Bohr Institutet. Midlertidigt lukket
Nationalmuseum. Midlertidigt lukket
Sigurds Bar. Midlertidigt lukket
Tycho Brahe Planetarium. Midlertidigt lukket
Østre Gasværk Teater. Midlertidigt lukket
Fitness World. Midlertidigt lukket
Københavns Universitet. Midlertidigt lukket
Nyboder skole. Midlertidigt lukked
Fredriks Kirke. Midlertidigt lukked
Thorvaldsens museum. Midlertidigt lukket
Hard Rock Café. Midlertidigt lukket.
Kulturhuset Islands Brygge. Midlertidigt lukket.
Ny Carlsberg Glyptotek. Midlertidigt lukket.
Nørrebro Brygghus. Midlertidigt lukket.
Tivoli. Midleretidigt lukket.
Fhasal Thai Massage. Midlertidigt lukket
Vor Frue Kirke. Midlertidigt lukked

Men Buddha Bikes är inte stängt, inte Café Fata Morgana (såklart) och inte Grundtvigskirken.
Och där uppe på Bispebjergs kyrkogård vilar min stora kärlek i konsten: Per Kirkeby.
Tur han slapp denna skiten. Och så typiskt att Boston Consulting Group håller på och dribblar som vanligt, även i det stängda Köpenhamn. Men Kind of Blue er midlertidigt lukket.

Bild från det inre av Rundetaarn, som det ju ser ut nu, när ingen är där.
Se även tidigare text från Köpenhamn i september: Förfärliga tåg underbara människor.

Lönnblom

Ute vid sjön var allt försjunket i ett milt grått ljus. Vita fåglar rörde sig oroligt mot den ljusgrå himlen; trutar, måsar, en och annan kråka. Hägern kom inte idag. Sån tur har man inte alltid.
Men folk hade börjat gå hem.

Jag satt vid sjön och såg de mörka träden på udden, de som ännu kraftsamlar för den stora utslagningen. En händelse bortom all tävlan. Mot det murriga brunsvarta avtecknade sig lönnarnas kronor, ärggröna och vida. Den största och vackraste lönnen var jag framme och hälsade på. Vi är mycket gamla vänner.

En annan gammal vän talade jag länge med, per telefon idag. Delade en del oro som ligger i tiden och en del annat som följt oss under decennier. Så gamla och trofasta vänner har man bara några. Det är strålande. Människor som förstår det mesta om varann, och kan låta resten vara.

Och i förrgår talade jag med min vän i Lappland, också det en vänskap som fyllt mer än trettio år. Det är dessa "enkla" saker som glädjer en nu: Människor som man kan lita på. Träd som slår ut. En kort och oändligt vacker bris över vattnet.
Det finns också en särskilt mild tomhet som kommer över en vid stranden av en sjö i grått väder. Ostörd av allt.

Sådan var kärleken - Yeats

We sat under an old thorn-tree 
And talked away the night, 
Told all that had been said or done 
Since first we saw the light, 
And when we talked of growing up
Knew that we’d halved a soul 
And fell the one in t’other’s arms 
That we might make it whole;

W. B. Yeats