My late husband

Många känner nostalgi så här vid jul har jag märkt. Det kan vara barndomen som skimrar till, eller ett landskap där man gärna vistas vid jul, en farmor, en mormor, en morfar, för somliga kanske en särskild hund, man var mycket fäst vid. Jag har en sån hund i minnet, men saknar henne bara ibland, om sommaren. Men de allra flesta årstider kan jag sakna min man. Han var en mycket ovanlig svensk, kan jag lugnt säga; full av charm och intelligens, humor och förbiilande värme, som plötsligt kunde dyka ner skarpt i en psykologisk insikt eller närvaro. Och så var han ju vacker, och vi passade så bra ihop.

 

 

Bo i något museisammanhang

 Bo utanför Stockholms Stadsmuseum.

Bo Lagercrantz, som yrkesman, kan ni läsa om i den här artikeln om Stadsmuseets stormiga år. Och på nätet finns hans senare böcker: Ögon att se med, Luther, Cranach och kärleken, samt bibliografin om Hilding Linnqvist.

Bo som vän, kompanjon på alla färder och lovely lover, kan ni ännu inte läsa om någonstans. Vi får senarelägga det.

Bilden högst upp är från en släktsammankomst, där Bobo (längst upp t.h.) kan vara högst 35 år. Man ser skimret över hans dagar.

 

Återigen från jobbet på Stadsmuséet.

Vackraste julkortet

Jag har för länge sen slutat skicka julkort. Och numera får jag högst två, tre. Alltid ett från min syster och svåger. Dessa traditionsenliga människor. Själv har jag nästan inga traditioner, brukar fira julafton med vänner, samt gå på en och annan julkonsert. Köpa lite hyacinter. Bjuda någon på middag. Ja, så ungefär.
Nu får ni i alla fall ett stramare och vackrare julkort än ni någonsin sett. Av Fra Angelico. Jag har ingen aning om vilka de serena herrarna är som flankerar Maria och Jesusbarnet. Tippar på S:t Peter och S:t Paul. Josef stökar nog med julmaten och änglarna har inte anlänt än. Men de kommer snart. Pax Vobiscum, som de sa i katolska kyrkan när jag var barn. Frid, med andra ord.

Ugglan

Ja, jag vet. Trumps Impeachment och allt det där viktiga. Jag är verkligen glad för det. Bra jobbat Demokraterna. Nu till nästa avdelning: Avsätt! Det kommer tyvärr inte att gå lika lätt. Men den som lever får se. Tills dess tycker jag vi koncenterar oss på ugglans skönhet. Och ni kan läsa mer om den och andra fåglars väl och ve i naturfotografen Håkan Eklunds bok, som recenseras i finska Hufvudstadsbladet. Men jag vill egentligen bara ge er ugglan, ett vackert väsen i skogarna.

The Look of Nobel

The look kan alltså betyda två saker: Hur något/någon ser ut eller hur någon ser på dig, hur du ser på någon, rentav in i ögonen. Ibland ser även träd på dig, eller en räv, eller ett moln.

Men nu är vi i kulturens och kultens värd. Det är fest. Nobelfest, i Stadshuset. Jag är tillräckligt sago-barnslig för att sitta och titta; för att rummet är så vackert, så fint belyst, så många blommor, och så många människor jag är nyfiken på. Begåvade, vackra, politiska, administrativa, och en del fän.

Eftersom kalaset sänds via Sveriges Television är reportrarna alltid i förgrunden. I år var flera av dem rätt bonnvackert klädda, vilket kan kännas som en vila från de sofistikerade skapelser som tidigare utmärkt reportage-teamet. Värst i år var glitterklänningar. Både vid micken och i salen. Glitter är vulgärt. Men där fanns också gediget vackra klänningar, som prinsessan Madeleines purpurrosa och vetenskapsreportern Victoria Dyrings klassiskt smala och lysande vita siden. Jessica Gedin är ju alltid ett fall för sig, och i år bar hon något helt misslyckat: En klänning i svart-vitt, som såg ut som en blandning av medeltida frilla, kanske lite nunna, och ett framstycke som kletade in hennes två små bröst till allas fixerigsbild bakom tunn vit bomull. Okej, Jessica, vi anade redan innan att du hade bröst. Nu är det bevisat.

Olga Tokarczuk, då - apropå att både synas och se - det goaste, mest mänskliga ansiktet, och en svart klänning som höll ihop ända upp till halsen och ramade in hennes ljusa hud. Överallt ser man den människan hälsa och ta i hand som någon som ser in i den andre, ibland också retirerar en smula, inför alltför översvallande västeuropeiska artigheter. Som: Nu ska vi vara sanna här. 

Och här tog kanske samtalet slut en liten stund, ja....

Victorias klänning måste tyvärr nämnas, ännu en labil modekreation, överfull med anspråk. Visst - den föll vackert, men var uppdelad i svartvitt på längden vilket fick skapelsen att spaltas för blicken och prinsessan att bli mindre vacker än hon faktiskt är numera. 

Gulligast: Utan tvekan den gamle professorn, fysikpristagaren James Peebles, som också höll ett fint tal. Och så, till sist, min käre Shiva, det indisk-amerikanska paret Abhijit Banerjee och hans hustru Esther Duflo, (vinnare av ekonomipriset tillsammans med Michael Kremer). Hon höll också ett mycket bra tal. Han var den vackraste mannen i församlingen, en hinduisk prins bland pingviner.

Esther Duflo ledsagad av Carl-Philip.

Abhijit Banerjee ledsagad av Magdalena Andersson.

    

Helene Billgrens Elektriska Lady Land

I en tid när allt fler blir författare och konstnärer, och när nivån på konsten är sjunkande, är det befriande att stå inför ett par målningar som lyfter över den opassionerade halv-sociologiska samtids-tjockan. Helene Billgrens måleri, som det utvecklats efter 2010 och fram till nu, hör till det som lyft. 2018-19 är hennes höjdpunkt. Det förlösta måleriet har stor lyskraft. Koloriten är ett äventyr.

Alltså står jag fullständigt begeistrad inför ett par av hennes målningar. En sorts landskap där det händer grejer. Färgen är ofta bedövande vacker; en turkosgrön, blågrön, viridian, pärlblå och ljust bleklila tonskala, där det vita och ljusgrå ångar in som moln och vatten. Det syns att hon, som hon sagt någonstans, ägnat sig åt att titta på de gamla mästarna. Mest notabelt kanske Turner. Hennes trick liknar hans: Hon gör enorma svep med penseln, stora orädda lager av sås, dvs av stämning, av ett väder, en rymd. I den rymden lägger hon in små tecken av mänsklig närvaro, ett par flickhuvuden, en vit gavel långt borta, en hydda med halmtak, ett par levnadströtta palmer i förgrunden, och vi är där: I ett sekel av översvämningar, naturkatastrofer och eskapistiska Thailandsresor. Därtill kommer att hon bitvis använder en serie-estetik: Det finns dansande hula-hula-flickor, precis som hos Dick Bengtsson. Det finns enorma vattenfall, målade som av ett barn som tänker: Vatten är blått, och så låter hon det blå stråla över halva målningen. Jag älskar det.

Det jag däremot med lätt gång passerar är hennes tidigare måleri, dessa eviga flickryggar och finklädda ensamma små kvinnor som verkar ute ur världen. Därtill salar med hennes experiment i collage-stil, med smycken och kedjor och balkvällens lyxkläder i kartong. Det kunde jag enkelt varit utan. Men nu är det en retrospektiv. Och då är det bara att raskt passera utvecklingsåren och säga yess, Sverige har om igen fått en till Riktig Målare - och så drunkna i de stora salarnas skönhet.
Gå och se hennes utställning om ni hinner, det är sista dagen i morgon. På Liljevalchs konsthall, öppet till 17.00.

PS:
För övrigt kan man bli sjösjuk av för mycket konst. Därför väljer jag ofta två, tre - eller högst sju - konstnärer som jag bryr mig om. Och av den konst som görs just nu, inte många. Men Helene Billgrens måleri är stort; det är skickligt hantverk, samtidigt som hon är vild, om än med lite snodda grepp. So what, alla konstnärer har lånat av alla, vad det gäller är om lånet funkar. Och det gör det t.ex. nedan, där det syns att hon har tittat på Per Kirkeby. Men att hon samplar en del förklarar ändå inte de fantastiska djup och rumsligheter som uppstår i hennes målningar. Det kan bara hennes egen blick invänta.

Men bara kolla ljuset som faller på rumpan, den gula kjolen, ljuset på vaden. Brava!

Klicka på bilderna för förstoring.