Om någon vid Himlaporten skulle fråga mig vad jag ägnade huvudparten av mitt liv åt, vad skulle jag svara?
Försökte vara fri, stå så obunden som möjligt, aldrig kröka rygg för makter och hierarkier och kotterier.
Och det skulle vara ett rätt så sanningsenligt svar, tror jag.
Men på den vägen blir man såklart en mycket konstig människa. Redan på Universitetet talar man med professorerna som med jämlikar och med docenterna en smula varsamt, och när de pushar om att man absolut borde doktorera, så säger man ett artigt tack, men tänker gud-nej-åtta-år-på-samma-stol.
Man tar för sig av rummet på det där odrägligt frimodiga sättet, och man hasar inte runt i stum beundran för vare sig Institutioner, Akademier, Rika Grannar eller Storvulna Undergrundförfattare. Man tar var och en som en människa bara, och somliga trivs bra med det, andra vill absolut att man ska gå på knäna för deras egna konstiga hierarkiers skull. Men njet.
Man längtar inte in i korridorerna, för man vet att där pågår slick upp och spark ner eller tvärtom, och man vill inte ha en chef för det passar sig inte i frihetens rike. Man åtrår inte att komma in Här eller Där, och det är först trettio år senare som man undrar om man gjorde rätt, när man läser de undermåliga texterna av de som kom in Där eller Här.
Men man gjorde nog rätt. Man är som man är. Älskar alla de man kan samarbeta med som människor face-to-face (nämner jag alla de namnen räcker det till ännu en blogtext), de som man på något underligt sätt har en valfrändskap med (som Goethe, gunås, kallade det) som kan vara i några år eller i decennier. Och man reser ragg, rätar på ryggen och säger nej tack varje gång någon försöker trycka in en i något sämre.
Vet inte hur många redaktörer, producenter med flera som ville ligga, då det begav sig. Nej tack. Eller hur många som önskade att man smorde in sig med den kotteristiska gruppsykologin, en kulturell fanclub eller en ambitiös Vi-i-Villa-Comeuppance. Boring.
Man kan alltså inte äta kakan och ha den kvar. Så här står jag nu som den konstiga människa jag är. Ingen villa, ingen hierarkisk position, inga kotterier. Men med ryggen fri.
Kanske är det i överkant att alls associera detta till krisen i Ukraina. Men jag ska toucha det mycket lätt: Hur fasansfullt är det inte att känna att var man än vänder sig är man inte fri. Kan inte följa sin egen vilja. Kan inte röra sig bland möjligheter, navigera, fritt. Så har Östra Europa haft det, kollektivt. Och när jag ser den intill stelkramp botoxade Putin hålla "presskonferens" framför ett stort antal journalister som ser ut som en lydig skolklass ryser jag.
Frihet är det bästa ting.
