Blake, Brown och den förgängliga interpretationen

Återvänder ett ögonblick till en helt annan och roligare Brown. Min ungdoms mentala och frigörande hjälte: Norman O. Brown. Som i sin omistliga bok "Loves Body" gör en lång fragmentarisk road-movie-essä över förhållandet mellan religion, litteratur, poesi, sexualitet och samhällsutveckling. En idéhistoria som överlappar de präktiga distinktionerna mellan fält- och expertis-forskning. Som vandrar fritt genom myternas metusalem, Bibeln, de symbolistiska poeterna, Marx, Freud, Blake och Jakob Boehme, mellan Romulus och Remus och Beyond the pleasure principle. En meander-tanke av stort omfång och omöjlig att redogöra för.

Råkade slå upp kapitlet som delvis handlar om tolkning. Om fundamentalism och annan rätlinjig litterär interpretation; om förnuftets vilja att en gång för alla slå fast: Så här var det, eller är det. Han beskriver hur den uppstår i protestantismen och sedan i förnuftets tidsålder och  hur den alltjämt kännetecknar varje institution eller sammanhang där realitetsprincip och kausalitet håller hårt i människornas tankar: Anpassning, strukturella uttrycksformer, konforma habitus, nonkonforma habitus. Same, same.

"For we wrestle not against flesh and blood, bur against principalities, against powers, against the rulers of the darkness of this world. The realityprinciple is the powerprinciple, Realpolitik, the keeper of the prison. To liberate flesh and blood from reification, overthrow the realityprinciple".

Och:

"Instead of reification, perishable form. Truth will not stand or stay or keep; it is nothing to be had or hoarded or passed from hand to hand; it is no commodity or store of past labor; it is either new or not at all. The form of the sentence is transience; it must go under".

Det här blir med nödvändighet tentativt. En vink om att "sanningen" är obskyr, och att inte heller västliga traditioner alltid kommit så mycket längre än till totempålarnas och sekternas (religiösa, konstnärliga, politiska och/eller vetenskapliga) stamtillhörigheter.

Norman O. Brown refererar ofta till och citerar William Blake; som en gestalt med vida utstickare; visionär, samhällskritiker, språkomvandlande, och - skulle jag vilja säga - kollossalt ego-heroisk. Men hans betydelse för socialt tänkande människor under romantiken och senare kan inte underskattas.
Här skriver Göran Greider om en nyutkommen bok om Blake, av Carl-Johan Malmberg. Långt ifrån N.O. Browns upproriska essäbok, förstår man, men nog så användbar. Kanske något för interpretatörer. Or against them.

   
Bilder:
N.O.Brown i åldern av professor emeritus, t.v.
och t.h. som ung man i Washington, 30-tal.  

Dan(te) Brown

Dante Brown fick inga topprecensioner den här gången heller. Trots "Inferno". Inspirerad av - ja, ni vet vem.
Varför skulle jag bry mig. Har inte läst en rad av mannen och tycker han ser ut som en blandning av hunddressör, tennisspelare och en mild men hård ost, sportig och väl vaxad rullar han på, upp och ner i de florentinska backarna. Tyvärr rullar nu alla kritiker gemensamt tillbaka över honom; engelska The Telegraph är hur omilda som helst. Det är annat det än när svenska författare skriver om svenska författare utifrån vår fyrhörniga tidningsklubb.

Man kan få hemska olustkänslor av att läsa så här elaka kritiker, men eftersom det är a) rätt så kul och b) bara drabbar en redan bestsellrad superduperkille, så får det väl gå, för den här gången. Monica Hesse - ett namn som förpliktar - skriver mer sansat i The Washington Post:
"The book’s musty passageways seem to be not so much holding history up as sagging under its weight. Narration appears lifted from a Fodor’s guide [...] It’s like trying to solve a mystery while one of those self-guided tour headsets is dangling from your ears." 


Häggen blommar, för övrigt. Vi stänger ett tag till.

Elefant och Bloggpaus

Jag vill gärna göra reklam för den här
utställningen, som tidigare visats
på Fotografiska i Stockholm.
Elefanten är bäst.

Så hör nu; halläningar, skåningar, Köpenhamnare, Helsingörare och andra med närhet till Dunkers kulturhus: Get going!
Pågår till 19:e maj.


Foto: Nick Brandt, Elephant drinking.
Och här blir det bloggpaus. Livet går först. 

Ola Billgren på backwater

Ah-Ha. Det låter som en sångare på ett bättre plejs.
Men det är en målare på ett bättre plejs.

Min artikel om Ola Billgren kan nu läsas på björnstrand backwater.

Vitsipporna finns...

                 

Vitsipporna finns, vitsipporna finns,
för att låna Inger Christensen.

Ja, de finns, jag såg dem igår.
Pyttiga och gnetiga i vinden.

Det har varit soliga mjuka dagar
men inte till Valborg.

Det kommer alltid soliga mjuka,
men inte till Midsommar.

Vafankoli: Allt är ändå på gång.
Den här tiden när man bara kan
se sig omkring för att veta
vad som är meningen.


Och så fick jag tillfälle att ta fram Oscar Bergman igen, min mormors favoritkonstnär. Lilla mormor. Men så här såg det också ut i backarna på Arkö, där min man och jag hyrde sommarhus några år. Mycket ek, och fina holmar, skär och vikar.

Och för att kompensera det romantiska och nostalgin kan man höra Inger Christensen själv läsa ur diktsamlingen Alfabet här; glöm musiken, lyssna på hennes stämma, orden. Jag fattar en av tre anledningar till att jag en gång blev så kär i det danska språket.

Vänner, bild, bok.

Igår vaknade jag och skrev utan tvekan en dikt som var för bra för att publiceras på bloggen. Några små korrigeringar och, där satt den. Detta gjorde mig naturligt glad. Det är inte varje morgon det sker ett under.

Igår fick jag också några bilder från en vän som befinner sig på resa i Indien, för tillfället i Kolkata, kolonialt benämnd Calcutta. Där är 40 graders fukt och "premonsun-hetta" skriver hon. Inget jag avundas. Men på den långa resan kom hon till Bokhara och ska vidare till Sikkim. It´s allright for some! Bilden nedan från henne.
 

foto: Susanne Tupy

Och så har en annan kompis och f.d. kollega, Helena Looft, kommit ut med en ny bok "Pappa, vet du vad jag drömde". Men det har ni väl sett? Här kan man annars läsa mer.

På förekommen anledning

                                    

  

Rullstol på g. Inte min, utan Bloggers. Jag gör som en del andra bloggkollegor; ser till att läsarna passerar spamfiltret; teckenidentifieringen. Detta p.gr.av för många skräpkommentarer.    


(Bild, som inte har med saken att göra: Hilma af Klint. Men den kan ses som en cirkel av integritet. Nu på Moderna Muséet)