Stockholm - en triangelresa

Reste från det obeslutsamma byggeländet till en lugn plats på Söder. Sofia kyrka signalerade sin spröda klang. Katarinavägen var lika grandios som alltid. Bergen levde av unga människor som lekte sommar i nordanvinden uppkrupna i skrevorna med mackor och musik.

Reste hem igen till den obeslutsamma byggbranschen, som äntligen fattat ett beslut. Om tre dagar är balkongbygget klart. Reste bort igen. Snabbt möte på Centralen med litteraturvetaren. Nya nycklar i min hand. Taxi! Den kom genast. Gemytlig kurd som sa: ska vi säga 120: blankt? Blankt blir bra! Särskilt som vi cirklade runt ett bra tag på Kungsholmen där tre gator av fyra är återvändsgränd. Cul de sac, som det heter, oss filmvetare emellan.

Fram till berget i skymningen. Hem till de bortresta doktorandernas lägenhet. Rörigt som tusan. Men i gengäld bokhyllor fulla med mina intressen. Läste Anne Sexton till långt in på natten. Vaknade utsövd och åt frukost framför Erlanderhuset. Dragspelet på femton våningar som vände sin baksida mot mig och såg ut som en monolit. Kristalliskt vit i solen. Och jag tänkte: Där bodde Tage Erlander bland alla de andra människorna. Utan bodyguard och utan övervakningskameror. Det var då det.

Huset är snyggt, men som vanligt gjorde Stadsplanerarna på 60-talet sitt favoritsvenska ängsliga drag: ETT höghus, och ETT lägre komplex. När det finns utrymme för tre eller fem. Det är som att planera en trädgård och sätta en ros bredvid en spirea bredvid en lilja bredvid en morot. Jag tror annars att tre höghus hade gjort sig fint här, de kunde tagit platsen där den utomordentligt tråkiga skokartongen Rörfirman X ligger. Och därmed löst en del av bostadsbristen även för studenter.

Hela den här delen av stan påminner annars om det bästa av det svenska. Det stora huskomplexet jag tillfälligt bebor har en studentlägenhet på varje plan, i varje uppgång.
Grönområdena är naturliga och generösa. Berg, buskar, stranden mot Mälarens vida blå, kajakklubb, Smedsuddsbadet, och scoutkåren i en rödmålad kåk. Väl skötta promenadvägar. Glittrande rena, badbara vatten.

Vid eftermiddags-téet ligger solen över Södra Bergen. Så små de ser ut här uppifrån. Långholmsfängelset - en herrgård. Och Västerbron, som alltid känts enorm när man är under den eller på den, blir en spinkig välvd sak, lagom för en japansk trädgård. Och långt borta skymtar Sofia kyrka och pekar ut den andra punkten i min triangel från den ena till den andra till den tredje sidan av Stockholm.

Om jag gillar den här stan? Frågan är redan besvarad. Och kärleken.

John Ashbery: Instruktionsboken

The Instruction Manual

 

As I sit looking out of a window of the building

I wish I did not have to write the instruction manual on the uses of a new metal.

I look down into the street and see people, each walking with an inner peace,   

And envy them—they are so far away from me!

Not one of them has to worry about getting out this manual on schedule.   

And, as my way is, I begin to dream, resting my elbows on the desk and leaning out of the window a little,

Of dim Guadalajara! City of rose-colored flowers!

City I wanted most to see, and most did not see, in Mexico!

But I fancy I see, under the press of having to write the instruction manual,   

Your public square, city, with its elaborate little bandstand!

The band is playing Scheherazade by Rimsky-Korsakov.

Around stand the flower girls, handing out rose- and lemon-colored flowers,   

Each attractive in her rose-and-blue striped dress (Oh! such shades of rose and blue),

And nearby is the little white booth where women in green serve you green and yellow fruit.

The couples are parading; everyone is in a holiday mood.

First, leading the parade, is a dapper fellow

Clothed in deep blue. On his head sits a white hat

And he wears a mustache, which has been trimmed for the occasion.

His dear one, his wife, is young and pretty; her shawl is rose, pink, and white.   

Her slippers are patent leather, in the American fashion,

And she carries a fan, for she is modest, and does not want the crowd to see her face too often.

But everybody is so busy with his wife or loved one

I doubt they would notice the mustachioed man’s wife.

(Forts. hela dikten - Här. Poetry Foundation.)
 

How limited, but how complete withal, has been our experience of Guadalajara!

We have seen young love, married love, and the love of an aged mother for her son.

We have heard the music, tasted the drinks, and looked at colored houses.   

What more is there to do, except stay? And that we cannot do.

And as a last breeze freshens the top of the weathered old tower, I turn my

gaze

Back to the instruction manual which has made me dream of Guadalajara.

John Ashbery, “The Instruction Manual” from Some Trees.

En annan berättar om Ashbery i The New Yorker. Och mer kan man läsa på Poetry Foundation.

HANG: Tankesmedjan Trögtänkta Pungdjur.

Rubriken som Expressen glömde.

Secret funding helped build vast network of climate denial thinktanks

Anonymous billionaires donated $120m to more than 100 anti-climate groups working to discredit climate change science.

Länk till The Guardian här. Och igår var det Jordens dag. Hur kan det hjälpa - när den ska vara på samma nivellerade nivå som kanelbullens dag och mors dag och bilens dag och den marknadsförda lögnens stora smitardag? Även kallad turbokapitalets hey-day. A.k.a. HANG: Tankesmedjan Trögtänkta Pungdjur.

Kommt - helf mir klagen

En ovanligt glad dirigent leder denna klagan. Men jag lånar några ord från en kommentar på You-tube:

In these days of world economic turmoil, corruption, war and hunger there is not much dignity left. For seven and a half minutes one can put aside and forget all those worries and revel in the absolute supremacy that Johann Bach brought to the world in this music - the St. Matthew Passion. The choirs ( all 3 of them) here do a superb job, as does the orchestra and Conductor. The boys of the Thomanerchor are astounding in their dedication and passion. Thanks so much for this music of the stars. 

Ibland får man ta risken att vara patetisk. 

EAD - WANT

EAD - WANT. De faderlösa. Mina Warhol-parafraser. 20 April 2013

Tack för övervakningskamerorna!

Vi satt uppe sent och såg polisuppbådet i Watertown, Boston. Det är cirka tredje gången jag sitter kvar och ser ett skeende i realtid; första gången var Fuglesangs landning i månfarkosten, andra gången Utøya, i natt omringandet av den nittonåriga bombaren. Det var med viss lättnad som beskedet kom vid halv tre på natten, att han var gripen och vid liv. Vikten av det senare kan ni läsa om någon annanstans.

Men bilden är den här: Nerblodad ung man sittande i aktern på en uppallad segelbåt på baksidan av ett hus i Watertown. Ingen mast, inget segel, inget hav. Bara blod och förlust.

Detta är en av många gånger jag säger tack till övervakningskameror - dessa omdiskuterade kontroll-tingestar, som man faktiskt, (för en gång skull lånar jag en metafor från en centerpartist), inte behöver vara rädd för om man har rent mjöl i påsen.

Övervakningskameror fick efter visst initialt trubbel, greppet om Anna Linds mördare, de har haft betydelse i många uppklarade brott. Och att amerikansk polis, FBI, hela arsenalen - fick fatt på den siste (?) attentatsmannen efter fem dagar har de/vi med största säkerhet övervakningskamerorna att tacka för. Någon hittas på en bild, scannas mot en annan bild i t.ex. FBI:s register och snap, så ligger man hundra steg före ett halvsekel utan  övervakningskameror, utan scanner. Var hade utredningen av Palmemordet varit om fler kameror funnits?

I Boston utbröt ett folkligt jubel. Jag kan utan nationalistisk annektering glädjas med dem. Brottslingar ska gripas snabbt - men helst levande. Terrorister och andra ska fatta den gamla devisen "crime don´t pay". Brott lönar sig inte. Och det alldeles oavsett den storpolitiska bakgrundsbilden. Watergate. Watertown. Muddy Waters. A hard rains a-gonna fall.

Inte ens tjugo år

Inte ens tjugo år.
Nu misstänkt för delaktighet i bombningarna i Boston.
En pojke med ett till synes oskyldigt ansikte, munkjacka.
En student, någon du kunde se på gatan vilken dag som helst.
Hans bror, också misstänkt, dödad, skjuten med
"uncountable bulls".

Tragedierna marscherar nu snabbare än något
glädjerus kan hinna ikapp.
Boston är under belägring, Syrien kvider.
Men världen är inte ond.
Inte heller muslimska tjugoåringar
är med nödvändighet onda.

Det verkligt onda är makterna, politiken,
här - den ryska brutala underkuvelsen
av Tjetjenien. Resulterande i,
många år senare, i ett annat land,
några bombers detonation
vid ett folkligt sportsligt tillfälle.

Varför? Varför i Boston? De svaren får vi vänta på.
Men terrorister föds varje dag
av terror. Även drönarterror
föder terrorister. Enligt samma
natur och karmalag som varje
år föder blåsipporna på nytt.

Men vad var det Gandhi sa;
allt ont börjar i en människa.
Allt gott också. Vem tar till sig det?
Be the change you want to see in the world.
 
Känns som om det borde börjat
för många år sen. Hos alla.
Och om det är för sent, kan man
lika gärna läsa Leopardi.
Så blir man inte så besviken                                            
som vi blir, så ledsna över                                                
det förlorade landet, fred,                                                  
som vi alltid blir.


-----------------------------------------------------

I väsentligt avseende sammanhängande med... Freddie deBoer /"Gästskribent" Ron Fournier. Se även Clive Stafford Smith i The Guardian, om drönarkrigets följder. På SvT-Play finns också en dokumentärfilm om drönarkrigföring bortom all juridisk, etisk och mellanstatlig kontroll.
Och: En del kollar information om Bostondådet mer skeptiskt än andra.