Någotsånär Nya Rader - but in English

If you can´t stand them
You can´t bless them

If you can´t run off
turn around and bless
very quickly

and all they can hear
is a sort of birdish chirp
unknown to ears

this is the unsung
song of love
that ain´t bothering
nobody

Just give them a face
conceived by wind
as if you know
from a thousand
directions
snow
dishing it out
through days and days
undaunted

snow indeed
waiting for you
and the whirl
you´re in is
a gift,
a curse,
from the unknown
The Circle

turn, turn
you´re safe
you´re leaving
with the
migrating
mig-granted

all of them
that the Government
spent 18 billions a year
to ward off

the birds
that never heard
of final solutions

and no feathers picked
by the taciturn 
for the funeral;
Oh, Brother,
wake me,
but late,
to the Gathering
of Strangers,
their
passions or purses
burnt.


--------------------------------------------------

"Synopsis" från Februari -12 i Lappland till Februari -13 i Stockholm.

(Tillfreds med femte versen. Sångbarheten är tydlig i den här texten. Den skulle bli en sång, om jag spelade gitarr. Får väl höra med piano-vännen).

Is, sol och hus

Vintergäcken har uppstått i rabatten vid båtklubben. Sol fram till klockan fem. Nästan fullmåne stiger upp klart gråblå.

Går långpromenad över isen med S. Nysnön glimmar under hängande låg sol. Vi pulsar i kornsnö, vänder oss hit och dit och spanar ut över de långsträckta linjerna. Arkitektens vinterdröm; hur rummet liksom blir synligt genom skidspårens svalblå linje från södra hörnet av sjön till det norra. Det stora plana golvet kantat av berg och skog.

S pratar om världens minsta "moderna" hus; ritat av Mats Theselius. Inspirerad av Henry David Thoreau´s liv vid Walden konstruerade han redan 1991 ett litet hus som bara omfattade det allra nödvändigaste. S vill bygga ett sånt hus.

Liten kamin för mat och värme. Sängplats. Bord. Stol. Hylla. Eko-hus. Enough. Om omgivningen är vad man mest behöver.

Jag berättar att jag besökt sidor med hus till salu i Norrland. Det roligaste var ett före detta missionshus. Långdraget som en lastbil, två våningar, enorm sal längst ner, förmodligen eternitbelagt utanpå, nästan det fulaste jag vet. Men husets väsen låg i det otippade nästan komiska formatet, Factory-liknande, vid en krök av Ångermanälven.

Egentligen tycker vi nog båda att platsen vi bebor är den bästa, i alla fall i Stockholm. En dag som idag. Nu sjunker glödklotet. Nu blå kväll. Nu månsken. Drygt två månader tills björkarna slår ut. Och svalorna ska ilande säga oss vad vi lever för. Ibland.

Huset på den övre bilden lyckas se ut som om det var taget ur en barnteckning. 
Se mer på Mats Theselius websida.

"I början på maj reste jag husstommen, varvid jag hade hjälp av mina grannar, mer för att utnyttja ett sådant tillfälle att skapa god grannstämning, än av verkligt behov. Ingen hade någonsin bättre hjälpare än jag den gången. (---) Jag började bebo mitt hus fjärde juli, så snart det var brädklätt och täckt (---).
Det ligger något lika passande i att en man bygger sitt hus som i att en fågel bygger sitt näste".

Ur Skogsliv vid Walden.

Andra generationens invandrare

I sin bok; Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz reflekterar Göran Rosenberg över ordet "överlevande"; hur länge är man en "överlevande" - efter tio år i ett land, och tio år på samma arbetsplats, som hans judiska pappa, är man fortfarande en "överlevande"?

Om attributet andra-generations-invandrare gäller samma irritation för mig och ännu mer för de berörda skulle jag tro; hur länge är man det? Innan man blir svensk, liksom?
Man kan naturligtvis i ett adekvat sammanhang säga att någon är svensk av iransk härkomst, om man har anledning, därför att vederbörande översätter persisk poesi, har öppnat en persisk restaurang, eller deltar i en debatt om kvinnosynen i Iran. Annars kan man låta bli.

Sen minns jag att jag som barn var orimligt nyfiken på var folk kom ifrån; det bodde en herr Mosskin i vår uppgång, jag ville gärna veta om han var jude; av helt andra orsaker än de rasistiska. Jag var fascinerad av jordens storlek, riktningar, språk, folk, allt som jag trodde var underbart och annorlunda. Så hade jag också av alla jag kände den första svarta kompisen, Della från New York, vars pappa var jazzmusiker, ännu ett outforskat område.
 
I katolska skolan där jag tillbringade två skolår, fanns det vänner från hela världen; Ungern, Polen, Latinamerika, Lettland, Indien, Rumänien, Italien. Då var jag tolv och blev kysst av en försigkommen sydeuropé vars pappa sålde ballonger utanför Skansen. Men det var lettiska Erik som fick mitt hjärta ett par månader och också en första örfil, när jag ville spela vuxen (det var väl något jag sett på film).
Ja, och sen var det rumänska André, skojigast i klassen, och napolitanska Emilia vars familj hade stor salami hängande i taket, som vi åt av, med kranvatten till - när vi var ensamma om eftermiddagen. Barnen i den här skolan kom ofta från stora familjer med tät sammanhållning. De bar med sig något varmare, snällare och festligare än man som svensk var van vid - det brokiga kollektivet blev en tillgång. 

Hur som; jag menar att man gott kan vara nyfiken på var taxichauffören eller cellisten kommer ifrån utan att vara otrevlig. Som jag var på grannen i min port, som alltid spelade Fångarnas kör skithögt med öppet fönster, rökte kopiöst, så röken blåste in till mig, och hade den mest gentila väluppfostrade stil varje gång vi möttes i portgången. Jag vet nu att han var turk och lärare. En gång räddade vi tillsammans en halvvuxen fågelunge som inte kunde lyfta från gatan. Nu har den mannen lyft härifrån. Finns inte en enda turk i hela huset, nästan bara svenskar, en ättling till en "överlevande", två från Finland, och så jag, med ett par förfäder som gör att jag till hälften kan betrakta mig som nionde generationens invandrare. Eller nåt ditåt. Keltiska harpor och vallonskt smide har jag däremot inte i blodet. Synd kanske.

--------------------------------------------------

PS:
Jag är lika nyfiken på var folk med mål kommer ifrån: Blekinge eller Halland, Jämtland eller Norrbotten. Hoppas ingen blir kränkt. Men i Västerbotten gillar de inte när jag försöker prata västerbottniska. Lika lite som jag gillar när någon härmar stockholmska och överdriver alla ee-na, eller de där ljudande medelklass-ss-en, som jag bestämde mig för att arbeta bort då jag jobbade med radio. Tror jag lyckades ungefär lika bra som vår skånska väderrapportör som säger ustra i stället för östra. Ju.

Zaremba om den Opålitliga Sjukvården

Glöm allt ni någon gång tänkt om marknadsanpassning av sjukvården. Glöm föreställningen att den ska fungera som en sport; bästa cyklisten vinner, men hur? Hur många patienter ska läkaren köra förbi för att vinna loppet mot en Börsintroducerad Vårdfirma? Hur många miljarder skattepengar, oskattade inkomster och bonusar ska ett Riskkapitalägt bolag tillskansa sig för sina snabba ryck genom människokroppen?
Eller - för att modifiera den gamla vitsen: Operationen gick bra - inbringade XX antal tusenlappar till AB Carefree - men patienten dog. Ursäkta. Shit happens.

Om ni bara läser en artikel den här veckan så låt det bli Maciej Zarembas om den utflippade - för att inte säga flumliberala - sjukvården. DN igår. Jag vet hur sann den är efter att jag varit inlagd på ett av de bästa sjukhusen i Stockholm i akutläge. Bra behandling så vitt jag kan bedöma. Men sen: Vem bestämmer över patienten?

AT-läkaren säger att jag ska få stanna en natt till (tack, Rebecca!). Efter att hon gått för dagen får jag i sjukrummet besök av någon underhuggare som ska föreställa sjuksköterska. Han säger att jag måste hem. Han beter sig som en hårdför vakt vid Stureplan. Inte någon jag vill bli vaktad av. Så jag pallrar mig hem, andra dagen efter en stroke. Och sjukhuset ifråga kan dra in X antal tusenlappar på ny patient. Kanske t.o.m någon i större nöd än Stureplansvakten och hans kalkylator. 1)

Efter det "erbjuder" sjukhuset ett sex minuters telefonsamtal med överläkaren. Ett återbesök efter tre månader. En långresa till Vällingby för provtagning m.m. (billigare hyra där ute).
Senare blev jag uppfångad av stroketeamet i Stockholm (tack Anna-Lena, Anna, och Christina!) - där framförallt landstingsägda Danderyd betedde sig adekvat. Efter det fick jag - en omläggning som också kritiseras i artikeln - endast återbesök till husläkare, utan neurologisk kompetens.
Eftersom jag klarat mig bra både fysiskt och mentalt ska jag inte här göra för stor sak av processen; jag hör till dem som haft "tur". Men det kommer att bli mer skriftligt i ämnet, även från mitt håll.
 
                                                             *

Här en annan syn på lokalvården - di kallar´t - i Stockholm. Man fattar genast poängen; att folk sjåpar sig för mycket. Men, sett från ett annat håll, kan det lika väl handla om att både den privata närvården och specialistmottagningar har ett ekonomiskt intresse av att samma patient återvänder två, tre gånger för samma åkomma. Aka marknadsandelar. Utan sängplats då.
Själv gick jag mycket senare tre gånger på undersökning för samma besked, angående mina ögon. Antingen var trefaldigandet en extra omsorg, från den som återkallade mig, eller så var det av pekuniära skäl. Det obehagliga är att inte riktigt veta. 2)

I Zarembas artikel finns det ingen som riktigt vet någonting. Allraminst läkarna. Det är som om de allihop spelar halvautistiska Dr House-typer. Med den avgörande skillnaden att de - i det här fallet - saknar varje strimma av diagnostisk begåvning.

Asklepios och Hygieia, antik relief.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Not 1)
Just det jag anade skriver Zaremba om i sin tredje artikel:  
"Lösningen på problemet kallas ”konstnadsytterfall”. Sjukhuset får samma ersättning för exempelvis DRG 14A (stroke) oavsett om patienten stannar i två dagar eller i två veckor."

Not 2)
Kan jämföras med följande. "Då har bland andra danska reumatologer ertappats med att systematiskt kalla patienter till onödiga besök. ”Vi är tvungna att tänka kreativt ... om vi skall få ekonomin att gå ihop”, förklarade överläkaren Claus Rasmussen i Hjørring".

Länk till Zarembas artikel 3, Här.

Tillägg: Från Zarembas 4:e artikel om sjukvården:

"Vi må ha den bästa utrustningen och världsledande onkologer, men när det kommer till vårdplatser är Sverige ett u-land. Man måste gå utanför Europa för att hitta ett land med lika få sjukbäddar. Och det är ingen liten skillnad. Låt mig räkna upp de EU-länder som har mer än dubbelt så många sjukhussängar per invånare som Sverige: Tyskland, Österrike, Tjeckien, Ungern, Polen, Frankrike, Belgien, Slovakien och Finland. OECD-genomsnittet är 4,9. Sverige, med sina 2,8 sängar per tusen invånare, ligger i botten av den listan, plats 33 av 40, strax före Turkiet och Kina.
Alltså är det bara följdriktigt att en svensk akutmottagning i influensatider ser ut som en italiensk efter en jordbävning. Vem har bestämt att det skall vara så? Hade något parti år 2000 hotat att krympa sjukhusvården till Sydafrikas nivå, skulle det få lämna riksdagen. Men tretton år senare är vi där, utan att medborgarna till­frågats om saken."

-----------------------------------------------
 
PS: Apropå en fortsatt diskussionstråd, bland annat med utgångspunkt från Zarembas artiklar om skogen, lägger jag in en artikel om skogsbrukets historia i Sverige: Länk Här.
Länk till Zarembas artiklar "Skogen vi ärvde" och en del av debatten som följde: Här.

Se även Anders Romelsjös artikel: Filippa och finanskapital förstör vården. Och Här en lämplig påminnelse om hur marknaden leker med sjukvårdsresurser, aka folkets egendom.

Jamil Ahmad: Den vida blicken

Ibland får man i sin hand en bok som ingen rekommenderat, och som man själv inte letat efter. Det är som med kärlekshistorier – ett otippat sammanträffande.

Så var det med Jamil Ahmads: Irrande Falk, som jag råkade lägga handen på i bibliotekets hylla för nyheter. Den visar sig vara den vackraste berättelse jag läst på länge. 

Ahmad har levt ett långt liv i regionerna mellan Indien, Pakistan och Afghanistan, dels som statstjänsteman i ständig kontakt med folken i Pakistans gränstrakter, dels som ambassadråd i Kabul. En erfaren man och diplomat. Två egenskaper som sammanfaller med Henri Stendahl, vilken jag läser parallellt. Men där upphör likheterna. 

Jamil Ahmads berättelse rör sig över stora ytor, mellan kala berg och trånga pass, mellan oländigt belägna åkerlappar och magra hjordar, hela tiden bland människor vars traditionella liv är fattigt, fruset och ofta fientligt. Ändå känner man hans kärlek till de här bergstrakterna. Han är en skarp och fåordig iakttagare av platser, deras ljus, månen över bergskammen, ett dunkelt  rum där män röker vattenpipa, en kamelkaravan -  ja, hela den sinnliga närvaron.

Berättelsen tar sin upptakt med två människor; en kvinna och hennes älskare på flykt från man och släkt. De lyckas gömma sig i många år, och de får en son, innan de hinns upp av den förföljande maken och hans stam och dödas. 
Sonen överlever. Denne son, Tor Baz, blir skytteln i väven i en historia som påminner om mönstret i en matta: En stund ser vi bara framsidan, men så dyker en figur upp igen, från mattans ”baksida”. Det är en vacker väv, och en sinnrik sammanfogning av de olika, novellartade, kapitlen. 

Jag minns inte att jag läst en så lugnt berättad, och djup historia, sen Selma Lagerlöfs En Herrgårdssägen. Liksom getabocken vandrar ut och in i den berättelsen, så gör Tor Baz i den här. Han går genom eld och vatten, varken ond eller god, långt ifrån en hjälte, mer av en trickster. I nutid kan jag bara påminna mig en stor roman -  Ib Michaels Prins – som på samma sätt låter en gestalt löpa genom tider och platser, dyka upp och försvinna. Kerstin Ekman gjorde ett mindre lyckat försök med Rövarna i Skuleskogen.

Sen är det också något särskilt med den här författarens blick; den glider som en fågel över markerna. Han berättar om de tappra traditionella stammarna – om deras hårda liv, deras ömsesidiga fientligheter, hungersnöd, brudköp, rövargäng, kidnappningar och tillfällig generositet, och han gör det med en hållning som är skonsam mot människorna: Han betraktar skeendet, moraliserar aldrig, förklarar föga, höjer aldrig rösten. Homerisk distans råder, eller kanske snarare indisk. 
Jamil Ahmad är född i den indiska delen av Punjab; en region i världen som var en högkultur vid den tid då våra isländska sagor befolkades av samma släktfejder och röverier som i den här romanen. Här i gränstrakterna mellan Indien, Iran och Pakistan, har kulturpåverkan kommit från alla håll; perser, greker, turkar, araber, engelsmän.  En smältdegelskultur har uppstått i de stora städerna, men aldrig nått de fattiga och torftiga delar av gränsdistrikten som Ahmad skildrar. 

Där gäller fortfarande en nomadisk och misstänksam kultur, där varje stam bara ser till sitt eget bästa, och de facto inte har någonting över för andra. Ett materiellt grundvillkor som transkriberats till en mental hållning. Flickorna säljs bort till gifte, kvinnor utan söner löper risk att föraktas, otrohet bestraffas med döden. Följdriktigt avslutar Ahmad sin bok med ett tragiskt kapitel om trafficking; en återkommande marknad för försäljning av kvinnor som flytt, eller inte velat stanna hos förtryckande män.

En allvarsam bok, med talande kapitelrubriker, varav några är:

En fråga om heder.

Kamelers död.

En kidnappningsaffär.

Ett halvt kilo opium.

Med denne författare har jag fört inre samtal. Och fattat det orimliga i att några västerländska välskodda soldater ska försöka skapa sin ordning i detta myller av toffelklädda stamfolk. Det måste vara vår tids Stora Illusion. Men vad – i stället? Upplysning?

Ahmads bok har i alla fall upplyst mig, på ett berörande men lugnt sätt, om hur villkoren är, långt där borta dit våra moralkakor inte når. Det är dessutom befriande att läsa en bok av en mogen människa från en annan kultur, och slippa ältande monologer&distraktioner ur någon neurotisk svensk storstadsroman.
  

Jamil Ahmad fick ut sin bok efter att i åratal haft manuskripten liggande i olika lådor, nogsamt övervakade av hans tyska hustru. Han debuterade vid 80. 

                        

Utgiven av Lind&Co, 2012. Cajsa Mitchell  har översatt, med säker känsla för språkets rytm. En kortare version av artikeln publicerades i Sundsvalls tidning.
                       

Glad

Stilla snöfall dag efter dag. Ingen vind. Ute i skogen, inga människor, inga bilar, ljudet från motorvägen uppslukat av snöfallet. Tallarna tunga av kuddar med snö. Lindar och lönnar infiltade. Under fötterna tyst.

Den som tyst går finner tyst råd. Tre rådjur står och tvekar under träden när de får se mig. De har korsat isen och ska upp genom skogen. Sjunger jag för dem? Fastän tyst. De vänder sina huvuden mot mig. En tvekar länge i iskanten.

De passerar. Jag passerar. Sen passerar en skidåkare jag talar med. Han berättar att han skidat 40 mil den här vintern. Sammanlagt. Han är lite söt. Han tycker jag ska börja åka skidor igen. Gärna för mig. Han säger; har du märkt hur snön tar bort alla ljuden. Det är så tyst här ute.

Skiljs åt. Samma gamla vinterliv som förr. Samma tappra svenskar. En del av dem kommer från Skåne och är sociala av sig. Lyktorna tänds och belyser flingornas fall. En liten pojke på gatan sträcker upp armarna för att fånga dem. Det skymmer vid fem inte vid tre. Blågrått utanför fönstret. Jag skriver på min bok. Glad.

Målning: Billy Childish.

Blommor: Life and life only

Köpte blommor idag. Röd lilja och röd tigrerad stor tulpan. Tulpanen bånglar som blommorna på målningen nedan, liljan håller stånd och tulpanen kan liksom luta sig mot den. How very Yin and Yang!

Målningen ovan: Willem van Aelst - Stilleben med klocka, 1665. Den som ser klockan får guldstjärna! Och den som vill kan gå tillbaka till mitt inlägg från 2011 om det årets Carnegie-stipendiat. Två av hans målningar är kopior, "fria" kopior, av just den här målningen. Sådan är postmodernismen! Det är lite som med hästkött i Lasagne; kött som kött - men ändå inte.
Eller: "Horsemeat or not, it´s all junk", som Joanna på The Guardian så riktigt sa.