Roddmaskinsjaget

Går på autopilot till träningslokalen. Det är alldeles för vackert ute. Och egentligen vill jag köpa nya kläder. Dricka vin och sjunga sånger och dansa med kaniner och pojkar. Drömma om hav och höjder. Förnya passet, börja resa, sitta vid skrattande bord och sola på upphöjda däck. 

Dock. 

Jag går till träningslokalen. Sätter mig i roddmaskinen, som kan påminna om en förr så naturlig sysselsättning. Ro, ro, fiskarflicka lilla. Men det var hon det. Här finns inga skär och inga holmar i sikte, inga nät och ingen fisk. Inga vågsvall och ingen skopa att ösa med. Bara det starka greppet om det simulerade årtaget. Vattenhjulet skvalpar. Hjärnan minns något hav. Jag ror som en robot. Skitbra för muskelgrupperna, kollektivt sett. Men medan kvällen mörknar och fönstren tänds på andra sidan träningslokalen känner jag mig iakttagen av någon. Som säger att detta är livet, på många vis, för många: Ett roddmaskinsjag. 

Dock.

Jag blir starkare. Det blir alla de andra roddmaskinsjagen också. Starkare och starkare. Det är det enda man blir. Och ibland – det vet man ju av erfarenhet – är svaghet mera värd. Yin övervinner Yang. Frid vinner över krig. Det mjuka övervinner det hårda. Men kanske alltmer sällan. Det vet man också. Av erfarenhet. Så att. 

Men.

När krig och maskiner och robotjag och drönare och ömsesidiga stormpolitiska anklagelser tar sats, ska man ta ett steg tillbaka, mentalt. Done. Alla tuppar är svarta. 

Akkokielas

Denna bild är lånad och något beskuren. Jag publicerar den med tillåtelse av Mattis som driver sin blogg från Jokmokks horisont. Där är dagen inte mycket mer än en timmes sol över skogskanten nu, men stillheten är urtida som på det här fotot. Och bäcken liknar Satsån i mina Lapplandstrakter, just där den nått ned från höjderna till flatmyren, innan den rinner ut i sjön.

Så här skriver Mattis:
  
"Vi for upp mot Pärlälven och ett område som kallas Akkokielas. För runt 20-40 år sedan (eller nåt sånt) var det känt i skogskretsar som ett framtidsskogsbruk. Det var på den tiden Domänverket skröt om hur stora kalhyggen man kunde göra. Därefter planterades contorta (pinus contorta) som är ett Kanadensiskt snabbväxande trädslag. Idag vet man att det är lämpligare med mindre kalhyggen. Contortan lever nog kvar men hur bra är den egentligen? Vilken kvalité på virket ger den?"

Länkar även till en av Maciej Zarembas artiklar om skogen: Skogens maffia, i DN.

Två texter om stålrörsfascism

Den ena här på Axon Terminal.

skriven av Sofia Roberg.

Den andra här

hos Gunnar Strandberg.

De får tala för mig idag.

Helene Schjerfbeck - Waldemarsudde

Jag har redan länkat till den här artikeln om Helene Schjerfbeck, på björnstrand backwater. 
Men för er som inte läst gör jag det om igen.  Där finns också gott om bilder.

Nu är utställningen av hennes verk på  Waldemarsudde. 10 november 2012 - 24 februari 2013.  Gå dit!

Helene i sin hörna av ett rum = ateljé.

 

Verk och dagar

De sista färgerna skymtar mellan svarta och grå stammar. Sälgen vid vattnet är mossgul. I bokskogen går jag under lysande koppar och mässing. Små hårda löv är de som håller ut längst. Stammarna har elefanthud. Gräsmattan längre bort är smaragdgrön. Det blåser kallt och är folkfritt. Paus. 

Jag minns målaren som sa att det var fan så svårt att måla om sommaren med de 115 gröna nyanserna. Och nu, om hösten, hur många?
Tänker på de 115 känslonyanserna i min bok, och att jag fortfarande letar efter en inre årstid som kan omfatta det myckna, men hålla sikten klar för kärnan i det hela.

Alltså - för att nu göra en fräck och grov jämförelse - om det nu är en känslostark historia, så kan man inte låta sentimentet slaska kring fötterna (Puccini) eller stryka under dramatiken med grova streck (Wagner). Man får också passa sig för att vrida till stycken i någon sorts allmän snickargläjde (Vivaldi). Däremot kan man lugnt ta ett par favoritackord och ostinaton ur tidigare stycken och återanvända dem på ett snyggt sätt (Barock). Man kan också coola ner koncepterna och pausera med en framåtlöpande text på ren rytmisk energi (Philip Glass). Tyvärr, och som en återkommande läxa, kan man inte instrumentera för häftigt (Stravinsky) eller vara alltför abrupt och konstig (Bartok).

Man kan inte heller skriva som Bach, det vet jag ingen som kan. Möjligen någon urtida sonettdiktare. Och man ska av sundhetsskäl inte ens drömma om att kunna skriva lika sprött men äkta som Henry Purcell. Eller teckna ett mänskligt porträtt lika grovt men elegant som Picasso målar. Man är ju inte absurdist, än.

Jämförelser av alla slag är förhatliga (utom på skoj). Men alla sorters skapande har vissa grundformer-och-förutsättningar gemensamt. Det är därför det faller sig så lätt för en konstnär att måla med musik i ateljén, och för författaren att skriva med barockmusik eller minimalistiskt taram-tara i bakgrunden. En sista utvikning av den här texten kunde gälla strukturer som hjärnan villigt arbetar med, och hur de berikas av vissa konstformer. Vi tar det en annan dag.

Fredagar är bäst

Ovan inlagda rubrik är lika banal som allas vår verklighet. Jag går visserligen inte till något jobb längre. Men jag har jobb. Eget. Måndagarnas måsten, från träning till städning, tisdagarnas mellanläge, försök att reda ut bokjäveln, städa papper, skriva en krönika, skriva in en text till bok nummer 2. Kolla igenom om bokjävel nummer 3 verkligen var en bra idé. Ringa X och Y och Z. Maila P och G och H. Ringa försäkringsbolaget, hinna till biblan, lämna in mattan på kemtvätt. Köpa kronärtskockor, plommon, västeråsgurkor och blomkål på torget. Och en blomma. 

När sen torsdagens träningspass på en timme är avklarat känner jag mig som en fri människa framåt kvällen. Hela helgen: Fredag, Lördag, Söndag ligger framför mig. Det kan vara tyst i huset. Folk kan vara bortresta. Det kan bli en konsert eller en middag med vänner. Men mest av allt: Arbetsfrid. Den koncentration man bara kan uppnå när görande-görandet är klart och inga listor finns att uppfylla. 

Andra går på Happy Hour nu. Jag drar ur telefonen, sätter på P 2 och börjar scrolla i mitt manus. Happy Hours!

(Tänk hur det alltid såg ut förr. Även nu ett nödvändigt stadium. Bilden lånad från det ungdomliga Aclem productions)

Sandy, Sandy - ingen ödesfråga?

Det blåser Nordväst och jag går en rask promenad utmed vattnet. Nordväst är bäst, klar himmel och klar sikt. Jag drar ner mössan och njuter.
Andra väder drabbar hela tiden andra människor, mer frekvent än förr. Det spåddes att Maldiverna skulle drunkna i havet, att Bangla Desh´s långa grunda stränder skulle ligga illa till, i de nya klimatet. Det har talats - i evärderliga tider - om risken för jordbävningar under de stora städerna i Kalifornien. Men, så vitt jag vet, hade ingen tänkt sig att en monsterorkan skulle dränka källarvåningar i Brooklyn, Bronx, Manhattan, Staten Island, New York, New Jersey, och förstöra kuststädernas bebyggelse.

I det läget - och innan - har miljöproblematiken varit i stort sett osynlig i amerikansk valdebatt. Att Romney inte är intresserad av något annat än 10% vitas svarta pengar har vi fattat (kolla gärna den här länken om ni fortfarande tror på kapitalismens goda hjärta och skapande av jobb) - men att Obama helt släppt greppet om miljöfrågorna kan bara förklaras med opportunism: Rädslan att förlora röster genom att ta miljön och dess utsatthet på allvar. (Koldioxidutsläppen, de amerikanska tre-per-hushåll-bilarna, växtgifter, massbesprutningar, giftigt avfall i känsliga vattensystem, oljeborrning i riskabla områden).

En som däremot tar miljön, och frånvaron av debatt om den, på allvar är den trogne kloke George Monbiot. Samt förstås en massa engagerade amerikanska experter som man kan lyssna till på democracy.now.org. The Guardian rapporterar om ett sent uppvaknande för miljöfrågor i valdebatten, efter Sandy. Men Monbiot tecknar bakgrunden till frågans försvinnande litenhet i USA åren före valet:

"Vid ett möte i Vita Huset, 2009, bestämde hans (Obamas) strateger att klimatförändringar var ett förbjudet ämne: det skulle skapa för stora problem. Från den stunden kunde Obama tala om grön energi och gröna jobb och förbättringar inom bränsleekonomin, men sällan förklara varför dessa förändringar var nödvändiga. Problemet med den strategin är att man inte kan införa en betydande sänkning av växthusgaser och utsläpp enbart genom att införa ren energi: man måste också ta sig ut ur smutsig energi. Och det kräver statsmannaskap och ett övertygat engagemang i förhållande till allmänheten."


Hela Monbiots text här. Länkar även till en artikel av Lars Gustafsson.