Äntligen blått

Var igår hos den milda ögonläkaren - irakiern (svensk) som ska göra något åt en liten liten gul fläck på mitt ena öga. Utan att det ännu är gjort tyckte jag idag att jag såg strålande klart, bättre än på flera veckor. Isande vind från norr, soldränkta träd i alla färger, och många kala. Det gula ljuset utanför mitt fönster plötsligt borta, almen hade under en natt fällt alla sina löv. Snö på de klunsiga balkongerna gjorde bakgården mer bedårande. Som en målning av Olle Olsson Hagalund (svensk). Det är inte exakt och jag skriver det mest för att jag vill lägga in en bild av honom.

Ute vid vattnet: En blå blå blå ton som jag inte sett på evigheter. På marken små rödgula koppar av löv fyllda med snö. Vågorna i motljus. Solglitter i medljus. Jag i motvind. Vintern kom medan jag sov. Att vänta på bussen var snorkallt. Men som jag föredrar det här. Hög luft från Nordkalotten. Bort tunga regnmoln. Nu fattas bara att byta ut höstrocken mot någon plufsjacka extra lång. Se snön falla. Ta årstiden utan att spjärna emot.

Om man spjärnar blir det förstås mer skrattretande, som här, hos Anders Sparring (svensk).

Inte min gård. Men Victoriahuset i Bergianska Trädgården, tidig vinter. Av Olle Olsson Hagalund. 30-tal.

Romneys Blinda Ljus

Ibland tror jag att C G Jungs begrepp ”Skuggan” är bland de smartaste under 1900-talet. Freuds ”Det undermedvetna” är lite för luddigt, inbegriper allt från mordiska böjelser till sexuella mardrömmar, fobier och maktkomplex. ”Skuggan” är tydligare – eftersom Jung kopplar den till det medvetna jagets föreställningar om sitt ”ljus”: Jag som är så klok, dygdig, bra chef, älskande mamma, trogen make, sparsam ekonom, flitig student, engagerad jurist – whatever. JAG kan väl bara vilja väl här i världen. 

Det Jung klarlade var att de största dygde-ljusen, ljus-brigadiärerna, moral-ljusen – eller vad man nu vill kalla dem, ofta – i analys – visade sig ha den största skuggan. Ur den goda modern växte ett maktmonster, ur den ansvarsfulle maken växte en känslostum perfektionist, ur den engagerade juristen växte en allt-under-sig-läggande girigbuk. Till exempel. 

Kom att tänka på detta – för mig självklara – ikväll när jag såg Kobras utomordentliga program om mormonerna. Den ”sekt” av verklighetsfrämmande kristendom som Mitt Romney tillhör. I deras koncept – de skulle inte gilla ordet - ingår bland annat en extrem och naiv föreställning om utvaldhet: De som är födda i Amerika i denna tid är extremt utvalda för att göra extremt bra grejer. Mitt Romneys karriär är inte bara en vanlig fund-samlande politkertripp, den är en himlastege på vilken han samtidigt ska träda fram och vittna om De Enda Sanna Värdena. 

Det blir tydligt hur alla dessa religiösa Enda-Sanna-Grejer luktar Satan själv. Lucifer, som han kallades. Högmodets ängel.

Rättshaveristen med gloria och hans kompisar har sedan länge bestämt sig för att de verkliga fienderna för en rejäl mormonsk-konservativ frammarsch inför ett kommande möte med Jesus-K-Reist är, håll i er:

1        Feministerna

2    De homosexuella

3    De intellektuella

Jag vet inte om de tre grupperna är rangordnade och om man därmed kan känna sig lite mindre ratad såsom varande intellektuell än man skulle göra som bög. Jag gissar att det är så. Men programmet påminner i vissa delar om nazismen, jihadismen, och säkert en brötig samling av andra ismer och sekter, varibland Scientologerna hör till de värsta (i USA).

Problemet med de här rara killarna och deras fruar är precis samma som med alla andra inskränkta grupperingar som tar sin inskränkthet till vapen och moralisk sköld. De tar sig fram i världen under beskydd av en egendomlig pervers självkänsla - den som kan få en medioker kille som Romney att bestämma sig för att bli president innan han ens lyft ögonen från sin egen näsa. 

Av intervjuerna från Utah förstod man att han är att betrakta som den utvaldaste bland de utvalda. Samt att Jesus Kristus absolut har för avsikt att landa på en f.d. majsåker i Utah för att samla ”sitt folk” (Är mormoner ungefär desamma som verklighetens folk, undrar man, majs included?). Samt att miljöförstöring och andra globala problem är oförargliga småsaker jämfört med den stora allomfattande lösning som den arme Jesus anses kunna bibringa världen vid sin ankomst (om så där trettio år, hoppas jag är på månen då).

Jag tror alltså att Obamas (debatt-)problem med den här mormonska tennsoldaten delvis kommer av att Romney har ett idiot-självförtroende: Ett Blint Ljus utan någon som helst medvetenhet om sina egna skuggsidor, vilka han generöst projicerar ut på andra människor, som inte har samma vidunderliga egenskaper som han själv, och de andra kottarna i Kyrkan. Rika, friska och moraliskt perfekta.

Den typen kan bli riktigt farlig. Har alltid varit farlig. Det är visserligen politik, men det finns en politisk psykologi. Maktens Blinda Ljus. Vad man än vill kritisera Obama för – den självgoda överjagiska stålkanten har han inte. Han är för klok, öppen och dialogisk för det.

Vill ni veta mer som inte jag kan berätta: Se KOBRA, och läs Monbiot, samt kolla här vad som är Rättfärdige Romneys ”Magiska Trick”, enligt Robert Reich. 

Mer läsning, två artiklar av Paul Krugman: Här och Här. Den ena handlar om hur man berikar sig genom att låta andra dö. Tala om Skugga. 

 - - - - - - - - -

Tillägg: Länkar även till en ny artikel av George Monbiot, som beskriver donationernas/donatorernas sanslösa makt över amerikansk politik. Läs, och förstå varför somliga svenska partier, inte minst moderaterna, försöker avstyra offentlig insyn över donationer/donatorer. Vad är det man inte vill att folk ska veta om sambandet mellan politik och företagspengar/privilegier? Nominell demokrati som "muterar... i riktning av plutokrati"?

Segovia spelar Bach: Chaconne (1)

Gunnar påminde mig om att lyssna en gång till på hur Segovia spelar Bach. Jag tror inte det här är det bästa exemplet, men likväl fullgott. Särskilt mot slutet...



Och som ett ljuvligt varmt extranummer: Tarregas Capricho Arabe. Hör allvaret i de (av)spända strängarnas summande bitoner. Natt och insekters fladder mot tända ljus.

Monsun

Trotsar vädret. Ut med regnrockar på. Till en början duggregn, men när promenaden är halvt avklarad hoppar vi över forsande strömmar, djupa pölar, regnblöta löv som far förbi likt båtar på vilt hav. Bilar kanar genom nederbörden som vattenmopeder och stänker upp meterhöga svall.

Inget väder för en hund. DE står i portarna och trycker. Men vi är av annan kaliber. Nordisk sisu. Alltså, det måste vara något underligt i arvet; hur man rätt så modfälld går ut en sån här dag, och på hemvägen börjar känna sig alltmer upplyft av de enorma naturkrafter man ska genomkorsa. Som om vårt klimat, vintrarna, snöfallen och nu denna varje dag regnande monsun, bara förökar vår motståndskraft, vår inbillade nordiska uthållighet.

Men jag undrar hur det är att bo i en verklig monsun. Jag har vänner som varit med om det, ska fråga dem. Men monsunen är ju varm. Till skillnad från detta våt-kalla omslag.

En annan sak är att jag inte längre tror att detta regn är helt naturligt. Klart - naturen är alltid naturlig, men jag börjar ändå känna ett visst obehag över en nederbörd som aldrig ger sig. Översvämningar och torka, bränder och seismologiska varningar tycks öka.

I sydkinesiska sjön slåss man om den olja som ligger i djupa fickor utanför kusten. Ingen talar om att just den oljan  befinner sig i ett tektoniskt problematiskt område mellan två kontinentalsocklar. Glömt är Fukushima. De förnärmat barnsliga männen från Kina, Japan, Taiwan et consortes pratar om oljan som om det gällde striden om en leksaksbil. Ingen talar om risken för jordbävningar i oljefälten. Ingen vill längre minnas katastrofen i mexikanska golfen. Och alla de undflyende herrarna i BP har raderat sitt ansvar med X antal utbetalningar till katastrofens offer. Nu vankas nya lukrativa havsprojekt i en annan känslig zon.
Dagens önskan: Att Miljöpartiet (och all världens miljöpartier) vore mycket tuffare, slutade trams-samarbeta hit och dit, och helt avbröt intresset för Hen till förmån för Hon: Jorden.

Parentetiskt: Om man söker på Sveriges Radios med sökordet "Översvämningar 2012" är det enbart Småland, Dalsland, Östergötland etc. som omtalas. Sämre skördar och dylikt som ännu inte kan bekymra oss, men däremot de människor i fattiga länder som får sina matpriser höjda. Översvämningar i Kina, Ryssland, Thailand lär handla om det.

Och här gör George Monbiot en analys över globala väderproblem samt länkar till Expertisen.
Jag lägger till en länk till The Guardian om klimat och eftertänksamhet i Orkanen Sandys spår.

Tafdrup backwater

Om det, mot all förmodan, skulle ha gått någon (poesi-intresserad) förbi att det finns en intervju med Pia Tafdrup på björnstrand backwater, så påminner jag om det. Den är inte ny, men den är bra, och tillräckligt lång. Om man hellre vill ha något som är nytt går det bra att leta bland kultursidornas snuttifierade intervjuer. Den som letar han letar. Den som finner hon finner: Och det endast på min andra blogg.

PS: På björnstrand backwater försöker jag i någon liten mån, bland annat, samla in tidigare publicerade texter av mig som inte ligger på nätet, dvs 99.8 %. Ett arkiv alltså. Om man nu så värst länge kan lita på bloggen som arkiv.

Bank&Frissa

Trött dag, som gjord för inget särskilt. Skulle gå på museum med I, saknade lust. Går till H-banken. Betalar en semesterräkning och sätter in en avi. Sätter in lite lakan på min räntefond. Pratar med den utomordentligt trevlige bankmannen om huruvida pengar finns eller ej. Han verkar road. Förklarar att det som finns av VÄRDE är mer än PENNINGVÄRDET. I wonder. Räntorna sjunker och ingen vet hur länge. Pengar trycks nya hela tiden, säger han. Förtroendeingivande? Men bankmannen är precis som alla andra människor jag känner - lack på vissa banker. De som är "Too big to fail". Fail-out är lika med bail-out. Han tycker inte heller att det är någon bra uppmuntran till bank-etik.

Ibland blir jag så förvånad över människor. Mina fördomar besannas alltmer sällan. Bankmannen är en av de mer empatiska jag mött på ett tag, givet att jag fortfarande inte har något leg (efter att min väska stals) och att jag småsnålt inväntar förnyelsen av presskortet, som inträffar med fem års mellanrum och inte kostar mig ett extra lakan. Bankmannen frågar: Och när får du ditt presskort förnyat? I Februari, säger jag. Jag skäms lite, lägger jag till. Men det gör inget, för bankmannen tycker jag har viss credd med X antal månadslöner på kontot, och så lite räntefond då. Samt 30 år med samma bank.

Jag frågar vad han själv har satsat på. Jag? Bara sånt som går åt fanders, skrattar han. Då är din räntefond säkrare. Hur mycket har den gått upp, frågar jag. 100 kronor på tre månader. WOW!

Efter den dagliga promenaden går jag in till frissan och hör om hon har nån tid i veckan. Hon tar mig efter föregående kund. Och vi pratar på så där som man gör med en schysst frissa; om att hennes dotter studerar i Spanien, och hur bra det är. Om hur pigg hennes gamla mamma är. Om att jag varit i Lappland, medan de var i Spanien. 40-gradigt. Under tiden får jag en bob som är lite kortare än jag tänkt mig. Men vadå? Hår växer ju. Och denna människa gör allting noga. Färdigklippt ser jag minst fem år yngre ut. Lättare liksom.

Och ja, solen var framme cirka en och en halv timme över mitt huvud idag. Det är då man ser hur vacker hösten är. Men att det är vissas favoritårstid - det fattar jag bara inte. Gräsmattorna är blöta av underhal lera. Skosulorna har glid. Jag väntar på frost.

 Nysnö utanför mina vänners hus i Lappland igår. Fjället dolt i dimma. Foto: Gerd Ulander. 

Hallucinatorisk realism:

Något man kan tro vara hämtat ur Márquez magiska och fabulerande realism?
Eller ur en Beatles-sång? Jag minns mannen som reste sig upp den gången han fyllde jämnt och frågade församlingen vilka som betytt mest för kulturen under 1900-talet. Alla försökte med Picasso och Joyce och de mer smarta med Picabia eller Gertrude Stein. Nej – det är Beatles, sa min man. Och han var inte ens ung vid samma tid som dem. Minns inte hur han motiverade det. Men jag var stolt över honom. Så talar en museichef utan fördomar. 

Hallucinatorisk realism är ändå en motsägelse. ”Strawberry fields forever” är för söt för beteckningen, för barndomsaktig. Beatles sysslade mest med helt normala kärlekssånger, samt en och annan groovie psykedelisk sak som saknade all realism. Regressivt snarare, som Yellow Submarine. Eller humoristisk eskapism: Magical Mystery Tour. Deras styrka var det antiborgerliga undersökandet av tillvaron, ända bort till Indien och så.  Jag tar helst inte ett ord som gränsöverskridande i min mun. 

Mer hallucinatorisk realism in english kunde man hitta hos Led Zeppelin – Stairway to Heaven, och i Incredible String Band, A very cellular song, och hos Jefferson Airplane, när Grace Slick sjunger White Rabbit och annat förbjudet.  Men – spåret leder fel – för ”realismen” i de här låtarna är ju helt perforerad av en skär mestadels ljus upplevelse av hallucinogen natur. 

Ändå vet ju alla var de kreativa hallucinationerna börjar i modern kultur. Med Baudelaire och Rimbaud, men i en senare fas med Michaux, barbaren i Asien, som gjorde små fina prilliga levande svartvita teckningar på LSD. Surrealisterna, även den alltmer kitschige Salvador Dali, målade övernaturliga klara bilder, med oklart innehåll. Jag har (ännu inte läst) en känsla av att Mo Yan snarare gör övernaturligt klara bilder med realistiskt innehåll. Har ingen aning om det finns någon verklig förebild till det, vare sig hos Beatles eller Márquez. Möjligen hos Selma Lagerlöf. 

Eller så finns det ingen hallucinatorisk realism. Utan bara hallucinatoriskt lyckade eller misslyckade erfarenheter. Jag tror egentligen man ska vara rätt obevandrad i saken för att få till en mening som hallucinatorisk realism. Den luktar partydrog extra small. Eller nåt man använder medan man byter valutor halva natten. Hallucinatorisk bankability. *)

*) Varmed jag bara bland annat menar väldigt många lufttunna affärer gjorda på speed och kokain; Wall Street-drogerna par préférence. Där någonstans finns epicentrum för vår tids "realistiska" "hallucinationer". Tidsandan - om jag säger så.