Den jag egentligen hade tänkt läsa, Portnoys complaint, fanns inte på evigheter inne på Biblan, och inte heller på Akademibokhandeln. I stället lånade jag Everyman eller Envar, som den heter på svenska.
Läser de första kapitlen och tänker, okejda, det här var ju alldagligt, men ändå. Roth har medvetet gått in för detta alldagliga, han placerar sig i en vanlig människas figur, ett judiskt alter ego som varit utsatt för de existentiella grundbultar och förödmjukelser som intresserar författaren. Kroppens och relationernas skruttighet. Det är där han befinner sig. I tiden efter fruarna, skilsmässorna och de oupphörligt sura sönerna, som aldrig kan acceptera faderns beslut; detta att han var färdig med sitt äktenskap och beredd på något mer levande.
I Envar finns ingen moralism. Inte mot mannen som trots skuldkänslor - ofta underblåsta av de småaktiga sönerna - väljer att lämna ett tråkigt äktenskap efter sig. Inte heller visavi det faktum att han alltmer isolerar sig, tröttnar på folk, och drar till sig folk igen, med något så välmenande som en målarkurs. En viss tröst är den godlynta dottern, eller de vackraste minnena från en barndom vid havet. Men med tiden blir denna en gång så livshungriga surfunge mer dyster. Han känner sig tyngd av hur livet saktar ner, och kroppen blir opålitlig.
Ändå är det (nästan alltid) något med Roth röst som gör mig närvarande och glad. Han följer med lätt medkänsla varje människas öde, åldrandets Everyman. Sitta och vänta på diagnos, få den, kämpa med den, möta andra i ungefär samma ålder, som kämpar med sitt, ett knä, en cancer, en höft, dålig syn.
Plötsliga protuberanser från en gammal erotisk sol flammar upp igen i mötet med någon så klichébetonad som en söt joggingflicka på stranden. Men allt det där är kortvarigt. Medan protagonisten minns sitt liv, går nuet allt långsammare, allt oftare ser han att någon vän har dött, en arbetskamrat tagits in för depression, en kvinnlig vän tagit sitt liv.
Det är i den här romanen och Exit Ghost som han tampas med döden extra mycket. Upptakten till romanen är en begravning, och det är inte den första
kistan eller den första kyrkogården i de 192 sidor som följer. Mot slutet skapas ett crescendo av minnen från kyrkogårdar, begravningar, och föräldrarnas bästa råd till sitt barn ur benknotornas djup. Måttet rågas av mötet med en svart dödgrävare, Roths egen Yorrick. Men de skämtar inte om döden, de talar om hur man rent konkret och med god logistik gräver en grav och fyller igen den.
Hur detta undgår att bli en morbid dödsfixering? Well, det är bara inte det. Snarare en försoning med döden. Philip Roth är fena på att få de absoluta villkoren, födelsen, livet, utplåningen, t.o.m. föräldrarna, att ledas över i en vacker kretsgång som till syvende och sist bara betyder: Livet, som det är. Och mot slutet blir de flesta av hans kontrahenter inbegripna i en resignerad men varm feeling: va fan, som det blev hörrni.
Den lätta judiska humor som ackompanjerar allt han tar i - en ton av komisk distans - och den sorgsna dödsmedvetenheten i den här romanen är vad som gör den till en stor, liten roman. En allmänning. Det är Philip Roths ton, hans medmänsklighet, och hans alldeles naturliga berättarröst som gör det.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Tidigare skrev jag om Exit Ghost och Nemesis.
Visar inlägg med etikett Litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Litteratur. Visa alla inlägg
fredag 1 juni 2018
tisdag 17 april 2018
Balsam Karam, Händelsehorisonten
Balsam Karam
är en säregen debutförfattare. Hon vågar röra sig i den stora dystopin, och
liksom Doris Lessing och Birgitta Trotzig, på helt olika sätt, närmat sig
människor i den yttersta krisen, politiskt och socialt, så gör Karam en
berättelse om människor i den fattigaste kretsen, här kallad ”Utkanterna”. Det
de har gemensamt är en vändning bort från jagcentrerad litteratur, ut mot de
stora skeendena.
Men i
motsats till Lessing och Trotzig (och många andra) så gör inte Karam sin historia
psykologisk eller politisk, hon har inget av Lessings utforskande drag. I
stället är det som om hon skyddar sina människor, deras tragiska historia,
bakom en talande vägg som liknar sagans poetik. Förutom fyra kvinnliga
huvudpersoner, varav den viktigaste är den upproriska Milde, svävar alla de
andra omkring i ett perspektiv där de sinnliga bilderna blir som en tapet. Man
ser de röra sig på marken, man lär inte känna dem. Men sådan är sagan: Där
finns onda och goda, som hos Tolkien eller Astrid Lindgren. Det onda finns i de
stora staternas och städernas orättfärdiga maktutövning. Det goda finns i
människornas sammanhållning och värme. Det är Saurons rike mot snälla Hobbits. Och
när jag accepterat att det är sagan som är hennes form, kan jag lättare förstå att
den stil hon använder (kanske) skyddar mot det värsta: Det som hon själv bär på
kollektivt, av kurdiska minnen, av förtryck och uppror.
Landet är en
sydlig ort, staden doftar av jasmin, och caféerna hyser många katter och en del
gamla kvinnor som stjäl vad de kan komma över, och barn som gör detsamma, så
att de kan överleva i utkanterna där de bor. Utkanterna, dit de fördrivits, är
så satans fattigt, villkoren liknar vilken som helst lägerstad för flyktingar i
världen. Det är de villkoren som författaren borrar in i läsaren, inte så att
hon tvingar det på oss, men det milda repetitiva sjungandet når längre och
längre in. Dagar utan vatten, att få be om tillgång till en vattenkran, att
ständigt lappa kläder, äta mat som andra kastat, eller kastat till en, att sova
tätt intill varandra för att hålla kylan borta, och att ändå se skönheten över
bergen. Skönheten som är den enda oförgängliga gåvan i deras liv.
Det onda
består av soldater, poliser, förhörsledare, som vanligt, och begripligt. Men
jag irriterar mig lite på att det goda är helt matriarkalt, saknar varje spår
av män. Sagan vill tydligen ha det så, men det liknar en dogm.
Det finns
ett mod i att så renskalat hålla fast vid en arkaisk berättarstil – det överpersonliga,
lyriska – men samtidigt finns risken att bli alltför monoton.
Man kan
också säga att den monotoni med vilken hon frambesvärjer de deporterade människornas
liv, är den monotoni med vilken de lever, och som författaren ser till att vi
tar del av, vi som kräver underhållning och ”händelser”. Trots det - här och
var i Händelsehorisonten hade jag nog
velat rucka på rytmen, bända upp det skyddande höljet av repetitiv text och
även korta en del. Det är ungefär den enda kritik jag har. I övrigt är detta en
ovanlig och rörande stark debut.
torsdag 12 april 2018
Mikael Niemis senaste roman
Hela min recension av Mikael Niemis Koka björn ligger nu på björnstrand backwater.
"Det sägs att
man som läsare måste ingå ett kontrakt med författaren: Jag tror på din
berättelse. För mig, som gammal lapplandsfarare, faller det sig lätt
att ingå kontrakt med Mikael Niemi, när han på de första sidorna av sin
bok beskriver en myr. Jag går direkt ut och gungar i dofterna och
synerna.
Niemi kan sin miljö som en sniffande
räv. Hans roman är fylld av återkommande naturscener, storartade,
filmiska och poetiska. Men också de inre landskapen har en storhet, av
existentiell karaktär. Det handlar om gott och ont, om synd och skam, om
klyftan mellan den utsatta människan och den med makt och maktmissbruk."
fredag 30 mars 2018
Don DeLillo – Americana
Storyn i korthet är följande: En grupp människor på väg i en husbil. Resan startar i New York med David Bell, filmaren, som drar med sig ett gäng löshästar på resan. De färdas upp till Maine, och ner till Mellanvästern. De stannar av någon obegriplig anledning i en håla som heter Fort Curtis, någonstans i Arkansas. Det är där själva filmandet sker. Men på vägen dit och mellan de få handlingarna i nutid, ligger det stora minnesfältet som huvudpersonen bär med sig, från barndom, familj, äktenskap, jobb – det vanliga. Här finns också en av de vitsigaste beskrivningar av ett familjeparty jag läst, fullt av små alienerade konversationer.
Att Amerikana är Don DeLillos debut märker man, och att den är skriven av en man under trettio. Det finns en väldig massa killsnack och säkert återgiven jargong i den här boken, män som braverar eller deltar i slagsmål och gör upp sina affärer med kvinnor som om de ingick i deras CV. Bara en intressant kvinna finns tecknad i romanen, och det är också den enda gestalten som inte uttrycker sig precis som berättarjaget.
Det ovanliga är – som många gånger förr - Don DeLillos hantering av språket; högt och lågt, sjungande och fräsande, en konstant framvällande verbal energi, som faktiskt är rätt härlig. Det är lite som en målarduk av Jackson Pollock, där allt sker samtidigt och har samma intensitet. Det är det enda sätt jag kan förklara Don DeLillos begåvning på: Att han lassar ut mängder av erfarenheter, som färg, och kastar samman distinkta upplevelser till en lång oroande road-movie med svart underton. Han tar greppet om sitt eget land, erövrar det, och med poetisk frihet väver han in baseball, bookmakers, koreakriget, Vietnam, hasch, universitet, Bloody Mary´s, industriherrar, rymdraketer, parties, litterära och cineastiska referenser, allt på samma karta och på samma nivå. Mycket postmodernt - och helt utan konventionell intrig eller dramaturgi.
Bäst är han när han blir personlig, beskriver en familjär neuros, en moders sammanbrott, eller en tvångsmässigt kort sexuell förbindelse, full av tår, fingrar och tungor. Men först mot slutet av romanen finns en vilopaus i något annat än den virtuosa energin: En berättelse lagd i munnen på Sullivan, kvinnan, om en segeltur på havet: En stilla känsla för de jordiska makterna bortom materialismens Amerika:
”Solskenet var ett svärd över det vattnet. Det fanns ingenting där ute som blivit förvandlat av någonting annat än sig självt. Gud. Det gudaskapade och det av händer orörda. Själva vår båt, hur ljuvligt vaggande hon än var i vinden över detta väldiga ljushav (…) var ett milt virus som krympte vår lilla bit av havet till ett sött amatörfoto”.
Det är snyggt skrivet, som så ofta, men slutar, som alltid i en cynisk ton, en fragmenterad
meningslöshet, vars enda motvikt är själva kraften i skrivandet.
Den satir som Don DeLillo producerar kommer också ur en sorg, tror jag; där finns idealistens besvikelse och det fattiga invandrarbarnets förakt för utanverk och ett liv i reklambyråernas skugga. Han berättar som en som äter av allt omkring sig, och krossar allt under den svarta humorn. Det låter kanske sorgligare än det är. För minst trehundra sidor, av de fyrahundra, har jag roligt med den här romanen. Humor håller rätt långt, även som konstnärlig kvalitet.
Och en recension av Don DeLillos Cosmopolis finns här.
torsdag 29 mars 2018
Ida Lindes nya roman
Ida Linde är en författare jag av naturen tycker mycket om. Men hennes senaste bok saknar någonting avgörande.
Läs hela recensionen här, om ni har tillgång till ST eller andra av mellansveriges tidningar.
"Det finns en
känsla jag kan få inför vissa böcker, och jag tycker inte om den. Den är så
här: ”Vad vill författaren med den här romanen? Vad var den ursprungliga
tanken?” När man börjar ställa den frågan i mitten av en läsning är det som om
man tappat något; suggestionen, mysteriet med litteratur. Dessvärre händer det
rätt ofta när jag läser Ida Lindes roman Mördarens
mamma.
Det jag
förstår är att författaren velat skildra en människa som byggt ett helt
stillsamt liv omkring sig. Henrietta, som hon heter, lever ensam med en son.
Han är hennes allt, och hennes enda, intill den dagen då han begår ett brott
och ingenting annat återstår än de trista besöken i fängelset. Men där möter
hon en annan kvinna, också hon mamma till en dråpare, och de två blir
förälskade. Så stor är denna omvälvning att det fortsatta skeendet innebär
dramatiska kast: Sex och våld och förträngda impulser kommer upp till ytan.
Personligheterna krackelerar långsamt."
Läs hela recensionen här, om ni har tillgång till ST eller andra av mellansveriges tidningar.
måndag 26 mars 2018
Balsam Karam - en stark debut
För er av mina läsare som möjligen hör hemma i det stora och vittfamnande Mellansverige och dess tidningar, så finns här det två senaste recensionerna att läsa. Om Balsam Karam och hennes bok Händelsehorisonten skrev jag idag:
Balsam Karam är en säregen debutförfattare. Hon vågar röra sig i den stora dystopin, och liksom Doris Lessing och Birgitta Trotzig, på helt olika sätt, närmat sig människor i den yttersta krisen, politiskt och socialt, så gör Karam en berättelse om människor i den fattigaste kretsen, här kallad ”Utkanterna”. Det de har gemensamt är en vändning bort från jagcentrerad litteratur, ut mot de stora skeendena.
Hela texten finns bland annat här i Sundsvalls tidning, Dalarnas tidningar, Gefle dagblad, och många fler.
Tidigare skrev jag, mer kritiskt, om Christine Falkenlands senaste roman Själasörjaren:
Det finns ett bultande hjärta i texten, i det som handlar om människans litenhet och självdestruktiva impulser. Där är Falkenland berörande. Men det uppstår inget övertygande driv, ingen äkta förvandling. Snarare blir det en didaktisk roman som slutar där den börjar; den stele mannen förblir lika stel och rädd om sina fingrar som i början, den heta kvinnan drunknar i känslor av ångest och sörjer. På ett annat plan rör sig de stora frågorna, om meningen, om sexualiteten, om vad kärlek är, allt det som författaren gjort så rika berättelser om tidigare.
Finns i samma tidningar som ovan. Kultur/Nöje/recenserat.
Balsam Karam är en säregen debutförfattare. Hon vågar röra sig i den stora dystopin, och liksom Doris Lessing och Birgitta Trotzig, på helt olika sätt, närmat sig människor i den yttersta krisen, politiskt och socialt, så gör Karam en berättelse om människor i den fattigaste kretsen, här kallad ”Utkanterna”. Det de har gemensamt är en vändning bort från jagcentrerad litteratur, ut mot de stora skeendena.
Hela texten finns bland annat här i Sundsvalls tidning, Dalarnas tidningar, Gefle dagblad, och många fler.
Tidigare skrev jag, mer kritiskt, om Christine Falkenlands senaste roman Själasörjaren:
Det finns ett bultande hjärta i texten, i det som handlar om människans litenhet och självdestruktiva impulser. Där är Falkenland berörande. Men det uppstår inget övertygande driv, ingen äkta förvandling. Snarare blir det en didaktisk roman som slutar där den börjar; den stele mannen förblir lika stel och rädd om sina fingrar som i början, den heta kvinnan drunknar i känslor av ångest och sörjer. På ett annat plan rör sig de stora frågorna, om meningen, om sexualiteten, om vad kärlek är, allt det som författaren gjort så rika berättelser om tidigare.
Finns i samma tidningar som ovan. Kultur/Nöje/recenserat.
måndag 15 januari 2018
Kärleken och hatet, av Mara Lee
Tre skärvor ur min recension.
Från de pladdrande mode-flickorna i Ladies, till främlingskapet i Salome, till det gotiskt trolska och vansinniga i Future perfect, har författaren skalat ner sin problematik till en konstnärlig essens. Det kan sägas genast; det är oerhört vackert och säkert skrivet.
*
”Sorgen borde vara som en hel civilisation, döden som människan förorsakat måste vara närvarande i allas minnen”, skriver Marguerite Duras i en av sina romaner. Det är det kollektiva minnet och den smärtan som Mara Lee uttrycker och begär att vi ska beröras av. Det gör hennes bok till en tragisk läsning, som att höra en röst be om nåd, samtidigt som den slår till, som att se tecknen för att hela vår tid, dess konflikter och hårdhet, är av sado-masochistisk natur.
Hela recensionen finns här, för den som vill logga in en månad för en krona.
torsdag 30 november 2017
Carol Ann Duffy: Vi Minns Din Barndom Väl
Ingen gjorde dig illa. Ingen släckte ljuset och grälade
med någon annan hela natten. Den onda mannen på heden
var bara en film du såg. Ingen låste dörren.
Dina frågor blev fullt ut besvarade. Nej. Det där
hände inte.
Du kunde i alla fall inte sjunga, brydde dig inte.
Stunden är
suddig, en Komisk Seriefigur som dör av skratt i kolbrasan. Gissa kan alla.
suddig, en Komisk Seriefigur som dör av skratt i kolbrasan. Gissa kan alla.
Ingen tvingade dig. Du ville själv gå den där dagen. Bönade. Du valde klänningen. Här är fotografierna, se på dig. Kolla in
oss alla,
leende och vinkande, yngre. Hela grejen finns bara i
ditt huvud.
Det du minns
är intryck; vi har fakta. Det var vi som angav tonen.
Din
barndoms hemliga polis var äldre och klokare än du, större
än du. Kom ihåg ljudet av deras röster. Bang, Bang, Bang.
Ingen skickade iväg dig. Det där var en extra ferie, med folk
som du verkade gilla. De var stadiga, fanns inget att vara rädd för.
Det finns ingen utom dig själv att skylla på, om det slutade med tårar.
Det finns ingen utom dig själv att skylla på, om det slutade med tårar.
Vad spelar det för roll nu? Nej, nej, ingen lämnade
syndens
skitspår i din själ och lade dig öppen för Helvetet. Du var
älskad.
Alltid. Vi
gjorde det som var bäst. Vi minns din barndom väl.
________________________________________
Dessutom har jag nyss fattat vem hon är (poet laureate av Skottland), och den här dikten stämde så sorgligt med alla de många berättelser från kvinnor vi hört den senaste tiden. Den här handlar om förljugenheten kring svåra saker i en familj. Och även om jag aldrig varit närheten av det hon, eller de många kvinnorna i me-too-rörelsen, beskriver, så finns ju livslögner, förnekelse och omskrivningar av verkligheten lite varstans. Hela den här double-bind-psykologin, som en annan skotte, även han född i Glasgow, var så bra på att beskriva: Ronald Laing.
Originalet till Duffys dikt finns här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)