söndag 8 november 2020

Havet, fjärden, solnedgången

 

Gjorde en tur till fjärden alldeles innan solnedgången. Glädjer mig åt den gamla skogsvägen som ännu har en grön remsa i mitten. Som i min barndom, tänker man, ofrånkomligen. Här var den stora skogen, där man inte sällan såg älg, nu är den bitvis skövlad av skogsmaskiner. Jag går inte in där längre, jag tar vägen. Kommer ner till Bergängens gård, som är lika vackert belägen som den alltid varit, på en kulle ovanför fjärden. Går vidare ner mot vattnet, förbi den spensliga alskogen, och sätter mig på en urgammal sten. Fjärden är spegelblank, det är fullständigt tyst, och solen går långsamt ner på andra sidan. Jag kisar i ljuset; ser att till och med vassen förlorat sin färg, och alla träd och buskar har fällt sina löv. Idag är det riktig november, lite kyligt, min andedräkt ångar.

På förmiddagen såg jag tre rådjur utanför verandan. Tog fram kikaren för att riktigt se dem. Den mörkbruna bocken är vackrast. Mannen som jag hyr hos nänns inte skjuta dem längre, trots att han är en gammal jägare.

En annan dag gjorde min syster och jag en tur vid havet. Gick mellan höga tallar och granar på en mjuk stig som prasslande av fallna löv. Gick förbi den lilla sandstranden och vidare ut på klipporna vid Simpnäs. Hit gjorde familjen utflykter "förr i världen", och här uppe i en bergsskreva har jag sovit över, en sommarnatt. Nu gick syster och jag och lullade i stämningen vid klipporna, pratade lite, tog in ljuset, som blev alltmer rosa i solnedgången. Det var en återkomst, på många sätt. Utanför oss låg Källskären, och Simpnäs klubbs fyr. På Källskären finns ett enda hus. Där bortom endast Ålands hav. Vi stannade tills fyren började blinka i skymningen. Som man gör.  

 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar