Bara det att bo så att jag kan öppna dörren och se rätt in i skogen gör mig glad. De stadiga stammarna av tall och gran, de murriga färgerna som här och var lyser till i guldockra, eller ljus rost från de sista lövträden. Månen som om kvällarna seglar över en äng och sen går ner bakom muren av granar.
Nu gick jag den gamla vägen ner mot fjärden. En vacker skogsväg, blandat löv och fur. Det sista gula har blåst av hasslar och björkar, bara en och annan ek framhärdar med rostbrun envishet. Men tallarna är gamla och höga och fulla av karaktär. Brunt och grått. November.
Kom ner till fjärden, som lite längre söderut mynnar mot havsbandet och öarna Idö och Arholma, och Villösan, ett av vår ungdoms utflyktsmål. På denna fjärd har jag snirklat mig ut till havet, över grynniga områden, där min Oslojolle helt snällt drog upp sitt centerbord* under mig. Jag har också seglat ner till våra vänner söderut, en gång i en vind så stark att jag knappt kunde lägga till vid deras brygga.
Idag var det sån vind: Jag stod vid stranden, intill de höga ranka alarna, och lät blåsten vina runt öronen. Ute på fjärden rullade vågorna in från syd/sydväst och bildade gäss, kastade sig över de små kobbarna i bubblande vitt. Annars de blågrå nyanserna, gröngråblå vid sandstrandens vatten, mörkgrå ute på fjärden, försvinnande i dis på andra sidan. Svarta holmar tecknade sig mot dimgråa toner, bara vassen lyser nu i Burnt Orange.
Här uppstår i stundens vandring en viss urgammal glädje: Allt som bara finns. Även i November. Motvikten till en civilisation som är fullständigt på fallrepet.
 |
| Harald Lindberg, den gamle Roslagsmålaren har målat denna bild av en mycket tuffare tid vid kusten. Timmerbogserare. Även när jag var barn kom dessa timmerlass över havet. Ibland - i hårt väder - kom stockarna loss och drev iland vid stränderna. Min pojk-kompis och jag drog hem dem över vattnet och byggde en flotte. Some Huckleberry Finn. |
*Centerbord fakta
Låter som om du har det härligt. Skönt för dig att vara borta från stan. Och vila blicken på vatten och vågor tröttnar man ju inte på. Inte heller på skogen, på tallarna och för min del inte heller på den enda ek som finns på "min" ön, planterad av min pappa tidigt 50-tal. Låter lite som om du och jag har vissa likheter i våra barndomsminnen. Vana vid kust, vatten och båtar - och skog. Fortsätt och ha det skönt. Tids nog kanske du måste in hit igen.
SvaraRaderaJa, det är skönt. Extremt milt också. Gick nyss ut på verandan med bara fötter, 2:a november. Jo, vi är barn av kusten. Även om min håg på senare år mest stått till fjällen. Dit kan jag inte återvända förrän vaccinet mot Covid finns.
SvaraRaderaFint att ni har er ö. Och eken här intill mitt hus är också planterad. Man längtar inte till Odenplan.
Du skriver så fint om platsen där du nu bor. Du kanske ska slå dig ner där? Jag tror att det är gott att ha en plats på jorden, när man nu har sin stund på jorden. När allt fast förflyktigas i rasande fart.
SvaraRaderaDu har delvis rätt, jag mår väl i naturen, vid hav eller fjäll. Men jag skulle ändå känna mig lite begränsad med ett liv enbart på landet. Jag får resa till och från.
SvaraRadera