torsdag 12 november 2020

En märklig stämning

Min syster var här med vin och mat. Vi pratade med Roine om den nya vägen som ska dras till bryggan. Roine är en trevlig karl, och min syster är rolig. Och alla tre har vi funnits till och från i den här änden av Roslagen sen långt tillbaka. Roine är född här ute, och har bott och arbetat här hela sitt liv. Hans gård bakom huset är en maskinpark, stallar för grävmaskiner, traktor, vägskrapa, räddningsbil med mera. Går man in där mellan de delvis öppna ladorna är det som att gå förbi en scen ur Unge Kommissarie Morse eller True Detective; som när de letar efter spår i någon bortglömd landsända och spanar in i en mörk lada, eller ett garage där något skumt har hänt. Men här är stilla liv.

Jag gick en långpromenad i det grådisiga novemberljuset. Förbi åkern, in i skogen, uppför backe, nedför backe. Jag gick åt det håll där alla byggde små sommarstugor på 60-talet. Ja, kanske inte alla, men tillräckligt många hade det så bra ställt att de kunde få råd med en liten sommarstuga här ute. Tomter styckades upp av bönder som var nöjda med att få in stora pengar. Säkert finns här minst 300 tomter i olika riktningar, och bara där vårt hus ligger, en bit bortom detta kvarter, ser allt ut som förr. 

Passerar alltså stugtomterna, där det lyser här och var. Många sitter som jag här ute nu och häckar för att undgå smittostaden Stockholm. Andra sommarhus är nedsläckta, stora motorbåtar ligger surrade under presenningar, småbåtar lyser vita med skalsidan upp. Verandorna är stora och vetter ofta ut mot ängarna. På andra sidan vägen ligger kohagarna, de som alltid sett ut som de nu gör. De lyser grönrosa, avbetat. Vattenbadkaret som kritterna dricker ur på sommaren är också vänt upp och ner. Det mesta sover.  

Vägen slingrar sig vackert mellan höga granar, slutna enar stora som cypresser, björkar utan ett enda löv. Och hagen har gamla rösen av stenar, hopsamlade för minst hundra år sen. Jag går mellan två tider, eller fler. En märklig stämning infinner sig, en helt avskalad skönhet. Jag går rytmiskt, vandringen blir en meditation. Nu händer förhoppningsvis inget mer dag.

 



5 kommentarer:

  1. " ... På ena sidan vägen sädesfält
    och på den andra sidan barrskog
    och säden gul till röd och i skylarna guldbrun
    och den sandröda vägen, jag älskar sådana enkla vägar
    bara för gående och för grova fordon efter fromma hästar
    Sådana vägar tycks mig lika goda som någon livsfilosofi"

    SvaraRadera
  2. Fint. Vem? Seamus Heaney? Lennart Erling?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ekelöf - några rader i "En verklighet (drömd) i samlingen "Om hösten" (1951), en dikt som yngste sonen lovat att läsa på min begravning...

      Radera
  3. Åh, tack. Ekelöfs Om hösten ligger ju här någonstans i bloggen.
    Begravningen har jag inte tänkt på alls. Än.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men jag glömde ju säga: Den passar verkligen dig ; )

      Radera