Läsandet och gåendet

I fjorton dagar höll jag bara ihop med Klas Östergren. Njöt mig igenom Renegater, trots vissa svagare avsnitt och lite rörig intrig. Men det är något med själva tonen hos Östergren, luftperspektivet, människosynen. Det där som gör att man litar på en författare. Jag hade tänkt skriva en recension men känner att ni lika gärna kan läs Per Svensson i DN eller Ulrika Knutson i Expressen.

Efter det kom en svacka. En djup intighet. Vad skulle jag med de andra till: Inte ens Heinrich Böll, Alice Munro, Eyvind Johnson, eller Ulf Lundell, som stod här i bokhyllan, kunde locka mig. Det var några svåra dagar. Sen hittade jag Peter Handkes lilla bok om hans mamma. Den var fin, skriven med lätt hand, och utan sentiment. Därefter fann jag Torgny Lindgrens Minnen. Och nu fick jag det riktigt bra igen. Vem utom Torgny Lindgren skriver ned sina minnen helt befriade från skryt och mallighet? Vem skiter i Högtidliga Sammankomster, ordnar, utmärkelser, kärleksaffärer, middagar med kandelabrar och annat joks, så som han gör? I ställer rör han sig stillsamt och humoristiskt förbi sina västerbottniska släktingar och deras historier; pojken som fastnade i en maskin, morfadern som fick hudcancer, mamman som på gamla dar sa till sin son att hon aldrig känt sig hemma någonstans. Och han svarade: Inte jag heller.

I gengäld blir jag själv snabbt hemmastadd i den västerbottniska stämningen, både den dialektala och den kartografiska. Liden, skogen, sjön, älven, myren, Bastuträsk, Norsjö, hjortronen och ljuset. Det är också lite roligt att Lindgren räknar upp några fina typer som härstammar från samma västerbottniska stamfader som han själv, inte minst då Martin Lönnebo, som jag träffade några gånger när maken och jag bodde i Linköping, samtidigt med Lindgren. På muséet som maken chefade för kunde man få höra biskop Martin Lönnebo och Torgny Lindgren diskutera livsfrågor. Lika saktmodiga och opretentiösa båda.

Läs alltså Torgny Lindgrens Minnen, om ni inte redan gjort det. Den är full med mästerliga dialoger och understatements. Nu läser jag Stephen Kings Att skriva, och den är kul, men lite enkel. Det gör ändå inget, för han säger bra saker.

I övrigt händer ingenting utom att den underbara korpen kraxande bevakar sitt revir, att räven går förbi, och att ormvråken seglar in. Det blåser mestadels sydlig vind, så hösten är fortfarande rätt grön. Jag går genom samma gamla skog, till samma gamla vik, eller förbi gården där Anna och Kalle bodde. De som ordnade vår barndoms midsommaraftnar. Ni har väl också hoppat säck och tävlat med ägg i sked? Och dansat runt stången? Pappa och mamma var aldrig med. De var precis som min man; ointresserade av midsommarlekar.

 

PS: Jag är fortfarande rätt glad i den där boken som jag skriver på, alldeles själv.