Stenhällen

Alldeles utanför familjens hus, där verandatrappen slutar, ligger en stor stenhäll i granit. Om sommaren är den uppvärmd och man går på den med glada fötter, eller ligger utsträckt i middagssolen. Nu är den mest vacker att se på. Hela huset vilar på en grund av flata stenhällar. Här byggdes inte på lösan sand. Men just stenhällen framför huset är halva anledningen till att det byggdes just här. När jag var barn och ung stod det en liten lada på den stenhällen. Där hade bönderna, före oss, tröskat sitt korn, råg, vete och havre mot graniten. Vi gick in dit ibland i doften av gammalt boss, och såg solljuset strila mellan de glesa springorna i väggen.

Just det faktum att det stått en lada på hällen blev servitut för att få bygga där. Innan dess bodde vi i det härliga gamla bondhuset, med lada, vedbod och snickarbod intill. Pappa köpte det av en bonde, samma år jag föddes, och där levde vi alla våra somrar. Ibland var vi systrar ute på vintern med mormor och åkte skidor. Det jag mest minns är mormors skratt, och hur hela magen guppade.

Senare, när vi var tonåringar, sålde pappa av det gamla huset och byggde nytt här nere, närmare vattnet. Kanske också med tanke på lite bättre bekvämligheter på gamla dar. Men de gladaste sommardagarna och den lyckligaste tiden i familjen är förknippade med det röda bondhuset. Det nya huset är ståtligare, arkitektritat, med en storstuga som är vacker. Men för mig är det alltid något lite dystert förknippat med det nya huset. Jag ska inte gå närmare in på tusen orsaker till det.

Bondhuset räckte gott för oss alla, tre systrar i sovrum på övervåningen, ett sovrum för Ma och Pa, och kök och vardagsrum där nere. Samt en lillstuga där jag allt oftare bodde som vild fjortonåring. Nu har vi sedan många år en bra granne i det gamla huset. Och ingenting är som förr. Aldrig i världen är någonting som förr. Det är den salta sanningen, nostalgiker! Men stenhällen är som den alltid varit, någon miljard år gammal.