Tacksamheten

Sitter på min barndoms trapp och glor ut över ängarna. Det skymmer. Bara himlen är ännu ljus. Äppelträden har gula löv och äpplena är redan plockade. Jag ser mot klungan av träd intill ladan, där det brukade hänga en gunga. Ser mig själv som liten gå iväg på stadiga ben till den där gungan. Satt där länge och smågungade, medan jag såg ut över blomsterängen, tittade på kalvarna på andra sidan staketet. Väntade på att mamma skulle ropa in mig till middagen.

Himlen över mig fotar en massa minnen. De saknar sentiment. Så många gånger har jag kommit ihåg dem att de liknar något i en bok man läst tjugo trettio gånger. Min pappa och jag intill flaggstången, när vimpeln skulle upp. Min pappa som alltid hade något tryggt och stadigt över sig, något varmt. Mamma är mer någon som donar. Kokar sylt, lagar pannkakor, rensar svamp, eller läser en bok. Vi hade kul i vår familj, ofta, det är jag tacksam för. Men min mamma var lite oåtkomlig på ett underligt vis. Helt okej att samtala med, men oförmögen till vanlig moderlig sensualism. Minns inte knät, minns inte famnen, men jag minns min pappas varma klapp om kvällen.

Men allt är inte familj. Här i deltat mellan nu och då dyker också andra människor upp. Bönderna här ute, som alltid tyckte om mig. "Nämen se är det Gabban som kommer" sa de. Närmast fanns bonden Erik som jag gärna vandrade över till själv. Var med honom när han samlade hö, eller matade hönsen. På min födelsedag kom han med en skål nykärnat salt smör. Sen fanns familjen Bernhard, fyra barn och Gullan och Gustaf som var härliga människor. Där var jag alltid välkommen. Ibland blev min mamma avundsjuk för att jag tyckte så mycket om dem. Då ringde hon och sa att jag skulle komma hem för jag måste handla ditt och datt hos handlarn och cykla hem med.

På andra sidan viken fanns Arne och Sven och kärast var nog Lasse, som jag skrev om här. Alla dessa somrar, med vänner i segelbåtar och kajaker, ja vännen Peter och jag byggde till och med en flotte tillsammans. Det vilda havet och den lugna naturen. Stämningen i ett litet landskap vid Roslagskusten. Friheten vi fick av föräldrar som sällan var oroliga. Nattcyklandet till och från fester. Korvgrillandet ute på skären, och en rask motorbåt hem med nån grabb som körde så det dunkade mot vågorna.

Kossorna, som vi matade med gräs, genom staketet. Kalvarna, som vi fick ge en spann mjölk, hos storbonden Pettersson. Fåglarna, rådjuren, strömmingsfisket. Tre månader varje år i det eviga gamla Sverige. Tacksamheten för det är närmast överpersonlig, även om det var min pappa som gav oss allt detta. Den vilar som en stilla summerton i själva luften, i ljuset, i de gamla träden. Asken, kromgul, intill den svartgröna granen. Aspar och björkar vars stammar lyser i skymningen. Marken som sviktar lätt under ens fötter, de gamla stigarna. Det är inte ett uns nostalgiskt. Det är bara en stor del av den erfarenhet som är jag. Sen finns det ju en hel del man inte precis tackar för. Och himlen blickar ner och säger ingenting. Den vet.

 

 

Och på söndag är det Tacksägelsedagen. Vår bleka motsvarighet till amerikanska Thanksgiving.