Lasse var en snäll man, och en kärvänlig liten pojke. Första gången vi träffades kom han roende över sjön med en svart kattunge i en korg, och när han skulle lämna över katten till mig kunde han inte låta bli att gråta. Vi var båda sex år. Det var min första kattunge, och jag blev kär på en gång. Den hade ljusblå ögon. Lasse hade också blå ögon, stora och för det mesta glada. Katten var underbar, den fick heta Lotta, och sprang bort sig i älskogen redan sommaren därpå.
Men Lasse och jag blev kvar där i viken. Vi gjorde utflykter med båtar och han fick låna min kajak och välte också med den. Det var nog några år senare. Vi metade aborre på udden under tyst gemenskap, och ibland hälsade vi på hans fiskande farföräldrar som alltid var skrattlystna. Ännu lite senare kom vi i tonåren och jag minns en förlustelse i höet i ladan med mycket smek och kel och puss och hångel, som det kallas nu. Sen blev jag ihop med hans kompis, vilket nog inte var så roligt för Lasse.
Många år senare efter diverse skilsmässor träffades vi några gånger igen, i Roslagen. Det hände att han mötte mig vid bussen och hjälpte mig köra ner alla matvaror till huset. Vi åt middag ihop. Ibland kom han över en höstdag och satt i solen på verandan och var mestadels lika skrattlysten som sina förfäder. Några gånger rodde jag över viken till honom och vi åt ihop. Han bjöd på konjak. Vi pratade om allt möjligt, våra somrar som barn, men han var också beläst, så vi pratade böcker. Lasse hade lång kropp, långa händer och långa armar, som han gärna använde på ett afrikanskt sätt när han gestikulerade. Det, och hans humor, bidrog till nöjet att prata med honom. Sen följde han mig ner till båthuset i augustimörkret och lyste upp med en lampa så jag kunde vickla mig ut och ro hemåt i sena natten.
Det behöver väl knappast sägas att det bara är män man litar på som man är ensam med långt ute i skärgården om natten. Nej. Det behöver inte sägas. Det vore nästan en förolämpning. Far vidare lilla Lasse, hoppas himlen har en svart katt till dig. Med blå ögon.
Vilket fint inlägg, och tjusig hyllning till Lasse. Nu kan jag knappast påstå att jag varit med om något i den kalibern, men kan åtminstone känna av tidens gång när jag plötsligt stöter ihop med en gammal bekant på en plats jag inte väntat mig. När man pratar en stund och ska försöka sammanfatta tre, fem, sju eller elva år som bara rusat iväg.
SvaraRaderaDe där personerna som funnits med från ens barndom kommer ju alltid (åtminstone är det min erfarenhet) med en så stark laddning. Och när man väl förlorar dem, av vilken anledning det än må vara, blir ju all de där minnena från barndomen lite mer svåråtkomliga, de blir bara minnen istället för vägar till samtal.
Tack för din kommentar. Ja, det är fint med barndomsvänner. Och ungdomsvänner. Som tur är finns det rätt många kvar. Och andra vänner. Ibland minst lika viktiga som familj.
SvaraRaderaSåg din blogg förresten. Värd att följa.