onsdag 28 december 2011

Maffiafamiljen sammanträder

De ståndaktiga hyacinterna står som små svärd, vita mot den svarta fönsterrutan. Den ståndaktiga familjen sammanträder kring ett födelsedagsbarn. Två rätter och brylépudding till efterrätt. Sedan frukt, choklad, tokajer och diskussioner i soffan.

Min äldre syster har läst Tranströmer. O, så tråkigt, säger hon. Jaha ja. Javisst. Solklart. Eller jasså jaha. Må dä. Hon tycker också det var konstigt att Zymborska fick Nobelpriset. Jaha ja. Jojo. Jag prövar att undersöka hur mycket poesi hon läst för att fälla dessa tvärsäkra omdömen. Inte så mycket visar det sig. Min yngre syster tar över rodret genom att fästa uppmärksamheten på Martinsson. Hon säger att hon läser om Aniara ungefär vartannat år och att hon fortfarande blir helt tagen av den, språket, atmosfären. Jag tror aldrig jag läst Aniara mer än en gång, kanske två, jag är ingen stor omläsare. Men jag vet att Aniara håller.

Sen kan jag inte låta bli att tänka: Okej, jag kan ingenting om opera (min svågers specialitet). Anta nu att jag går på Operan för första gången, för första gången ser Don Giovanni, och sedan kommer ut därifrån full med tvärsäkra omdömen om rollbesättningen, dirigenten, första violinisten, etcetera. Unthinkable. Så att, säger jag till min äldre syster; det är kanske bra att veta lite mer om ämnet innan man sätter sig på någon (diktare eller annan).

Svågern och jag övergår till att tala om klassisk musik. Mycket roligare faktiskt; eftersom detta är ett nästan vitt område på kartan som jag är igång med att genomströva. Svågern gillar som sagt opera, det gör inte jag så värst, en och annan aria, javisst, men min riktiga musik är symfonier, koraler, partitor, och spansk gitarr. Svågern och jag talar om röster, klanger, René Fleming, Nina Stemme, Cecilia Bartoli. Jag tror att vi båda, utan att säga det, tycker att Ann- Sofie von Otter är lite tråkigare än de nu nämnda. Så – alla tycker sitt.

Vi leker inga lekar den här kvällen, men systrarna och jag sjunger Staffan Stalledräng. Den och mycket annat sjöngs alltid unisont under vår barndoms jular. Jag gillar att vi sitter där alla tre och ser ganska söta ut. Så många år senare; och vi sjunger fortfarande om ”den fula ulvens spår”, samt Stjärnan. Och Staffan, ”rask och oförskräckt”.

När svågern är tillbaka efter kaffekokningen kan jag inte låta bli en liten gissningslek. Jag nynnar något ur en sats av Beethoven, och svågern säger genast: Femman eller sjuan. Att det är Beethoven betraktar han som en självklarhet. Systrarna kan inte alls det här. Jag envisas med att det inte är sjuan, men jag har faktiskt glömt vilken det var. Sen går vi in på datorn och kollar, det ÄR sjuan, andra satsen. Kramar om svågern. Nördarna har fått sitt. Pladdret pågår i rent otroliga decibel, men musiken höjer alltid nivån en smula.

Ibland tycker jag vi är som en liten maffiafamilj. Varma, påstridiga, och med klassisk musik i bakgrunden. Samt ett stundtals outhärdligt tjatter. Fattas kanske bara en riktigt mörkögd Al Pacino i ett hörn, och en tystlåten Robert Duvall. Och så förstås någon maktlysten skata som gillar att förgifta folk, hämnas och ställa till det. Fast den sorten finns ju i många familjer. Hur snälla vi än vill vara. Och det vill vi för det mesta, tror jag. Det är ingen åsikt.

18 kommentarer:

  1. Härligt att tänka sig att man är en liten maffiafamilj. Det tänker jag också att jag vill ha ibland. Det är kanske därför jag har gift mig italienskt.

    Det är förstås stereotyperna av maffiafamilj som vi har fått via film och tv, den amerikanska maffiafamiljen och bilden av den italienska la famiglia. Den högröstade, passionerade familjen som diskuterar politik och konst, inte den stillsamma nötknäckande svenska julfamiljen som möjligtvis kivas om chokladbitarna i Aladdinasken.

    Jag håller med dig om att man inte kan göra klyftiga bedömningar helt utan kunskaper, men samtidigt har stor konst ofta ett tilltal som förmår beröra även nybörjaren.

    SvaraRadera
  2. Ja, Anna, det där med en sardinier verkar inte dumt alls ; ) Skulle vara roligt att höra dig berätta om en släktmiddag sydpå...

    F.ö. hårddrog jag lite det där med ÅSIKTER, alla får naturligtvis tycka som de vill. Själv tycker jag varken om pitepalt - som jag aldrig prövat - eller sushi - som jag aldrig äter. Och jag har mycket bestämda åsikter om Lars Vilks, som jag (nästan) aldrig läser. Så det så.

    Ha det så gott på det nya året och lycka till med doktorerandet!

    SvaraRadera
  3. Länka din operaälskande svåger till mitt inlägg om samma ämne så får vi se vad han tycker :)

    Jag har faktiskt aldrig fastnat för Martinsons språk..

    SvaraRadera
  4. Peter; jag uppfatar det som att Martinsson har mer än ett språk; ett i Aniara, och ett helt annat i nässlorna blomma, eller Vägen ut.

    Men visst, var och en tar det den föredrar. En truism så god som någon...

    SvaraRadera
  5. Oavsett vilket jag har hört eller läst av honom så berör det mig inte av någon anledning. Däremot gör hans livsöde det - du vet nog att han köptes (!) till högstbjudande vid en auktion !

    SvaraRadera
  6. ...som barn alltså !

    SvaraRadera
  7. Målande beskrivning av en familjekväll. Tack för den. Och jag känner igen en del från min egen "gamla familj". Vi sjöng också, mina systrar och jag. Mamma spelade på pianot, vi stod bredvid och sjöng "Gläns över sjö och strand...", "Staffan var en stalledräng..." , "Det är en ros utsprungen" och andra. Jag är uppvuxen med klassisk musik och även mycket med opera (särskilt verdi). Om jag kom på en melodislinga från ett klassiskt stycke och inte visste vad det var kunde jag sen under alla år ringa till Mamma och sjunga i telefon och så visste hon. Det går lite med systrarna också men inte riktigt lika bra.

    Jag kan sakna det du berättar om. Skulle också vilja ha den där maffiafamiljen. Men vi bor för långt ifrån varandra och umgås väldigt sällan familjevis. Däremot har vi systerträffar bara vi tre och har haft i många år nu.
    Min yngre syster är förresten också en Aniara-läsare. Jag har lånat boken av henne men bara läst delvis än så länge./Gabrielle RW

    SvaraRadera
  8. Hej Gabrielle;
    tack för kommentaren: Ja, egentligen ses vi rätt sällan i vår familj också, bor lite avigt till. Men det där med att sjunga tillsammans är prima, ursprungligt och bra. Också ett sätt att inte bara PRATA hela tiden.
    Min mamma spelade också piano hjälpligt, och kompade lite lätt.

    Peter, Martinssons öde är mer än man kan kommentera i en hast. Men jag förstår. Tror jag.

    SvaraRadera
  9. Efter familjemiddagarna i min barndom sjöng min mor och hennes två systrar stämsång i köket medan de diskade - det var där det var bäst att vara.
    Vad de sjöng har jag glömt. Jag trodde det var unikt för min mors familj, men har senare förstått att det var så borgerligheten gjorde.

    SvaraRadera
  10. :)
    Vad gäller poesi för min del så funkar den direkt eller inte alls. Som en tennisserv, typ. Jag läser som sagt inte mycket, men blev glatt överraskad för en tid sen då din Arguskollega Andreas hade lagt ut en dikt av någon som jag tror hette Lidforss. Jättebra.
    Aniara har jag sett/hört på operan, aldrig läst, utom bitar i gymnasiet, kanske hela? Inte min grej. Heller.

    Men Zymborska var också jättebra. Egentligen tror jag att det handlar om samma grej i prosa, men där måste man läsa lite mer innan man kan avgöra. Det handlar om tilltal och våglängd, i alla fall om man håller sig på en hyfsad nivå. En del författare förstår man sig på, andra inte alls. Ytterligare en jag inte gillar: Torgny Lindgren.

    Fint med sjungande systrar. Hej,

    SvaraRadera
  11. Joda Karin,
    så där är det nog ofta. Men sen finns det författare man gillar i sin ungdom, läser som gudar, och sen får stor distans till. Andra kommer långsamt smygande, med ålderns rätt. Jag tror Tranströmer är en sån för mig. (En ngt djupare recension återstår).
    Märkligt nog läste jag en tidig Raattamaa-samling, Helgonlegenderna ung samtidigt med Tranströmer, och såg plötsligt väldigt tydligt vad de var som fick den generationen att avvika...Men det var alltså inte en av R:s babblande bokstavs-diktsamlingar.

    Jag vet inte riktigt vad jag tycker om bland de yngre just nu, men Kristian Lundberg är en. (Och jag vet bara alltför väl vad jag inte tycker om). Men har man som ung läst Eliot och Ekelöf som vore det ens companeros, så har man haft en bra ingång.

    NorthofSweden: Ja, visst är det fint allt det där, som är bortom den förklokade tillvaron. Sjunga med systrar är en grej, Bach i kyrkan, en annan.

    SvaraRadera
  12. Det var ett fint inlägg. Vadå lekte inte lekar? Det är lekfullhet hela vägen igenom! Fint när man kan få till det så. Går långt ifrån med alla familjemedlemmar. Så olika människor kan vara. Före jul gick jag och tänkte på hur märkligt det är att människor man tycker mycket om kan vara gifta med människor man knappt kan stå ut med. (Och på att det nog finns folk som tänker det om mig också).

    Jag har just klickat mig genom hela din blogg för att leta upp en paint-kreation du gjorde som jag skrev något om att jag skulle vilja ha till gardiner. Hittade den inte. Nu vill jag inte ha den till gardiner, men jag tänkte lite försynt fråga (eftersom du då generöst erbjöd). Vi kan ta det per mejl kanske?

    SvaraRadera
  13. Hej Anna,
    det var ju trevligt att du tyckte det var lekfullt, men så har vi nog haft det för det mesta under jularna. En gåva man kanske inte märker. Därför att det alltid finns lite annat skit under mattan. Jag älskar min svåger, men det gör man ju inte med alla svågrar, och svär-hit-eller dit. Visst, folk gängar sig ibland med någon som får hela familjen att baxna. Men jag tror det är färdigbaxnat i vår familj. Eller - jag hoppas det.

    Sommarbilden du nämnde ligger på Argus, i juli-bloggen tror jag. Ta den, här delar vi! Egendom är stöld!

    SvaraRadera
  14. Gabrielle: Det här är en allvarligt menad fråga. Hur gör man för att identifiera en melodislinga "i datorn"? Måste man skriva ner noterna och på något sätt googla efter dem? Eller - i ert fall- lyssnade ni igenom båda symfonierna?

    Det här är ju ett vanligt problem, i vart fall för mig, och ofta oerhört irriterande. Om det skulle finnas något enkelt sätt att identifiera en ear-worm vore det ett ljus i mörkret.

    Gott nytt år också till dig och dina kommentatorer.

    SvaraRadera
  15. Käre Bengt,
    det var hur enkelt som helst eftersom svågern mycket väl visste att det var sjuan, fick upp första bästa You-tube-inspelning och kollade just den rätta satsen, som han var så fäst vid att han omöjligt kunnat missa den.

    Nej, jag vet ingen väg att nynna så att datorn kopplar mig direkt till Bach:s cellosuite nr 1 t.ex. Men det vore ju fint. Här finns något för uppfinnare att jobba med.

    Gott nytt år till dig och din goda fru.

    SvaraRadera
  16. Hej Gabi och Bengt också!
    Bengts fråga fick igång mig för jag kommer ihåg att vi har en bok man kan leta klassisk musik i: "A Dictionary of Music Themes" heter den. Vi har den alltså i bokform men det visar sig att den finns på webben också, förstås. Här: http://www.multimedialibrary.com/barlow/index.asp
    Prova där!/Gabrielle RW

    SvaraRadera
  17. Tack, Gabrielle.
    Det kommer vi att ha glädje av - och särskilt då Bengt. Jag tror inte alls att jag har lika många "teman" i huvudet som han (den urbota Wien-klassicisten).

    SvaraRadera
  18. Tack Gabrielle RW. Skall med stort intresse pröva programmet så snart jag får igång QuickTime.

    SvaraRadera