Tiden, overkligheten

I ett samtal med S häromdagen hörde jag mig själv säga: Tid är allt jag har.

Vilket i sig är overkligt, för ingen vet ju hur mycket tid den har. 

Men nu, alltså nio månader efter pandemins utbrott i Sverige, ser tid helt annorlunda ut än den gjorde innan.

Jag får en översvämning i lägenheten, nödvändiga reparationer inleds, jag reser till landet med min syster som jag inte träffat på flera år. Jag stannar kvar på landet två och en halv månad. Allt annat står på vänt.

Saknar nu skogen, havet, och promenaderna med min syster. Men samtidigt är jag totalt cool, i förhållande till nästan allt, utom den jävla smittan. (Har definitivt munskydd på mig om jag åker buss eller går på apotek eller Coop). Det finns en distans till det mesta.

Coolheten har ett oklart samband med att det inte är så mycket jag kan göra åt att denna tid ser ut som den gör, att mitt sociala liv stannat av, att vi alla måste vänta på vaccin. Den kommer sig också av att det märks - för min del - hur lite man behöver. Det räcker med att nån är lite snäll, räcker med vacker musik, en bra film, en kul kontakt på twitter, samtal med vännerna, en promenad när de flesta andra gått hem.

På landet hann jag uppleva både brittsommar med bara fötter och mycket solsken, dimmiga oktoberdagar och den första snön i november, kraset under fötterna. Stilla dagar och blåsiga, månen som vandrade från ny till full och från nedan till ny, om igen. Stjärnorna på himlen.

Ibland känner jag mig som en växt, som bara stillsamt växer vidare utan åthävor. Ibland tittar jag på min samling tavlor - alltså de jag själv målat - och blir upprymd. Här ska målas mer. Men jag skulle behöva en ateljé. Ändå känns ingenting bråttom, det är liksom que sera sera, det blir som det blir, som råder.

Vill ogärna avsluta det här stycket med nån sorts sens moral, men ändå: Kanske är det med en katastrof av pandemins art som man märker vad som är viktigt och inte. Något sorts begär efter ditt och datt som människor har måste helt enkelt sansa sig. Konsumismen pågår visserligen på Drottninggatan, men jag är gudskelov inte där. Och det man behöver till vardags finns att få levererat på nätet.

Klockorna har stannat. Jag tittar på den höga almen på min gård och tänker: Om fem månader står den i knopp, i maj blommar den. Undret.

 

Lilla Advent

 

Målning: Maurice Utrillo

Sista dagen vid kusten

Klangen, den alltid likadana klangen i de där orden: Sista dagen. Man minns det från sin barndoms sommarlov. Sucken när chauffören Sjöblom kom och vi packade in sommarens kläder, syltburkar och krukväxter i hans taxi. Sucken när man närmade sig Roslagstull, Johannes skola, gatorna, mamman som satte upp en sorts min av fin dam, nästan omedelbart vi närmade oss stan. På landet var hon ju mer avspänd.

Jag är inte ett barn. Men vi är alla ett litet barn, inom oss. Idag fasar jag för bussresan i morgon, i denna pandemi-tid som slår obarmhärtigt hårt mot det lilla landet Sverige. Jag ska inte älta FHMs strategier här, men om alla hade munskydd på den buss jag ska resa med så skulle jag vara lugnare. Så jag hör på råden från WHO och världens alla smittskyddsläkare och tar mitt munskydd på mig, samt virar in mig i en sjal, som en beduin. De tål öknen, jag ska tåla Corona-slummen.

Idag var här strålande väder. Klar sol och glittrande blå fjärd. Jag gick i solgatan mellan granarna och kom ner till öppet vatten, satt länge i skönhetens famn, där jag gärna hade suttit länge än. Jag är inte mycket för världens strid och kiv, numera, om någonsin. Skulle gladeligen stannat kvar här ute, om det inte var så att det kom andra gäster till det lilla hus jag hyr. Jag har trivts. Talar om för mig själv att jag har en strålande förmåga att improvisera och känna mig hemma nästan i vilket hus som helst. Detta var en bra stuga. Detta var en bra tid. 

Sandstranden

Min syster och jag gjorde dagens utflykt till vår barndoms och ungdoms sandstrand, i naturreservatet.

En märklig stämning

Min syster var här med vin och mat. Vi pratade med Roine om den nya vägen som ska dras till bryggan. Roine är en trevlig karl, och min syster är rolig. Och alla tre har vi funnits till och från i den här änden av Roslagen sen långt tillbaka. Roine är född här ute, och har bott och arbetat här hela sitt liv. Hans gård bakom huset är en maskinpark, stallar för grävmaskiner, traktor, vägskrapa, räddningsbil med mera. Går man in där mellan de delvis öppna ladorna är det som att gå förbi en scen ur Unge Kommissarie Morse eller True Detective; som när de letar efter spår i någon bortglömd landsända och spanar in i en mörk lada, eller ett garage där något skumt har hänt. Men här är stilla liv.

Jag gick en långpromenad i det grådisiga novemberljuset. Förbi åkern, in i skogen, uppför backe, nedför backe. Jag gick åt det håll där alla byggde små sommarstugor på 60-talet. Ja, kanske inte alla, men tillräckligt många hade det så bra ställt att de kunde få råd med en liten sommarstuga här ute. Tomter styckades upp av bönder som var nöjda med att få in stora pengar. Säkert finns här minst 300 tomter i olika riktningar, och bara där vårt hus ligger, en bit bortom detta kvarter, ser allt ut som förr. 

Passerar alltså stugtomterna, där det lyser här och var. Många sitter som jag här ute nu och häckar för att undgå smittostaden Stockholm. Andra sommarhus är nedsläckta, stora motorbåtar ligger surrade under presenningar, småbåtar lyser vita med skalsidan upp. Verandorna är stora och vetter ofta ut mot ängarna. På andra sidan vägen ligger kohagarna, de som alltid sett ut som de nu gör. De lyser grönrosa, avbetat. Vattenbadkaret som kritterna dricker ur på sommaren är också vänt upp och ner. Det mesta sover.  

Vägen slingrar sig vackert mellan höga granar, slutna enar stora som cypresser, björkar utan ett enda löv. Och hagen har gamla rösen av stenar, hopsamlade för minst hundra år sen. Jag går mellan två tider, eller fler. En märklig stämning infinner sig, en helt avskalad skönhet. Jag går rytmiskt, vandringen blir en meditation. Nu händer förhoppningsvis inget mer dag.

 

Havet, fjärden, solnedgången

 

Gjorde en tur till fjärden alldeles innan solnedgången. Glädjer mig åt den gamla skogsvägen som ännu har en grön remsa i mitten. Som i min barndom, tänker man, ofrånkomligen. Här var den stora skogen, där man inte sällan såg älg, nu är den bitvis skövlad av skogsmaskiner. Jag går inte in där längre, jag tar vägen. Kommer ner till Bergängens gård, som är lika vackert belägen som den alltid varit, på en kulle ovanför fjärden. Går vidare ner mot vattnet, förbi den spensliga alskogen, och sätter mig på en urgammal sten. Fjärden är spegelblank, det är fullständigt tyst, och solen går långsamt ner på andra sidan. Jag kisar i ljuset; ser att till och med vassen förlorat sin färg, och alla träd och buskar har fällt sina löv. Idag är det riktig november, lite kyligt, min andedräkt ångar.

På förmiddagen såg jag tre rådjur utanför verandan. Tog fram kikaren för att riktigt se dem. Den mörkbruna bocken är vackrast. Mannen som jag hyr hos nänns inte skjuta dem längre, trots att han är en gammal jägare.

En annan dag gjorde min syster och jag en tur vid havet. Gick mellan höga tallar och granar på en mjuk stig som prasslande av fallna löv. Gick förbi den lilla sandstranden och vidare ut på klipporna vid Simpnäs. Hit gjorde familjen utflykter "förr i världen", och här uppe i en bergsskreva har jag sovit över, en sommarnatt. Nu gick syster och jag och lullade i stämningen vid klipporna, pratade lite, tog in ljuset, som blev alltmer rosa i solnedgången. Det var en återkomst, på många sätt. Utanför oss låg Källskären, och Simpnäs klubbs fyr. På Källskären finns ett enda hus. Där bortom endast Ålands hav. Vi stannade tills fyren började blinka i skymningen. Som man gör.  

 

Konstnären Laris Strunke är död

Laris dog tidigt på Torsdagens morgon mitt under den pågående resultaträkningen i USA. Han hade varit sjuk en tid. Laris jobbade alltid, han hade sin ateljé i ett av de före detta orangerierna i Hagaparken, där de stora målningarna fyllde väggarna. Där intervjuade jag honom en gång, och häromdagen länkade Kulturnytt till det programmet så att jag fick höra det igen. En mycket yngre version av mig talar om konst. Intervjun med Laris är levande. Lyssna.