Tiden, overkligheten

I ett samtal med S häromdagen hörde jag mig själv säga: Tid är allt jag har.

Vilket i sig är overkligt, för ingen vet ju hur mycket tid den har. 

Men nu, alltså nio månader efter pandemins utbrott i Sverige, ser tid helt annorlunda ut än den gjorde innan.

Jag får en översvämning i lägenheten, nödvändiga reparationer inleds, jag reser till landet med min syster som jag inte träffat på flera år. Jag stannar kvar på landet två och en halv månad. Allt annat står på vänt.

Saknar nu skogen, havet, och promenaderna med min syster. Men samtidigt är jag totalt cool, i förhållande till nästan allt, utom den jävla smittan. (Har definitivt munskydd på mig om jag åker buss eller går på apotek eller Coop). Det finns en distans till det mesta.

Coolheten har ett oklart samband med att det inte är så mycket jag kan göra åt att denna tid ser ut som den gör, att mitt sociala liv stannat av, att vi alla måste vänta på vaccin. Den kommer sig också av att det märks - för min del - hur lite man behöver. Det räcker med att nån är lite snäll, räcker med vacker musik, en bra film, en kul kontakt på twitter, samtal med vännerna, en promenad när de flesta andra gått hem.

På landet hann jag uppleva både brittsommar med bara fötter och mycket solsken, dimmiga oktoberdagar och den första snön i november, kraset under fötterna. Stilla dagar och blåsiga, månen som vandrade från ny till full och från nedan till ny, om igen. Stjärnorna på himlen.

Ibland känner jag mig som en växt, som bara stillsamt växer vidare utan åthävor. Ibland tittar jag på min samling tavlor - alltså de jag själv målat - och blir upprymd. Här ska målas mer. Men jag skulle behöva en ateljé. Ändå känns ingenting bråttom, det är liksom que sera sera, det blir som det blir, som råder.

Vill ogärna avsluta det här stycket med nån sorts sens moral, men ändå: Kanske är det med en katastrof av pandemins art som man märker vad som är viktigt och inte. Något sorts begär efter ditt och datt som människor har måste helt enkelt sansa sig. Konsumismen pågår visserligen på Drottninggatan, men jag är gudskelov inte där. Och det man behöver till vardags finns att få levererat på nätet.

Klockorna har stannat. Jag tittar på den höga almen på min gård och tänker: Om fem månader står den i knopp, i maj blommar den. Undret.