Woodstock - 50 år

Efter en utflykt en ljuvlig augustikväll hamnar jag utmattad framför TV-filmen om Woodstock. Förvånar mig själv över att bli så varmt berörd, tycka så mycket om alltihop, ända till det leriga slutet som är too much. Men visst, it´s ma-ma-ma-my-generation. Och jag är glad att jag deltog i ett liknande liv i Stockholm, med musikfestivaler på Gärdet och resor med musiker i folkabussar genom Sverige. Glad att jag levde mitt i min tid, och inte bara satt och duktade mig på ett universitet, eller liknande. Men jag blev också färdig med Woodstock-eran, och tog adjö, lite snabbare än andra.

Ändå beror en del av min berördhet på att det finns nåt så jävla fint i allt det där, blåögda ungdomliga tafatta upproret. Senare också det politiska upproret. Det är den generationen som under sena 70-talet och 80-talet möttes av en formidabel back-lash. Nyliberalism och konsumism slog sina klor i människorna. Politiken högerut gjorde sitt bästa för att överföra makt från samhället till privata halvgangsters. Allt blev ekonomism, allt blev att ta för sig och skita i andra, allt blev listor på inhandling, aktiekurser och bilmodeller.
Var är de nu, de där ljuvliga långhåriga dansande utflippade kidsen? I någon office, inordnade som hotellvaktmästare, jurister, McDonalds-personal, någon författare kanske, någon professor, någon studiomusiker, någon som kör samma ackord som för femtio år sen, antingen i fabriken, eller vid datorn.

Ja, alltså evig ungdom finns ju inte - mer än för Ulf Lundell - men själva geisten; att gå utanför villaförorternas mall? Det man ser är ju att hippisarna egentligen är rätt välartade kids, de ser ut att vara softa, har haft softa liv. Och såklart återvände de flesta efter några år till college, universitet och praktikantplatser. Inget sorgligt med det. Men själva geisten?

Jag märker att jag inte kan skriva något nytt om det här. Alla vet ju. Det sorgliga är förstås att mest bara drogromantiken finns kvar från den här eran; men nu som partydroger och extralyft när man inte orkar längre. Så att folk inte bara dör av en överdos i en gränd i Harlem utan lika ofta på ett flott lägenhetshotell på Manhattan. Eller efter en kväll på Stureplan. Inte lika många rika som fattiga, men nästan.

Så detta firande av Woodstock 50 år senare, som nu pågår i spalterna, är lika nostalgiskt som firande av Gustav VI Adolf eller Rule Brittania på Proms? Nej, så illa är det inte. Något av upproret finns kvar, eller snarare återkommer, och tar andra, kanske mer stabila, former. Miljöaktivism, feminism, djurrätt, antirasism. Och nu, alldeles snart, blir anti-kärnvapenrörelsen en helt nödvändig utveckling. Festen är över, men gästerna är kvar, och diskuterar vår framtid. Den är inte lika ljus som 1969.




Nödvändigt PS: Hippietidens män var skitdåliga på feminism. Fanns inte en kvinna som fick den plats hon var värd. Uselt grabbig hierarki. DS.

En bild ur Världsarkivet

Måste dela denna. På grund av: Den handlar inte om mig, eller dig, eller någonting särskilt viktigt.

The unforgettable Ry Cooder...

...and the unforgettable movie: Paris Texas. Wim Wenders.

En brand, ett liv, en död

Jag står i duschen. Klockan är runt ett på natten då jag känner en främmande lukt i badrummet. Brandrök tänker jag snabbt. Hör sen hur folk skriker på gården. Unga röster pipiga och kanske berusade. Jag ser ut genom köksfönstret. Massor med svartgrå rök bolmar ut från ett fönster längre ner i huset.
Snabbt tar jag på mig min dunrock, kliver i skorna utan att knyta dem. Öppnar dörren. Ännu ingen rök i trapphuset. Jag tar hissen ner och ut på marken. Räddad.

Från fönstret på våning två slår stora lågor upp. De berusade ungdomarna piper fortfarande, men de är hjälpsamma. Alla ringer brandkåren, alla på en gång i fem mobiltelefoner. Inom cirka tjugo minuter kommer den.
Vi boende får samlas på gräsmattan utanför huset och vänta på brandmännens uppdrag och beslut.

Det är en kall natt. Brandmännen delar ut gula bomullsfiltar. Grannarna samtalar med varandra om brandens uppkomst och andra problem. Gula-filt-gängets med ens vänliga gemenskap. Någon som bor i lägenheten under branden är orolig för hur stora vattenskadorna blir. Själv är jag lugn så snart jag kommit ut ur huset. Tror inte ens jag är särskilt orolig för att mitt hem ska brinna upp. Det ligger långt ovanför branden.

Men han som bor där? Han som gått fram och tillbaka till Ica och Coop och Systemet i många år. Han som man får anstränga sig lite för att säga hej till, för han säger nästan aldrig något själv. Han som gick förbi mig för en tio dar sen i affären och luktade rök, alkohol och kanske något annat. Jag förstod ju att han hade det skitdåligt. Tänkte oöverlagt att jag skulle ringa socialkontoret, men tänkte vidare; att han måste ha fått den hjälp han kan få, fast ändå inte.

Nej, det var nog antiångest-tabletterna som fick duga för medborgare X. Medborgare X som blev innebränd, bortförd i ambulans och dog på sjukhuset. Ett liv. En död. En kropp nedburen i trappen som ännu var blodfärgad när jag gick in i huset två timmar senare. Ledsagaren var en redig hjälmbeklädd skåning som skulle kolla kolmonoxid-nivån i min lägenhet. Den var utom fara. Jag kunde gå in och sova. Men inte utan att tänka på medborgare X. Vad fick han för liv?

Some die young. Lägenheten är helt svartbränd.

En viss svärta ligger kvar i huset. Kan motas undan med goda råd, som vanligt: Rök aldrig vid läggdags. Tänd heller inga romantiska ljus vid sängen. Och se till att all apparatur som kan bli överhettad är avstängd nattetid.
Se vidare värdig info här: Riktlinjer för ett brandsäkert hem.

Ett moln på min himmel

Målning: Albert Bierstadt

Ja, alltså, det finns ju flera. Men just nu är jag primitivt upptagen av att den här lebbiga värmeböljan är över för den här gången. Gårdagen missbrukades liggande och pustande och jag kom inte ens ut på kvällen. Tidigare kvällar har jag gått ut min lilla käcka stavgång en stund neråt sjön. Första kvarteret är helt igenbommat av värme, så man känner sig som en täppt fisk. Andra kvarteret skönjer man en liten svag fläkt av ande. Inte Guds ande, utan bara nån lite förvirrad vind som lyckats kila in sig i den stillastående hettan och liksom påminner om någonting. Typ, det fria livet.

Sen korsar jag den stora vägen och går igång utåt parken och blir levande igen. Konstigt nog. Alltid lika förvånad att det funkar. Jag mår helt enkelt asbra av att gå rejäla promenader. Men mitt på dagen är allt omöjligt köttigt och segt. Som idag. Skulle göra en undersökning. Var tvungen att ta mig inåt stan, vilket är helt fel ände. Det enda goda var att jag kunde köpa en hel papaya och en Fernet Branca till mig själv, och en färsk kyckling till en ung romsk kvinna. Det var vad hon ville ha. Sen fick jag lägga en del energi på att med teckenspråk och lite italienska förklara att hon inte kunde sitta där i solvärmen utanför Coop hela dagen med en allt tröttare kyckling, utan hon måste "hem" och laga till den. Because of rötmånad, sa jag inte. Men nåt liknande. Capito! Hon såg glad ut. Hoppas hon fattade också.

Nu kommer molnen upp, fler och fler och snart har jag en fungerande hjärna igen. Har saknat den.

Målning: Jacob van Ruisdael

Dagar i fjällbyn

Jag bodde inte i något av husen uppe på kullen den här gången, utan i en go liten stuga alldeles nära stranden av den stora sjön. Genast jag kom in i huset kände jag att detta blir mycket bra. Och det blev det.

Utanför köksfönstret fanns en frisk och grön liten äng full med rosa blommor. Nära intill låg en av de grågula sandstränder som hör till en fjällsjö. Den vek sin fina halvmåne runt det glasklara vattnet där varje sten är synlig. Hela dagarna såg jag bergen skifta, i glasklart väder och i dimslöjor. Jag var hemma igen i det stora landskap som jag älskar mest på jorden.

Utmed stränderna löper den ulliga, mossiga, risiga, gulliga växtligheten. Där doftar kråkris, men först senare. Nu blommade lingon och mjölon och de små krokiga björkarna var ännu ljusgröna. Den glädje allt detta skänker mig är närmast paradisisk. Sen är det dessutom tyst, särskilt om kvällarna när caravanerna passerat byn på sin väg upp mot Stekenjokk eller Norge. Och aldrig blir det natt. Jag blir helt ljus i själen av ljuset.

Vänner och bekanta finns också i byn. Hela musikerfamiljen Ulander, samt min pålitliga Inger, som ordnade att jag fick hyra stugan. Micke bör också nämnas; han fixade en billig hela whisky åt mig, av egen import. Fick även andra besök: En uggla flög upp, och en räv gick förbi om natten.

En av de vackraste kvällarna åt vi middag tillsammans, Gerd, Lars-Göran och jag. Samtalet fick dock avbrytas av fotboll Sverige-Nederländerna. Lars-Göran snickrade dessutom på en ny veranda, som jag fick provsitta i solnedgången.

Återseendet var kärt, som alltid. Människor, träd, hus, vägar, stigar, tundrans sega vegetation, och det lilla fallet mellan två sjöar. Samt bryggan vid insjön där kabbelekorna ännu blommade, som de gör i Lappland, till och med första veckan i juli.

Att jag dessutom älskar att sitta på den där eviga bussresan genom "mitt Kanada" som jag kallar det, är ju tur. Med nattåg och buss tar det 16-17 timmar. På vägen passerar man Kultsjöån, Ångermanälven, Indalsälven, Ströms Vattudal och Storsjön. Sjung, O gudinna, om forsande vatten i Norden.

Där, vid den vita pilen, bodde jag.

Snö låg kvar på Genjegetjem i juni, när jag kom.

Foto:Gerd Ulander

Kvällsmusik: Chaconne in d minor by J.S.Bach