#metoo för pojkar

Jag respekterar, men har inte deltagit i, metoo-rörelsen. Sent har jag fattat hur mycket överjävligt skit kvinnor har varit utsatta för. Kanske också att vissa yrken är mer smittsamma för folk som vill "tänja gänser" eller folk som inte kan sätta gränser. Som teater-och-film-världen, musikvärlden, konstscenerna, sportvärlden, restaurangbranschen, med flera. När skådespelerskan Eva Röse i TV pratar om hur många män som stått och dinglat med organet framför näsan på henne, gissar jag att hon talar sanning. Och att "stoppa in den där, vi ska jobba" också är det enda rätta svaret.

På filmbolaget Zentropa i Danmark lär man ha satt i system att ha festliga porrkvällar med nakna tjejer på borden, för att lätta upp stämningen för de hårt arbetande genierna. Antar att bolagets kvinnliga producenter också tyckte det var en fin idé, eftersom ingen av dem hördes protestera på den tid det begav sig.
Den högkulturella klubben Forum har jag - dessbättre tydligen - aldrig besökt, men ryktena om Jean-Claude Arnault har nått mig för länge sen från brudar i grannskapet av KB. Han är naturligtvis inte så ensam som det ser ut, syndabock för en hel generation mansidioter som han blivit.

När det gäller överskridandet av en kvinnas spontana nej och/eller ja, är det nog en av de känsligaste zoner som existerar i det mänskliga livet. Alla som vet ett uns om verklig Eros vet hur tydlig gränsen är mellan det totala ja-et och det tveksamma nej-jag-tror-inte-det. Men porrkulturen har gjort denna subtila känsla helt suddig av "alla får ligga" och liknande hypnotiska termer som inte har ett dyft med sexuell kvalitet att göra. Vi vet redan att alla får ligga, att lansera det som ett ideal är en förolämpning mot prima samlag. Alla har legat någon gång i de där kroppsliga högarna av besvikelse, och alla får - förhoppningsvis - uppleva det verkliga erotiska undret, en annan gång.

Jag är bara så tacksam att jag inte ens varit utsatt för pinsamma plågoandar, det räcker så bra med allt fummel i ungdomen. Samtidigt undrar jag om det finns en inbyggd stolthet som gör att jag faktiskt aldrig ens behövt tveka inför typer som Arnault, och liknande. Se exemplet Eva Röse.

Nu vet alla också att sex och små flirtiga "tjänster" av olika slag kan förekomma i en värld där en flicka, eller pojke, vill fram. En roll, en bok, en utställning, en konsert kan stå på spel. I andra sammanhang kan det gälla pojkar som blir upplockade av "fadersersättare" -  typer som missbrukar deras förtroende och ger sig på dem sexuellt. Patrick Sjöberg, Jonas Gardell och andra har vittnat om det. Det kunde alltså behövas ett #metoo för pojkar också.

Riktigt jävla sorgligt är det att i ett tv-reportage få höra om unga pojkar och flickor som regelbundet och tvångsmässigt säljer sig till sexuella handlingar. Pojken som sa att detta lindrade hans ångest och flickan som sa att hon blev lyssnad på av sina sexköpare är som stora sorgliga budskap till vuxenvärlden och samhället: Var fan är ni när dessa barn säljer sig (var tionde svensk ungdom har någon gång sålt sex enligt en rapport)?

Det är alltså något helt förvridet och olustigt i vår porrifierade tid. På nätet drar de sig fram, sexmissbrukarna, eller på en bakgata. Och i det sjuka nätet hamnar helt unga människor, flickor och pojkar. Det behövs ett #metoo för pojkarna också.

- - - - - - - - - - - - - - -

Här är mitt gamla debattinlägg från AB om pedofiler på nätet. 
Och den här debatten om en porrfri skola är ju så oerhört sen och nödvändig. Vilket pinsamt skitliv man säljer in på barn. Själv tycker jag man skulle gå till källan: Bort med all porreklam i nätbolagen. Vuxna missbrukare får fanemej klara sig själva.
Läs även: Konsten att förstöra sex med sex.
Och i The Guardian skriver Johanna Ekström om det kallkåta kulturella "samlaget".
På någon sorts underlig omväg har den här texten av Gunnar Strandberg också med saken att göra.

Känslosam eller sentimental?

Jag behöver bara höra två låtar på P2 för att registrera detta. Det sker via P2 Världen: En kvinna sjunger "Vem kan segla förutan vind", både på grekiska och svenska, båda språken blir laddade av sentiment - det ligger för övrigt i den visans natur - och alla verser är liksom lagda tätt intill en gråtmild saknad, eller melankolisk känslovurm.
Strax efter en engelsman - och vilken engelsman! Han sjunger om kärlek, längtan, up over the hills and beyond the sea, om någon älskad, om nån som gick ut i kriget, Brittania called to war. Men jävlars vilket kärvt humör det finns i denna saknad och längtan. Grabbigheten på en pub någonstans i Hertfordshire faller in i en som skönt känslosam, på ett starkt vis. Noll sentiment.

Så vad är skillnaden? Den sentimentale tittar tillbaka med ett förskönande av det förflutna (mentalt sett kanske en modersbundenhet) och på ett kollektivt plan bildas små celler av dalahäst-romantiker och traditons-fanatiker och mamma-har-alltid-rätt. Den hatiska nationalismen är sentimental. Hitler var sentimental, Jimmie och hans argsinta polare är klart sentimentala; de saknar all sund känslosamhet, som till exempel medlidande med människor på flykt, men älskar att grotta in sig i sentimentala (nedkylda) idylliska versioner av ett Gam-Sverige som knappt aldrig funnits.

Den sjungande engelsmannen vet att han har förlorat allt det där. Det han har är sitt hjärta, sin humor, sin aldrig mätta och aldrig självbelåtna längtan. Efter liv, mera liv. Det är riktigt bra känslosamhet.

Här en låt med det fina engelska trad&mulit-kulti-bandet The Imagined Village. Martin Carthy sjunger, med sisters&brothers från när och fjärran.

Nyårsdikt - Claes Andersson

Med tack till Victor Malm, som lade upp denna på Twitter. Claes Andersson har jag intervjuat en gång, innan han skulle spela sitt jazz-piano på Finska Institutet i Stockholm. En bra kväll.

Helg i Södra Lappland

Foto: Gerd Ulander

Det där med Jul

Cred to: Teresa Burns Parkhurst / The New Yorker Cartoons

Dostojevskij, je t´aime

Läser om Dostojevskijs Idioten för första gången på jag vet inte hur många år. Och så märker jag - tyvärr - vilken otroligt mycket större romanförfattare han är än Stendahl. Om kärleken slår han inte, för han har aldrig skrivit en sån essäbok. Men romanerna! Och jag blir förvånad att se hur pass mycket senare han är född, än Stendahl, eftersom S är den som verkar mer "modern", libertinistisk och så.

Men den som är mest vild, på djupet, är ändå Dostojevskij. Och på djupet av hans kristna livssyn finns också änglar och demoner, djupt fallna och djupt förlåtna. Ingenting hos Stendahl kan gripa en så som Dostojevskijs människoporträtt (och med det sagt så vet jag att jämförelser är förhatliga).
Men se: Furst Mysjkin - denna människa om vilken det skrivits så mycket att jag knappt vill ge mig på det. Men vilket stort öde, så ryskt, så tragiskt. Samtidigt så - vad ska jag säga - gulligt. Och alla älskar honom, ingen kommer undan, och så vidare, ja, ni vet.

Men den som överraskar mig mest nu, för att jag glömt henne, är Nastasia Fillippovna: Hur Dostojevskij tecknar henne; storartad, nyckfull, stolt, med en tung och bitter människokännedom och noll förtröstan på det manliga släktet. Hon är en rebell. Men Fursten litar hon på. Han är ofarlig i sin oerhörda godhet.

Scenen där alla är samlade i Fillippovnas salong, och inväntar Rogosjin, som ska kasta 100.000 rubel för hennes fötter för att få äga henne, är ett vimmel av ryska personager, men i centrum finns de tre: Nastasia, Fursten och Rogosjin, den drulige och passionerade friaren. Han kommer med ett stort gäng mindre tjusiga vänner, salongen fylls, det blir många o och ack och viskningar. Rogosjin slänger fram sin sedelbunt, ytterligare dramatik uppstår. Kanske kommer ni ihåg?

Nastasia Fillippovna kastar det inslagna paketet med 100.000 på elden i kakelugnen. Runt henne en ring av mänsklig förvirring. Alla de småaktiga, och de är många, hänger över varandra för att se elden, kommentarerna är fyllda av både girighet och förfäran. Och så - vips - rakar Nastasia den stora, väl inslagna, rubelpacken ur elden och sticker, ännu doftande av rök, med Rogosjin.

Jag kan omöjligt återge hela scenen, men den är en av de starkaste i världslitteraturen. Och så filmisk. Dostojevskij (liksom Dickens) målar upp detaljer; miner, rörelser, allt, som med en kamera. Det jag då inte fattar är att det aldrig gjorts en riktigt stor filmatisering av Idioten. Men så hittar jag en av Kurosawa, som gått mig förbi. Men - ännu bättre - en rysk filmatisering för TV i 10 delar, i regi av Vladimir Bortko. Den borde Svt köpa in, nu när det kommer mer skattepengar i påsen. Ryck dem ur elden, visa Idioten, innan moderaterna stjäl tillbaka hela summan och ger till sina ytterst opålitliga politrucker i den samhälleliga utförsäljningsbranschen. (Alla dessa låga skitar, som Nastasia skulle säga, idag).

Vive l´art, vive Dostojevskij!

Svensk politik, idag

Ulf Kristersson & Lööf och deras skatteprivilegierade bidragstagare går in i väggen med sin RUT-slav före.

(Utlys extraval att hållas samtidigt som EU-valet. Heller Kleins recept. Mitt med.)