Landskapet

Blom

Och så kommer allt på en gång, alla dessa jag inte kan nämna vid namn. Men midsommarblomster och ploppen (de gula) växer hej vilt, hundlokan börjar, och ingenstans växer blommorna så kraftfullt som på sluttningen mot sjön, och ingenstans har midsommarblomster och (senare) rallarros en så intensiv violett färg. Jag säger som Marguerite Yorcenar: "Tout bonheur est une innocence". All lycka är en oskuld.

Där jag är

Landskapet, badhuset och fåglarna. De senare är helt nyanlända; vansinnigt ivriga tornseglare, som slåss om en plats under taknocken och swischar förbi mitt huvud med kriminell fräckhet. De är helt underbara.
F.ö. har renar synts på stranden nedanför huset och min granne berättade att de sam från holmen till fastlandets ås, och försvann. De är så med djuren här, lo, räv, järv, björn och renar. Man vet att de finns, men ser dem ytterst sällan. Men bara det att de finns är en del av storheten med Lappland.

De små upp ur jorden

Det låg renar på stranden nedanför huset, sa Rebecca. Men jag missade dem för jag var på annat håll.
Vi har de varmaste dagarna hittills, full sommar i dalen. Bara på höjderna fläktar det lite.

Igår kväll försvann fjällen bakom ett ljust grått filter, som fick ungbjörkarna att framstå som gula. Hela luften var liksom grön. Så kom regnet och den doft jag älskar mest i världen: Friska bittra björklöv.

Förra veckan var gräsmattan beige. Nu är den grön och redan klipper Rickard gräset. I detta ljus och med lite regn växer allting fortare. Den eldgula sibiriska vallmon har slagit ut. Påskliljorna har kommit. Blåbärsriset grönskar. Hela färgskalan skiftar på fem dar. Vackrast av allt är nog de små bräken som täcker hela marken i backarna. De skjuter upp på smala stänglar och står som ett darrande fält av ljust ljust grönt.

Fint också när de större ormbunkarna börjar rulla ut sin trollstav. Undrar om biskopskräklan har snott formen från ormbunken? Så väldigt goth.

När man inte har så mycket att tillägga

Foto hämtat från Jokkmokksguiderna: http://www.jokkmokkguiderna.com/en/page/7

Det sanna, det sköna och skorna.

Vi människor är så stora, och våra drömmar så vilda
att det är ett under att vi ryms på våra skosulor.
Ja, det är själva skosulorna som fått jobbet att hålla oss på stigen.
I ljuset där allting är ljust är bara skosulor svarta och pessimistiska.
Även skosnören känner till något om begränsningens villkor.

Lappland - återkomsten

Det tog en oändlig tid att komma fram den här gången: 21 timmar faktiskt, eller 22 om jag räknar med taxi och inhandling.
SJ eller dess entreprenörer med sin egen lön i centrum av affärsutvecklingen har dragit in nattåget till Östersund. Att fara vägen över Umeå är både längre och tråkigare. Men till sist kommer man fram till det som alltihop handlar om; Ångermanälven, små brusande forsar, långa vattendrag som ännu inte börjat flöda över. Renar vid vägen. Halv is som igger kvar på sjön. Tranor - ännu bara enstaka. Fjällen med grafiskt tydliga fläckar av snö och mörkare bergvägg.

Ute i natten är det redan ljust. De första kvällarna går jag lite lätt i trance och kollar in: De berg jag sett i så många år, som alltid skiftar beroende på årstid. Insjön som ännu lyser vit av snö. Efter bara några dagar har den grånat till en skör yta. Om en vecka sjunker isen, tänker jag, och den första måsen flyger förbi. Tystnaden.

På pingstafton bryts den av "Dans i afton" på hotellet. Och det är som det ska vara. En enda superstark basist låter sin slinga studsa genom dalen. Andra ser på Eurovisionsschlagerfestivalen. Så även jag. Men efter tre låtar är jag så uttråkad som jag aldrig varit förr.

Letar på nätet efter gamla foton av det liv som fanns här i trakterna en gång. Foton av typen: Det var vi som byggde landet. Det finns hur många som helst. Förresten var min pappa här uppe en tid som rallare, när han var mycket ung. Men männen på bilden var här förstås jämt.
Jag blir alltid lite rörd av gamsverige. Vad är det vi har förlorat? Totalt och evigt förlorat? Så att schlager blir en gåtfull mässa för all konstlad hunger efter glamour.

Special effects är allt som återstår. Men, nej, jag är inte nostalgisk. Jag undrar bara över verklighetens (o-)verklighet.

 

Vi som byggde landet. Sen tog ni våra nattåg.