Kristian Lundbergs nya dikter

Om inte ord var så fattiga som de är, så skulle jag, utan att ljuga - vilja säga att det här är den bästa poesi jag läst i år. Ett rent ljud. En kropp och själ liksom i omvägar rensad från sig och sitt. Tempo: meditativt, med rispor och branta överkliv.

Författaren kallar det: Variationer på ett tema som återfinns hos Johannes av Korset. Eftersom jag inte vet om jag har rätt att kopiera nyskrivet här, så skickar jag er länken till Kristian Lundbergs nya dikter.

Och under detta en målning av en av de mest originella konstnärer jag vet just nu:
engelsmannen Billy Childish.

Steam tug...2008

Är kineser modigare än svenskar? Finnegans Wake...

Nu är den ute i Kina; Finnegans Wake - den där underliga underbara uttröttande boken som jag bara försökte mig på ett par månader i min nyfikna ungdom. Man borde sjunga den högt. Gärna med kubanska rytmer i bakgrunden.

Hur som: Jag blir rätt betagen av att någon språkbegåvad kines, litteraturvetaren Dai Congrong, under tio år koncentrerat sig på översättningen av ett verk som ingen svensk hittills mäktat med i sin helhet. Den första delen är ute nu. Och hon säger sig vara mycket trogen mot texten. Men undrar jag - hur går det till, när allitterationer, språkliga påhitt, gudar och brevbärare, i små förskjutningar driver texten vidare, som det kan verka, på egen hand. Fria associationer är till stor del metoden i Finnegans Wake, och en språkdrift som av några kallats "schizophrenic word-sallad". Fast vi alla vet att den här osmotiska anti-romanen inte skulle lämnat Joyce´s skrivbord utan grundlig genommangling, aka redigering.

Så hur gör en kines? Kan ni överhuvudtaget se framför er hur en förskjutning i tecknet för träd blir en storm, eller hur en flod blir en kvinna blir en fitta; eller vad det nu var som rann upp ur Joyce´s hjärnas förvandlingar och nu ska bli små, vackra, stabila tecken. Märkligt. Diskutera det gärna!

Här inledningen till Finnegans Wake: åtminstone den har väl alla mina läsare läst och särskilt de som inte tillhör "kultureliten"?

riverrun, past Eve and Adam's, from swerve of shore to bend of bay, brings us by a commodius vicus of recirculation back to Howth Castle and Environs.

Här en kort artikel i Tidningen Kulturen. Och en notis i danska Politiken.

Vår dagliga Skönhet

Idag gjorde Skönheten sig påmind. Efter en fullständigt urboring gårdagskväll - sista
kampen med nackspärren (den är över idag, tack sjukgymnast!)  - kom jag ut till ett stilla snöfall. En kråka sa sitt uttryckliga krax på gården. Trädens grenar var japanska träsnitt. Det är i det ögonblicket jag vet att det fullkomliga finns i Skönheten vid sjön.

Ute och går där, ett par timmar. Nysnön skummar in över sjön, träden, stränderna, allt i ett vitt ljus som en överexponerad svartvit film. Och mitt ute på isen en figur, som efter långt stirrande visar sig vara en ruska. Tystnad. Höga svarta alar som härdar sig i det ljusgrå.

Jag tål lika mycket vinter som en al, inser jag. Om den är vacker, som idag. Det jag inte tål och mot alla odds försöker skära bort ur mitt livs film, är gatorna runt Odenplan en februarieftermiddag klockan fem, med slask och grus och skvättande bilar, och en frusen sittande kvinna vid Bolaget, som jag ger en tjuga, och nästan alla runtomkring är svartklädda utom tiggerskan med sin blommiga sjal från Kaukasus, och en mamma med två rosa barn, ett i vagnen, ett vid handen, under en seg grå himmel med avgaser som säger att här kan man bara inte bo. Inte ens med ett fett Visakort.

Nä, vinter är jag inte rädd för. Men Fulheten. My heart is in the Highlands. Men det visste ni.

Här en länk till en annan romantiker: van Morrison.

Foto: Gerd Ulander

 

Marguerite Duras - andra gången

Jag lyssnar på radio och hör Anita Björk läsa radioföljetongen: Älskaren, av Marguerite Duras.
Till en början är jag extremt irriterad på Anita Björk, en skådespelerska som liksom aldrig släppt loss ur de fina tonfallen. Hennes personlighet lägger sig som en glasyr omkring Duras´ text. Där Duras är cool och trevande, är Björk sensuell på ett lite ansträngt vis. Förlåt min kritik av en död.

Men sen - kanske är det en helt annan inläsningsdag - är Björk ikapp texten. Hon ÄR den. Och det ska väl sägas att en kärlekshistoria av det här slaget, med en jag-person i centrum, är bland det svåraste man kan läsa. Skådespelaren måste vara den unga flickan, och den äldre kvinnan, författaren, samtidigt. Den som berättar om sin älskare, på ett långt avstånd, men i ett enda nu.

Det som alltid retat och fascinerat mig hos Duras är hennes ditanseringsförmåga, även när hon skriver om de mest intima ting, kärlek, död, sjukdom. Hon håller sig i sin ton, som om hon gick på lina. Någon av de kloka i Paris, kanske Julia Kristeva, har sagt om Duras att hon har en schizoid författarpersonlighet. Det betyder att hon skriver som om livet ligger lite grann i glasburk. Noli me tangere.

Jag minns inte, vet inte, vill inte värdera. Av Duras har jag läst den här - som nu går som följetong - samt Förgöra, sa hon, där hon, som nästan alltid är fallet, lever högt på sin stil, sin kalla blick, i en skissartad story där alla mest verkar hata varandra.
Det bästa jag hitills läst av Duras, det oomtvisteligt geniala, finns i den fruktansvärda krigsdagboken: Smärtan - La Douleur.

Man kan inte skriva som Duras gör, om kärlek, om erotik, om smärta, utan att ha varit med om den, hela vägen. Det finns ett mod hos henne. Vad som sedan händer med stilens alla glasburkar vet väl ingen.

För er som tycker om att lyssna medan ni diskar, sträcker ut er på sängen, eller ser ett snöblask dra förbi utanför fönstret, finns en länk till radioföljetongen här.
Sen - och det behöver väl knappt sägas - är det mycket mer att ta av i en litterär produktion som varit vad man på tråksvenska brukar kalla "flitig".

Var de så här söta?

Alltså förr? Var de så här söta redan på den tiden, och även om de inte kom från Borlänge? Jag minns inte genast. Jo, kanske en, eller två, tre. Jag erinrar mig B och P också för att inte C ska bli för mallig. Tror att även Fröding hade skuttat upp, tvättat skägget, och tänkt sig en grammis. Nu - inte då.

Pannkakor med tranbärssylt

Superkocken slog till. Ja, alltså hyfsat super med tanke på att tävlande till Sveriges Mästerkock serverar halvrå kyckling.
Men - detta är, som vanligt här på annexet, utom tävlan, och enbart till lyst:

PANNKAKOR MED NYKOKT TRANBÄRSSYLT OCH VISPGRÄDDE.

Man tager och gör en pannkakssmet, och den som inte kan det utantill får titta åt ett annat håll. Ibland kan man växla lite av mjölken mot youghurt, ibland kan man ha i lite skalade sesamfrön. Resten vet ni sen ni var tolv.
Sen till det viktiga: Man tager och köper ett paket djupfrysta tranbär. Tinar direkt i kastrullen och har lagom mycket socker till. Förr sa man hälften socker mot bär, jag skulle föreslå högst en tredjedel.Tranbär ska smaka av syra, inte av socker.

Nå. Tag normal vispgrädde; vispa kraftigt. Ja, ni vet väl hur man gör - eller?
Steken så pannkakor, helst bara två i taget, beroende på antal  gäster: Är man två kan den sittande med fördel mumsa medan den stående vänder lagg. Krispig pannkaka är bäst.

Tranbärssylten är som den ska vara när den inte längre rinner skvalpigt utan saftar sig tjockt. Man kyler den en aning i en springa vid köksfönstret. Grädden ska vara fluffigt konsistent. Pannkakan hyfsat brunprickig och gul.

Lägg en generös strimla tranbär mitt i pannkakan, klicka ut vispgrädde på raden. Rulla ihop och njut.
Detta är godaste enklaste maten i år. (Ja alltså på trettiotre dar).
Hej, Mästerkockar, face it!

Den underbare Eric Schüldt

Mannen som vet hur man gör radio på ett sätt som ingen kunnat i SR på 35 år, sen Maud Reuterswärds tid. Eric Schüldt, alltså. Som har en enda likhet med Maud - närhet till och respekt för att lyssnarna kanske vill veta något som de bara nästan vet, och inte samma gamla halvopportunistiska halvsanningar från de kulturella öknarna. Han är också en lyhörd intervjuare som vet rätt väl vad han vill ha fram. Jag behöver inte orda mer om detta, men känner mig under lyssnandet av hans program behagligt återbördad till etstetikens område, och inte minst musikens. Min mest ambitionsfria och därför ostörda oas. Här en länk till programmet: Skönheten. Troligen lyssningsbart även för bloggvänner utomlands.