Återhämtning, förnyelse, repetition. Repetition, återtagande, erövrande av ny mark. Återtagande av gamla bilder, som nästan blir nya. Och nya bilder som uppstår när man helt desperat skiter i allt och gärna gör något hiskligt.
Så med ens, i den allra sista målartimmens skymning, är det något som löser sig. Det var den med ett hiskligt ryck i. Och just då minns jag min f.d. lärare Laris Strunke som sa till mig, redan när jag var 23: "Man måste göra något fult ibland".
Ja. Och sedan kanske återgå till repetition, återhämtning och förnyelse av det man såg. I det plötsliga rycket.
Möjligen gäller samma sak för skrivandet. Troligen. Jag minns inte riktigt just nu. Tycker egentligen aldrig att man minns en enda grej som man "lärt sig". Och att författare som verkar som om de minns sina lärdomar är skittråkiga. Men det är ändå inte sant. Man måste ha en kratta med sig i trädgården. Det man lärt sig är krattan. Det andra är det som växer.
Det jag gärna skulle vilja göra är en sorts "Electric Birch Land", en Hendrix, av fjällnaturen. Man får väl se. Det jag såg under (förra) söndagskvällen var i alla fall hur björkarna, belysta av ett par väglampor, tecknar sig elektriskt mot himlen. Spretar, strålar, växer samman och knappast tänker sig en publik. Gör inte jag heller. Men man kan ju inte leva som en björk.
söndag 25 mars 2012
måndag 19 mars 2012
Frånvaro och närvaro
En av de män jag på senare år tyckt om, har ett evigt rum i mitt hjärta. Delvis på grund av sina professionella kvalitéer, men också genom något helt annat, något inte så många män är bra på. Närvaro.
Jag har förstås också sett honom bli frånvarande - men det märkliga är att hans frånvaro samtidigt är full av närvaro. Nämligen en närvaro i något som pågår inom honom själv, något muller i tankebanorna eller känslo-regionerna, något skapande driv.
Det är liksom något helt annat än en Frånvarande Frånvaro - det där som man kan uppleva med människor som inte riktigt befinner sig i rummet där de är, fastän de kanske försöker upprätthålla en konversation om någon film (de vill helst berätta hela filmen) eller någon avlägsen släkting som nyss gift sig med en mänska man aldrig sett och aldrig kommer att se (de vill gärna berätta alla detaljer om den mänskan). Och på den vägen förlorar sig närvaron ut i en frånvaro som är ingens. Därför att den här människan med sina tankesprång och utflykter i släktlinjerna, faktiskt inte är särskilt närvarande i Sig Själv. Det kan bero på dagsformen. Jag har också sådana dagar. Orkar inte lyssna. Pratar om nåt på TV. Byter ämne till mig själv hela tiden: Jag menar bara - Låt oss nu prata om något intressant!
Och jag accepterar all nödvändig separation mellan människor. Vi är ju inte varandra. Men ibland så.
Håll i er, nu blir jag privat: Jag hade en gång en s.k. ung käresta, som verkligen var allt annat än en toy-boy, men snarare en av mina djupare upplevelser på Området. Han hade också en fascinerande stark närvaro. För mycket närvaro, skulle jag säga. Så mycket att han knappt orkade med det själv. Distans behöver man ju också. Humor var hans räddning. Men inte hela vägen.
Min man, däremot, kunde grilla mig med sin frånvarande frånvaro: det vill säga: Han kunde säga: Men jag är ju så medveten om dig hela tiden, och jag kunde väsa; men visa det då!
Jag tyckte att han försvann i oändliga korridorer i sin hjärna, där han kanske möjligen ruvade över någon gammal skuld, eller någon utställningsidé, eller någon Dröm, faktiskt. Jag tror i hans fall att frånvaron var en kombi av många yrkesplikter och en konstnärlig lust att fly. Han hade många projekt, han genomförde många av dem. Men ett av hans käraste var en kollektiv konst-bildbank, som skulle vara tillgänglig för alla. Det är tjugo år sen. Nu finns den på nätet, utan hans ansträngningar. Men han visste något om verkliga sociala behov, han grunnade på något viktigt. Liksom många "frånvarande" molar på något spännande i sin inre värld, fast de knappt vet vad det är.
Man måste nog få dra ifrån rejält ibland, in i sin egen rutt - för att sedan vara närvarande. Därför att man har roten i sig själv. Funnen.
Det handlar kanske om det där Systerfartyget till våra Liv, som Tranan skriver om. Det är det vi har känning med, i den närvarande frånvaron.
"Vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad. Medan solen brinner bakom öarna."
(Tranströmer-citatet är inte korrekt, men nära. Jag har inte boken här, men får kanske be Lennart korrigera mig. Som vanligt.)
Jag har förstås också sett honom bli frånvarande - men det märkliga är att hans frånvaro samtidigt är full av närvaro. Nämligen en närvaro i något som pågår inom honom själv, något muller i tankebanorna eller känslo-regionerna, något skapande driv.
Det är liksom något helt annat än en Frånvarande Frånvaro - det där som man kan uppleva med människor som inte riktigt befinner sig i rummet där de är, fastän de kanske försöker upprätthålla en konversation om någon film (de vill helst berätta hela filmen) eller någon avlägsen släkting som nyss gift sig med en mänska man aldrig sett och aldrig kommer att se (de vill gärna berätta alla detaljer om den mänskan). Och på den vägen förlorar sig närvaron ut i en frånvaro som är ingens. Därför att den här människan med sina tankesprång och utflykter i släktlinjerna, faktiskt inte är särskilt närvarande i Sig Själv. Det kan bero på dagsformen. Jag har också sådana dagar. Orkar inte lyssna. Pratar om nåt på TV. Byter ämne till mig själv hela tiden: Jag menar bara - Låt oss nu prata om något intressant!
Och jag accepterar all nödvändig separation mellan människor. Vi är ju inte varandra. Men ibland så.
Håll i er, nu blir jag privat: Jag hade en gång en s.k. ung käresta, som verkligen var allt annat än en toy-boy, men snarare en av mina djupare upplevelser på Området. Han hade också en fascinerande stark närvaro. För mycket närvaro, skulle jag säga. Så mycket att han knappt orkade med det själv. Distans behöver man ju också. Humor var hans räddning. Men inte hela vägen.
Min man, däremot, kunde grilla mig med sin frånvarande frånvaro: det vill säga: Han kunde säga: Men jag är ju så medveten om dig hela tiden, och jag kunde väsa; men visa det då!
Jag tyckte att han försvann i oändliga korridorer i sin hjärna, där han kanske möjligen ruvade över någon gammal skuld, eller någon utställningsidé, eller någon Dröm, faktiskt. Jag tror i hans fall att frånvaron var en kombi av många yrkesplikter och en konstnärlig lust att fly. Han hade många projekt, han genomförde många av dem. Men ett av hans käraste var en kollektiv konst-bildbank, som skulle vara tillgänglig för alla. Det är tjugo år sen. Nu finns den på nätet, utan hans ansträngningar. Men han visste något om verkliga sociala behov, han grunnade på något viktigt. Liksom många "frånvarande" molar på något spännande i sin inre värld, fast de knappt vet vad det är.
Man måste nog få dra ifrån rejält ibland, in i sin egen rutt - för att sedan vara närvarande. Därför att man har roten i sig själv. Funnen.
Det handlar kanske om det där Systerfartyget till våra Liv, som Tranan skriver om. Det är det vi har känning med, i den närvarande frånvaron.
"Vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad. Medan solen brinner bakom öarna."
(Tranströmer-citatet är inte korrekt, men nära. Jag har inte boken här, men får kanske be Lennart korrigera mig. Som vanligt.)
lördag 17 mars 2012
Kristian Lundberg i Repris
Idag hörde jag en ovanligt fin intervju, på Sveriges Radio, med Kristian Lundberg, som fått lyssnarnas romanpris för sin nyutkomna bok "Och allt ska vara kärlek".
Jag har tyckt om den här författaren sedan jag läste Yarden, som kom för några år sen. Samt har jag gillat en del strödda dikter, som dykt upp här och där, ofta med kristna undertoner. Eller ska man säga övertoner, kanske. Blåset i pipan, som nästan inte hörs, men är där. Mitt i den i övrigt stora skröpliga ärligheten.
Här kan ni hitta intervjun, om ni missat den, intervjuar gör
Mia Gerdin.
Och här är min text om Yarden, i repris från Den Blinde Argus:
Hur många amerikanska filmer har man inte sett, där ett förföriskt moment är en inflygning över New York? Skyskrapornas skulpturala rum är något man aldrig tröttnar på. Ola Billgren gjorde till och med en målning – en mycket bra sådan – av en inflygning över New York nattetid. Den stämde med 80-talet – när konsten blev marketwise och ett flyg till New York var obligatoriskt för varje större konstnärligt projekt.
Låt oss flyga hem igen, och zooma in kameran på en annan etnografisk yta; hamnen i Malmö, närmare bestämt Yarden, där författaren Kristian Lundberg arbetade under ett år när fattigdomen tvingade honom att kroppsarbeta för att klara livhanken. Där är det inte så vackert. Det är snö och slask och isiga bilrutor, och ett antal karlar som packar tunga paket, parkerar om bilar, fryser i helvetet att med våta kläder, i hård vind tvätta bilar utomhus om vintern. Det är år 2008 i Sverige, det är inte coolt, det är nedskärningstider, och att vara kulturarbetare innebär att man kan riskera att hamna på en ekonomisk botten, under perioder när kultursidorna knappar in och stipendierna uteblir. På denna botten konfronteras Kristian Lundberg också med sin egen skuggsida, depressionen, och med svåra barndomsförhållanden som tryckt sig in i hans jag, för alltid.
Om sjuttiotalets rapportböcker kunde bli lite överpräktiga i sin politiska förträfflighet så är Lundbergs bok i stället poetisk; en smärtsamt svart och medlidsam skrift om ett läge som han inte valt, och ingen av hans arbetskamrater heller. Det handlar om ett nödvändighetsjobb, om att sälja sin kroppskraft. Författaren går hem, alltid lika trött, hämtar sin son, äter, sover, och låter själen, dvs skrivandet, få sitt en timme på morgonen mellan fem och sex.
Jag vet knappt varför jag tycker så mycket om den här boken, men det handlar inte bara om att författaren och jag är arga på samma saker. Det är snarare hans öppenhet, den där stilla och berörda rösten, som med lågintensiva omtagningar och starka bilder blottar klyftan mellan det tjusiga kavata Sverige, och det som finns där bakom: De som är utanför, jobbar utan erkännande, många av dem invandrare. De som står bakom kulissen och fryser och knappt kan hämta andan mellan dag och nästa dag, för att de ingenting äger och inget hem har i den nya sköna småkapitalismens inbilska samhälle.
Kristian Lundberg fick Ivar Lo-stipendiet på 310.000 kronor för sin bok. Han slipper frysa och förnedras, och kan skriva mycket mer än en timme på morgonen. Men själva platsen han beskriver, och människorna där, ska växa i läsarens minne, som en bild av ett Sverige där pengarna tagit över alla värden, där hundratusentals människor arbetar på otrygga villkor i branscher som skiter i arbetsrätt och företagsmoral, där det enda mänskliga hoppet är små öar av vänskaplig lojalitet. Och så själva konsten då. Den som man genom hela boken vet att Kristian Lundberg ska tillbaka till. Men inte de andra.
”Under flera veckor har jag tänkt att jag skulle skriva en sorts dagbok. Notera timmar. Ansikten. Meningar. Uttryck. Jag har tänkt att jag skall sammanställa min rapport från underjorden, att jag skall föra samman debet och kredit i livsräkningen och se vad resultatet blir. Varför? Ett svar: Det är så mycket värre än jag kunnat föreställa mig. Skillnaden mellan det som pågår på ytan – kultursidor, debattartiklar, motioner, insändare – och det som sker i underjorden är gigantisk. Det är en klyfta som är i det närmaste ogripbar. Jag lever i valfiskens buk.
Jag är inte bara en besökare från en skyddad plats. Jag är tillbaka där allt började för mig. Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler. Att förflytta meningslösa enheter från en plats till en annan. Bli en likgiltig siffra i ett bokslut. Att egentligen aldrig förstå vad som sker och varför det inträffar.
Skall jag ta hand om min broder? Svaret är: du har ingen broder. Du har bara dig själv. Och vi är många nu som svarar: nej, vi har varandra, inte du, inte jag, bara vi.
Klasskamp.
Får man inte ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett så diffust begrepp som klasskamp?
Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår – där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger.
Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.
Ändå säger inte begreppet klasskamp vad det verkligen handlar om.
Det utgår ändå ifrån att klasserna skulle vara definierade, tydliga. Benämningen måste vara grövre än så: de egendomslösa. De som äger. På godsföretaget där jag arbetat ett par nätter senaste veckan får jag veta att de har avskedat två av de fast anställda. Antalet försändelser som skall sorteras och transporteras är oförändrat. Arbetsbördan blir alltså större – och vid toppar, som till jul, hyr man in extra personal på timmar. Sådana som jag. Sådana som jag gör det möjligt att avskeda fast anställd personal och minimera de fasta kostnaderna. Jag är inlurad i ett system som jag avskyr; som när sig av mig, som jag när mig av. Kan man då vara solidarisk? Det står alltid en ny person bakom den som vägrar böja sig, bocka sig."
Kristian Lundberg, Yarden, Symposion 2009.
(min kursivering.)
Jag har tyckt om den här författaren sedan jag läste Yarden, som kom för några år sen. Samt har jag gillat en del strödda dikter, som dykt upp här och där, ofta med kristna undertoner. Eller ska man säga övertoner, kanske. Blåset i pipan, som nästan inte hörs, men är där. Mitt i den i övrigt stora skröpliga ärligheten.
Här kan ni hitta intervjun, om ni missat den, intervjuar gör
Mia Gerdin.
Och här är min text om Yarden, i repris från Den Blinde Argus:
Hur många amerikanska filmer har man inte sett, där ett förföriskt moment är en inflygning över New York? Skyskrapornas skulpturala rum är något man aldrig tröttnar på. Ola Billgren gjorde till och med en målning – en mycket bra sådan – av en inflygning över New York nattetid. Den stämde med 80-talet – när konsten blev marketwise och ett flyg till New York var obligatoriskt för varje större konstnärligt projekt.
Låt oss flyga hem igen, och zooma in kameran på en annan etnografisk yta; hamnen i Malmö, närmare bestämt Yarden, där författaren Kristian Lundberg arbetade under ett år när fattigdomen tvingade honom att kroppsarbeta för att klara livhanken. Där är det inte så vackert. Det är snö och slask och isiga bilrutor, och ett antal karlar som packar tunga paket, parkerar om bilar, fryser i helvetet att med våta kläder, i hård vind tvätta bilar utomhus om vintern. Det är år 2008 i Sverige, det är inte coolt, det är nedskärningstider, och att vara kulturarbetare innebär att man kan riskera att hamna på en ekonomisk botten, under perioder när kultursidorna knappar in och stipendierna uteblir. På denna botten konfronteras Kristian Lundberg också med sin egen skuggsida, depressionen, och med svåra barndomsförhållanden som tryckt sig in i hans jag, för alltid.
Om sjuttiotalets rapportböcker kunde bli lite överpräktiga i sin politiska förträfflighet så är Lundbergs bok i stället poetisk; en smärtsamt svart och medlidsam skrift om ett läge som han inte valt, och ingen av hans arbetskamrater heller. Det handlar om ett nödvändighetsjobb, om att sälja sin kroppskraft. Författaren går hem, alltid lika trött, hämtar sin son, äter, sover, och låter själen, dvs skrivandet, få sitt en timme på morgonen mellan fem och sex.
Jag vet knappt varför jag tycker så mycket om den här boken, men det handlar inte bara om att författaren och jag är arga på samma saker. Det är snarare hans öppenhet, den där stilla och berörda rösten, som med lågintensiva omtagningar och starka bilder blottar klyftan mellan det tjusiga kavata Sverige, och det som finns där bakom: De som är utanför, jobbar utan erkännande, många av dem invandrare. De som står bakom kulissen och fryser och knappt kan hämta andan mellan dag och nästa dag, för att de ingenting äger och inget hem har i den nya sköna småkapitalismens inbilska samhälle.
Kristian Lundberg fick Ivar Lo-stipendiet på 310.000 kronor för sin bok. Han slipper frysa och förnedras, och kan skriva mycket mer än en timme på morgonen. Men själva platsen han beskriver, och människorna där, ska växa i läsarens minne, som en bild av ett Sverige där pengarna tagit över alla värden, där hundratusentals människor arbetar på otrygga villkor i branscher som skiter i arbetsrätt och företagsmoral, där det enda mänskliga hoppet är små öar av vänskaplig lojalitet. Och så själva konsten då. Den som man genom hela boken vet att Kristian Lundberg ska tillbaka till. Men inte de andra.
”Under flera veckor har jag tänkt att jag skulle skriva en sorts dagbok. Notera timmar. Ansikten. Meningar. Uttryck. Jag har tänkt att jag skall sammanställa min rapport från underjorden, att jag skall föra samman debet och kredit i livsräkningen och se vad resultatet blir. Varför? Ett svar: Det är så mycket värre än jag kunnat föreställa mig. Skillnaden mellan det som pågår på ytan – kultursidor, debattartiklar, motioner, insändare – och det som sker i underjorden är gigantisk. Det är en klyfta som är i det närmaste ogripbar. Jag lever i valfiskens buk.
Jag är inte bara en besökare från en skyddad plats. Jag är tillbaka där allt började för mig. Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler. Att förflytta meningslösa enheter från en plats till en annan. Bli en likgiltig siffra i ett bokslut. Att egentligen aldrig förstå vad som sker och varför det inträffar.
Skall jag ta hand om min broder? Svaret är: du har ingen broder. Du har bara dig själv. Och vi är många nu som svarar: nej, vi har varandra, inte du, inte jag, bara vi.
Klasskamp.
Får man inte ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett så diffust begrepp som klasskamp?
Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår – där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger.
Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.
Ändå säger inte begreppet klasskamp vad det verkligen handlar om.
Det utgår ändå ifrån att klasserna skulle vara definierade, tydliga. Benämningen måste vara grövre än så: de egendomslösa. De som äger. På godsföretaget där jag arbetat ett par nätter senaste veckan får jag veta att de har avskedat två av de fast anställda. Antalet försändelser som skall sorteras och transporteras är oförändrat. Arbetsbördan blir alltså större – och vid toppar, som till jul, hyr man in extra personal på timmar. Sådana som jag. Sådana som jag gör det möjligt att avskeda fast anställd personal och minimera de fasta kostnaderna. Jag är inlurad i ett system som jag avskyr; som när sig av mig, som jag när mig av. Kan man då vara solidarisk? Det står alltid en ny person bakom den som vägrar böja sig, bocka sig."
Kristian Lundberg, Yarden, Symposion 2009.
(min kursivering.)
torsdag 15 mars 2012
Om jag vore Grekland
Om det var jag som var Grekland, om det var jag som hade vant mig vid att kunna briljera med Akropolis och Delfi, med filosofer och motståndsrörelser, med de allra vackraste stränderna och de godaste fyllda paprikorna, med kalkvita berg och slingrande olivlundar, med pistagenötter och jungfruolja, med helstekt lamm och Odyssevs gnistrande Itaka - och så kom någon och sa till mig: Bu, du är eländig. Din bror har överbelånat sitt hus tre gånger. Din faster och farbror deklarerar aldrig sina inkomster; inte på hotellen och inte på rederiet. Din mosters gamla pappa skrev över sina pengar på en bulvan. Din syrras man har aldrig gjort annat än jobbat svart. Du är en liten skit - Grekland!
Vad skulle jag svara: Okej, Min Herre Västeuropa; ni är naturligtvis utan skymten av skuld. Allt ni gör är finemang, men era rika herrar fixar lika mycket som våra; det bara märks inte - än.
Och jag - Grekland - skulle svara: Jag har inte ansvar för min bror och min faster och min onkel och min fars kusin och mina barns makar, som lärt sig fixa undan skatteunderlaget i skuggan av ett solparasoll.
Jag är inte min familj; jag är inte bara en av dem; jag är Grekland, den stolta. Tafsa inte på mig. Och låt inte så högbrynt moraliska när ni kollar andras budget, samtidigt som ni kan tänka er att köpa deras öar och stränder.
Kolla runt er egen farstu; alla era dolda transaktioner, era krigsföretag, er kollapsade samhällsmoral. Kolla hur ni sålde ut folkets egendom till sprätthökarna Herr Privat och Fru Entreprenör, som nu kör sin skottkärra med pengar över gränsen nattetid. Precis som min onkel i Tessaloniki gjorde någon gång under kriget.
Ni slapp det kriget, och ni slapp mycket annat. Visst, jag Grekland, med alla mina bröder och systrar ska betala skatt. Men sänk garden en smula. Ni som en gång kommer att tjäna bra på våra räntor.
Kom inte här och bits. Jag - Grekland, står över allt det här. Och ni som jagar/hjälper mig ska en dag få höra:
Din bror har överbelånat sitt hus tre gånger. Din faster och farbror deklarerar aldrig sina inkomster; inte på hotellen och inte på rederiet. Din mosters gamla pappa skrev över sina pengar på en bulvan. Din syrras man har aldrig gjort annat än jobbat svart. Du är en liten skit - Nordvästeuropa!
Ormgudinna, Kreta, 1600 f.Kr.
Och för den goda sakens skull; les bateaux de Samos; Melina Mercouri
(Tillägnas mina grekiska vänner)
Tillägg: Se även den här utmärkta artikeln av Isobel Hadley Kamptz i Expressen: "Prekapitalistisk EU-moralism", är rubriken.
Vad skulle jag svara: Okej, Min Herre Västeuropa; ni är naturligtvis utan skymten av skuld. Allt ni gör är finemang, men era rika herrar fixar lika mycket som våra; det bara märks inte - än.
Och jag - Grekland - skulle svara: Jag har inte ansvar för min bror och min faster och min onkel och min fars kusin och mina barns makar, som lärt sig fixa undan skatteunderlaget i skuggan av ett solparasoll.
Jag är inte min familj; jag är inte bara en av dem; jag är Grekland, den stolta. Tafsa inte på mig. Och låt inte så högbrynt moraliska när ni kollar andras budget, samtidigt som ni kan tänka er att köpa deras öar och stränder.
Kolla runt er egen farstu; alla era dolda transaktioner, era krigsföretag, er kollapsade samhällsmoral. Kolla hur ni sålde ut folkets egendom till sprätthökarna Herr Privat och Fru Entreprenör, som nu kör sin skottkärra med pengar över gränsen nattetid. Precis som min onkel i Tessaloniki gjorde någon gång under kriget.
Ni slapp det kriget, och ni slapp mycket annat. Visst, jag Grekland, med alla mina bröder och systrar ska betala skatt. Men sänk garden en smula. Ni som en gång kommer att tjäna bra på våra räntor.
Kom inte här och bits. Jag - Grekland, står över allt det här. Och ni som jagar/hjälper mig ska en dag få höra:
Din bror har överbelånat sitt hus tre gånger. Din faster och farbror deklarerar aldrig sina inkomster; inte på hotellen och inte på rederiet. Din mosters gamla pappa skrev över sina pengar på en bulvan. Din syrras man har aldrig gjort annat än jobbat svart. Du är en liten skit - Nordvästeuropa!
Och för den goda sakens skull; les bateaux de Samos; Melina Mercouri
(Tillägnas mina grekiska vänner)
Tillägg: Se även den här utmärkta artikeln av Isobel Hadley Kamptz i Expressen: "Prekapitalistisk EU-moralism", är rubriken.
tisdag 13 mars 2012
Konfronterad
Konfronterad med att bli äldre tänker jag på ordet personlighet. Amerikanarna har ju inte alltid fel. "Personality is all..." och hela den boostiga trippen.
Ja. Suck. Kanske. Sant. Troligen.
Konfronterad med att jag inte orkar lika högt upp i fjället som förr tänker jag att det blir ju bättre. Långsamt. Men tålamod är inte min dygd.
Konfronterad med min otålighet vänjer jag mig med att göra mindre, långsammare, och utan skruvade ambitioner. Något skalas av. Jag tror det kan bli bra.
Träd växer i tysthet, som taoisterna säger. Man bånglar runt sig själv utan att riktigt veta hur det går till. Plötsligt har man bara gjort något som man inte gjorde (inte kunde?) för fem år sen.
Konfronterad med tidens gång och livets troliga korthet tänker jag att ingen vet ju. Konfronterad med min död tänker jag att alla vet ju.
Konfronterad med mitt yngre och vackrare jag tänker jag: I really had my time. Those were the days. Ja, ni ser, idel schlagers. Den kollektiva banaliteten är vårt öde. Sorg, död, kärlek. Jag minns till och med Euphoria. Kort sagt: Rätt låt vann. Och alla förlorar vi i längden, som Rabbe Enckell skrev.
Ja. Suck. Kanske. Sant. Troligen.
Konfronterad med att jag inte orkar lika högt upp i fjället som förr tänker jag att det blir ju bättre. Långsamt. Men tålamod är inte min dygd.
Konfronterad med min otålighet vänjer jag mig med att göra mindre, långsammare, och utan skruvade ambitioner. Något skalas av. Jag tror det kan bli bra.
Träd växer i tysthet, som taoisterna säger. Man bånglar runt sig själv utan att riktigt veta hur det går till. Plötsligt har man bara gjort något som man inte gjorde (inte kunde?) för fem år sen.
Konfronterad med tidens gång och livets troliga korthet tänker jag att ingen vet ju. Konfronterad med min död tänker jag att alla vet ju.
Konfronterad med mitt yngre och vackrare jag tänker jag: I really had my time. Those were the days. Ja, ni ser, idel schlagers. Den kollektiva banaliteten är vårt öde. Sorg, död, kärlek. Jag minns till och med Euphoria. Kort sagt: Rätt låt vann. Och alla förlorar vi i längden, som Rabbe Enckell skrev.
måndag 12 mars 2012
Fådd på omvägar
Månsken som månsken,
så är såg det ut, så här ser det ut, så här kommer det att se ut...
Edward Steichen: Moonlit Landscape, 1903
Bild fångad indirekt via Håkan Lindgrens blogg
så är såg det ut, så här ser det ut, så här kommer det att se ut...
Edward Steichen: Moonlit Landscape, 1903
Bild fångad indirekt via Håkan Lindgrens blogg
Snodd rakt av: Eugène Jansson
Den här bilden hittade jag alldeles nyss på Anna Brodows blogg, och fick lust att genast klistra in den. Är inte det här marsvår i staden? Märkligt nog är ljuset detsamma som här uppe, det är bara rumsligheterna som är helt annorlunda.
Ni ska få se min version, av marsig snöblåst i Lappland, en vacker dag. Nu är här helt stilla.
Ni ska få se min version, av marsig snöblåst i Lappland, en vacker dag. Nu är här helt stilla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)