Kommentarsproblem

Hej! Jag har fått besked om att kommentarer faller bort här på min blog. Kan inte ni som varit med om det kommentera (?!!!). Jag ska sen höra av mig till teknikövervakaren.

Återstoden av träden

Två tvillingar i vita kläder och vita skor passerar i solens gata om kvällen. Passerar en vit svan på breda fötter, intill dammen med vita näckrosor. Hästsvansarna viftar. Svanen bräker. Näckrosorna somnar i vitt.

Endast det gröna återstår, hundratre nyanser. Ovanför den höga lönnen bolmar molnet upp sig allt vitare. Konturen på molnet och konturen på trädet matchar varandra, som om trädet har en vit skugga. Allt högre, allt mer onåbar.

På parkeringsplatsen svassar en rönn ovanför två klumpiga vita Saab. (Do they still exist?) Rönnen är mer röd än grön. Bullret vi hör kommer från tre helikoptrar. Nu vet jag varför jag aldrig vill lämna lanthuset. Tystnaden.

Skogen höggs visserligen där ute, men det gick fort, och nya ljusgator föll ner över markerna. Tallarna stod kvar och ska fröa av sig. De har högre livslängd än gran, därför sparas de. Men de inbodda djurens klagan hör vi inte. Vem sparar en hasselmus?

Vattnen allt kallare, trots att jag simmar fram och tillbaka, fram och tillbaka utmed stranden, ivrig som en and. Anden är ute efter föda, jag är ute efter möda, svalka, njutning, kondition. När jag inte orkar längre sitter jag och tittar upp i träden. Det är vad som återstår att göra. Höja blicken. Kasta kex till andhonan med vänster hand.

Balsampopplar, ekar, almar, allt mer mörkgröna. I ögats inre; uppåtklivande fält av pinniga lappländska granar skulpterade i vitt. Snö. Tystnad. Ripor som fladdrar upp. Näbb med röd prick. Enda färgen under himlen. Förutom de röda baklyktorna på en Saab. (Do they still...?)

Borges: En kort västernfilm från Montevideo

Bland mina medmänniskor hör jag inte till de mest bildade, men jag hör till dem som har bra näsa och ogrumlad blick.

När jag så nu, rätt sent i livet, börjar läsa Borges, gör jag det utan andras förtecken. Avstår – tills vidare – från Artur Lundqvists säkert fina förord, från essäer och avhandlingar, liksom från det allmännyttiga Wikipedia. Jag är som en som ser något lysande under vattnet. Dyker ner, som i okända grottor under klippor i Adriatiska havet. Och då ska ni veta att jag aldrig har dykt där, mer än på fantasifullt avstånd.

Detta kanske hjälper mig i förhållande till Borges; fantasin. Jag försökte läsa honom i juni, men det var för ljust. Vattnen var bländande. Himlen var vit. Nu i Augustimörkret läser jag den allra kortaste novellen ur samlingen Biblioteket i Babel. Den är som en förtätad Westernfilm, men bilderna kommer från Uruguay. Den heter ”Den döde”.

Det storartade är hur många lager han får in i en novell på sju sidor. Lager låter tråkigt märker jag genast. Men låt oss tänka geologiskt. Här finns ett sediment av drama, av förkolnad psykologi, av realism, så kallad magisk realism, men redan den beteckningen för oss in i det redan studerade fältet. Filmiskt - kan passa, om man tänker på Tarkovskij eller Buñuel.

”Den döde” är en historia berättad i bilder; en mans knivdåd, en överfart på Rio Grande, hästkarlar - gauchos, berusade nätter, dolkstötar, kalla morgnar, heta dagar, vin, sadeltyg, piskor, ponchos, den torra hedmarken, en ödesdigert praktfull häst, och en enda kvinna i den manliga världen. Svartsjuka, ambition, intrig, sorg, mod, svek och svindleri. Sju sidor. Brinnande av det man tror är arketypen Latinamerika. Lakoniskt berättad som en saga om machismo, männens kamp, men också som en saga om alla människors stolthet, hunger efter makt, känsla av förödmjukelse. Om kortheten mellan ett illdåd och ett annat. Om en persons föreställning om sig själv, och hur den hela tiden bryts av andras ifall, av egna underströmmar, av paradoxerna i människans natur. Motsättningarna mellan mål och medel, mellan hägrande mål och dystra drifters fullföljande.

Det roliga med Borges är en näst intill amoralisk distans, som med lugnt hjärta tecknar den mänskliga – eller omänskliga – kraften i en tillvaro mellan missdåd och öde. Det är något grekiskt över just den här storyn. Men också något elementärt poetiskt. Korta meningar, sällan över femton ord. Inte en mening som inte har anknytning till marken, köttet, huden, djuren, himlen, fruktan, förgörelse, smuts och befallningar.

Graham Greene skrev en roman som hette Den mänskliga faktorn. Den här novellen kunde kanske hetat Den omänskliga faktorn. Men historien ska jag inte berätta för er, då förstör jag den. På det sättet är den också en urgammal story, berättad vid lägereld. Läs Borges, innan elden slocknat.


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Jorge Luis Borges: Biblioteket i Babel,
sammanställd ur novellsamlingarna
Ficciones och El Aleph
Bonniers 1963

Dikt av Nordahl Grieg : Till Ungdomen

Den här dikten, får jag veta av en medbloggare, sjöngs eller lästes ofta under begravningar av ungdomar som mördats på Utøya.


Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm -
vi deg til strid!


Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?


Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.


For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må - men:
øk det og styrk det!

(- - -)

Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!


Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.

(- - -)

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.


Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.


Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.


Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.


Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.


Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!

- - - - - - - - - - - -

Texten, eller en del av den, blev jag påmind om av Torsten Kälvemark, som skrev så här om en resa i Norge:
På vägen hem följer vi i bilradion en diskussion kring frågan om Nordahl Griegs dikt ”Til ungdommen” borde införlivas i en kommande ny norsk psalmbok. Den har nu lästs eller sjungits vid många av de unga terroroffrens begravningar under de senaste veckorna.

Hade tänkt översätta den, men ser att det inte behövs. Har tagit bort två verser, men valt att införliva slutverserna i dikten, som jag finner så rörande, kanske otidsenligt rörande? Ja, just därför.

(Nordahl Grieg 1902-43)

Edward Hopper, vid kusten av Maine.

Edward Hopper, "Road in Maine" 1914. Klicka för förstoring.

Ser ni hur nära det här landskapet ligger de små gläntorna mellan bergen i Bohuslän? Samtidigt någonting helt annat. Värmen som stiger upp genom färgen signalerar en annan breddgrad. I nivå med Bilbao eller Biarritz. Men är inte det gula lite obehagligt? Eller är det den halvt olycksbådande stillheten? Skuggor, hetta.

Jag måste erkänna att det är första gången jag tar fram ett par målningar från Hoppers vistelser vid kusten av Maine. Annars är det hans stadsbilder som fascinerar. Den alla känner till är ju "Early Sunday Morning", som blev i det närmaste emblematisk för den nyrealistiska konsten på slutet av 60-talet. Nattcaféet i storstaden hör också dit, eller målningarna av blaserade människor, väntande i ödsliga hotellfoyéer. Ser ni dem framför er? Ja, det gör ni, om ni någon gång intresserat er för konst. Annars är det bara att googla vidare på denna udda, märkligt konventionella målare, som i sina bästa ögonblick fick realismen att övergå i surrealism, en vardaglighet med tunna kulisser. En syn som kom att betyda mycket för Ola Billgren, Jan Håfström, John E Franzén, och några andra.

Den lilla bilden underst är också från Maine. Ser närmast ut som en skiss. I oskyldigaste laget för en målare som Edward Hopper. Men det är kul att notera; hur han tog sig an sommaren, i stillheten vid Amerikas utpost mot Atlanten. Bara målade det enklaste; ett hus vid ett berg, vid ett hav. Med lika vita gäss på vågorna som ett barn kunde ha målat. Eller, vänta nu - skulle det möjligen bli båtar av de vita klottarna? Vi får se.

Den kluvne mördaren eller Machiavellis terrorist

Jag är ledsen att behöva fortsätta med den tragedi vi alla tänker på. Men det verkar oundvikligt. Natten den 22.7 satt jag uppe för att följa processen: Från bombdådets sju döda, till morden på fler än sextio ungdomar, fram till den stund polisen ger besked om att de tagit mördaren. Klockan fem på morgonen visas hans hemsida upp i TV: Det första jag noterar är renässansporträttet av Machiavelli, som ingen kommenterat. Långt senare fattar jag att William James, av alla människor, också har fått en porträttplats i terroristens motsägelsefulla inre universum. Winston Churchill, Kafka, John Stuart Mill, Kant och Orwell är även de inkluderade i hans misch-masch-"ideologi".

Klyvnaden är det första kännetecknet.

En man som kallar sig kristen och samtidigt lägger ut en bild på Machiavelli på sin Facebook-sida. Machiavelli som beskrev och lärde ut de hänsynslösa makttekniker som ätterna Borgia och Medici praktiserade med ”framgång” (1).

En man som kallar sig kulturkonservativ och samtidigt ägnar kvällarna åt krigsdataspel av sadistisk karaktär. En man som isolerar sig alltmer och ger sig hän till föreställningen om att vara en stor, historiskt betydelsefull ”hjälte”.
En intelligent man som är överdrivet kontrollerad och artig, och som slipper ifrån värnplikten för att han, som han uppger, ska ta hand om sin vårdbehövande mor. Var fanns det någon far, undrar man instinktivt. Ända tills man får veta att hans far, och en halvbror, har arbetat i just den byggnad vid vilken han placerade sin bomb. Han nämner även i sitt ”manifest” att han som ung utsatts för rent fysiskt våld. Ett par underliggande mönster faller på plats som väntat. Pusslet kommer att kunna läggas med stor säkerhet, av de psykologiskt insatta.

”Diplomatsonen Anders Behring Breivik växte upp i Sköyen, en välmående stadsdel i västra Oslo. Han bodde med sin mamma efter föräldrarnas skilsmässa 1980. Då var Anders Behring Breivik ett drygt år. Pappan arbetade som diplomat och (…)hade uppdrag på Norges ambassader i London och Teheran, och jobbade även för OECD i Paris. Därför träffades far och son sällan. Enligt pappan, (…) har han inte haft någon kontakt alls med sin son sedan 1995.” (DN, 25.7.11)

Ingen kontakt med sitt barn på 16 år. Varför? Vad säger det? Jag lämnar utrymme för egna tankar även hos den som är kritisk till psykologiserande. I det här fallet kommer man inte undan det.

En man som mestadels bor hemma tills han fyllt 32. Beroende av sin mor, kontrollerande, narcissistisk med maktkomplex, utan någon kontakt med sin far, och i behov av identifikationer med starka män. En man som visar upp sig själv som Kung, korsriddare eller klädd i smoking, som skryter med att han tjänat ett par miljoner, men deklarerar noll i inkomst och nolltaxerar mellan 2006 och 2009.
Kontroll, makt, sadism. Vilken psykoanalytiker som helst skulle se det klassiska mönstret hos en tvångsmässig ung man med extremt behov av att göra sig gällande. Uppenbart har han försökt både som aktiespelare och medlem av Fremskrittspartiet, och på nätsajten document.no. I efterhand kritiserar han föraktfullt sina kamrater i Fremskrittspartiet; de är för mesiga och inställsamma visavi väljarna. Han blir på något sätt ensam kvar. Korsriddaren. Som dessutom väntar sig att han ska få plats i Himlen, hos Gud (Faderssymbolen) om han skulle dö på grund av attentatet. Så långt är han talibanernas skuggbild.

Men det att jag noterar en lista av klassiska psykopatkriterier, betyder ju inte att den ”ideologiska” högerextrema miljöer i vilken han rört sig, i verkligheten och på nätet, inte kan göda fler av dessa terrorister, vare sig de är präglade av grandiosa störningar, svåra familjekonstellationer, eller ej.

Första dagen efter hans terrorakt berättas det att han verkade iskall. Brotten har krävt stor planering. Ordet ”planlagt” dyker upp tjugo gånger första kvällen. Men planläggande brukar gälla rationella processer. Här har vi en människa vars ”plan” blandas samman med en ödesdiger och våldsam självöverskattning. En rationell plan har rationella mål. En plan genomförd av en psykopat liknar mer en fantasi, eller en iscensatt dröm. Den liknar TV-spel, våldsfilmer, action-thrillers; i det här fallet uppenbart en sadistisk dröm om makt och betydelse. Fullt igenkännbar för kriminologer, men också för psykoanalytiker.

Så ikläder han sig överjagets favoritroll; polisen, ”fadern” som ska skipa rätt här i världen. Om det inte vore för den iskyla med vilken han fortsätter att döda unga människor i åldern mellan 15 och 25 en kall sommardag på Utöya, skulle jag säga att han går in i ett psykotisk stadium. Han blir sin roll, verkligheten upphör att existera. Inga rop och ingen gråt finner genklang hos honom. De rädda börjar springa, de döda börjar falla. Vad gör han då?
-Han ropade, jublade, och kom med flera segerrop.
(Berättelse från Utöya).

Att den här personen kallar sig kristen, kallar sig kulturkonservativ, kallar sig det ena och det andra, har ingen bäring, varken för det ena eller det andra värdesystemet. Kristen fundamentalism är visserligen på väg att bli lika människofientlig som muslimsk fundamentalism; men om vi hävdar att dylika beteenden är rotade i religionen så tar vi fel. Vilken ideologi som helst kan missbrukas, för maktmänniskor i stat och kuria och militär, för komplexfyllda grandiosa unga män som söker sin betydelse, för paranoiker som färgar sin övertygelse med sjukliga mönster, för politiker och kvasi-hjältar som önskar tillskansa sig uppmärksamhet eller dra växlar på folkliga strömningar. Ideologierna skiftar; kommunism, fascism, fundamentalism, fotbollsreligion, nationalism, jihadism, kristen högerextremism, ultrakonservatism. Allt kan gå över styr, bli fanatiskt. Och det bästa en vanlig medborgare kan ha med sig är skepsis, frågetecken, och en vilja att aldrig skriva under på förenklade lösningar. Vi behöver inte bli frälsta, vi behöver inte bli omvända, vi behöver inte heller bli hatiska och nitiskt uppmärksamma på varje trosfenomen eller eldig politisk övertygelse. Vi behöver en trygg men uppmärksam distans.

Klyvnaden är den här terroristens kännetecken. Helt igenom förenlig med den enkelriktade och hatiska ”ideologi” han skapat åt sig. En sorts jagfixerad uppsättning av stolpar som skulle fungera som personlighetens svart-vita räddning, undan de motsägelsefulla inre figurationerna.
Klyvnad som fyllts ut med hatiskt bränsle, så långt gånget att själva dödandet blivit en glädje för honom. Om inte stor sinnesundersökning väntar, så dock en liten (det här skrevs innan så blev bestämt). Jag skulle önska att han aldrig kom ut. Men därmed har han kanske gjort mig mindre mänsklig än jag var nyss? Precis som när hans egen far sa: Det vore bättre om han hade skjutit sig själv.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(1). “Machiavelli explains repeatedly that religion is man-made, and that the value of religion lies in its contribution to social order and the rules of morality must be dispensed with if security required it. “ (…) Machiavelli's concern with Christianity as a sect was that it makes men weak and inactive, delivering politics into the hands of cruel and wicked men without a fight. Machiavelli argued against seeing mere peace and economic growth as worthy aims on their own, if they would lead to what Mansfield calls the "taming of the prince". Wikipedia

2. Länk

Tillägg: Länk till en DN-artikel av Heidi Fried.

Tillägg.29.10.11. Beskedet kom idag efter stor sinnesundersökning: Breivik var i psykos när morden skedde, och är klassificerad som schizofren med paranoida drag och storhetsvansinne. Det visste man ju. Samtidigt som i alla fall jag aldrig hört talas om en så kallt planerande schizo, om inte en viss Adolf H och en viss Josef S...?

Juli enligt Claude Monet

Seinestranden vid Argenteuil, 1874
Klicka för förstoring.