Långsam vår på tundran

Tystnad. Folktomt. Isen har till hälften smält och sjön speglar återigen fjällens majestät. På andra ställen ligger isen murken och grå, med små pölar som speglar ljuset. I de större pölarna speglas även grankanten. Allt är som en målning.

Jag svär lite åt mig själv att jag inte fått igång min nya mobilkamera. Men jag och tekniska grejer - de tråkar ut mig. Så inte fåglarna, som låter på alla möjliga skojiga sätt, många av dem har jag aldrig hört i mina gamla hemtrakter. Vill så gärna lära mig vilka de är. Det är inte tråkigt. I alla fall vet jag att jag hört berguven och en ensam trana. Och jag har sett knipan och fjällpiparen. De håller båda till vid min närmaste strand. Fjällpiparen jagar sin hona som en besatt, och hon springer undan, och så vidare.

Jag gick den mjuka vägen ut på udden, där stranden syns bred och ljusbrun nu vid lågvattenståndet. Bara ett par veckor till kan man gå på en smal landremsa ut till den lilla ön som kallas Japan (för att den är avlång). Dagarna har varit vackra och milda. Men nu vankas lite snö igen i veckan. Naturens humor typ. Nedan: Knipa.

Viktor Hedermos dikt

Här kommer en dikt av en för mig okänd ung poet, som heter Viktor Hedermo. Jag tyckte om den tidlösa stämningen. F.ö. har sälgen slagit ut.

Tidstonika

Bortom bergens vidsträckta vidder vilar

vi som varit men aldrig slutar vara

konsten är att bevinga sig och möta

himlarna halvvägs.

Över längtans flyende fält av minnen

ryttlar falken i väntan på en rörelse

nuet upplöst i ett moln av fjädrar

minnena multnar.

I den vilda vårflodens flykt från källan

flödar livets skapardröm utom räckhåll

för de svunna tidernas bundna lagar

framtiden frigjord.

 

 (Hämtad från Facebook.)

Vädret och skönheten

Eftersom jag saknar all inspiration så gör jag rätt och slätt en liten parafras på Lennarts senaste blogginlägg. Så här låter det härifrån:

När jag kom ut idag hade all snö runt huset smält ned, bara enstaka snöhögar håller ännu stånd. Rallarrosen har börjat spira intill väggen, men ingen blom syns utom en enda krokus. Isen ser alltmer bräcklig ut, med långa spår av vattensjöar som blänker i solen. Ett mjukt skimmer ligger över blåisen och fjällen.

Jag har jobbat med att plantera lökar, i lugn takt. Och ikväll satt jag bara helt stilla vid stranden en lång stund och glodde som en buddha på skönheten. Den räcker långt. 

Nästan vindstilla ikväll och jag såg hur oerhört snabbt snön har minskat på fjällen. Alla har nu sina fina teckningar. Ett enda luddigt moln kom och la sig på Marsfjällets topp. Några fåglar hördes, en skara flyttfåglar av okänd art flög förbi. En uggla hoade. Forsen hördes starkt nu igen efter all snösmältning. Renarna är på väg upp för kalvningen. Om två veckor är björkarna utslagna, men redan nu är natten lika ljus som vid midsommar i mina gamla trakter.

 

 

Här är Lennarts blogginlägg.

Gryningen i Lappland 2:a maj

 

 

Barmark och blodpudding

Jag känner på något märkligt (barnsligt) vis att det är en bedrift att ha kommit igenom en hel vinter i Lappland. Det är något underbart med att se snön falla och falla och falla och vina och blåsa i månader i sträck. Och sedan smälta, i ganska snabb takt. Taken har tappat sina snöhättor, vägarna ligger bara. Så pass att jag idag kunde gå hela vägen ut till älsklingsudden. Snöhögarna är ännu meterhöga, men på en liten vägremsa är det barmark, och lingonriset sticker fram vid vägkanten. 

Tystnaden är enorm nu när skotersäsongen är över. Jag hör en och annan fågel, en korp, en bofink, en talgoxe. Och som vanligt hoppas jag att jag ska få se djur. Men räven som gick här i somras syns inte till än. Och de tre strörenarna på isen kommer visst aldrig tillbaka för min syn (såg dem för kanske 15 år sen här uppe). 

Däremot såg jag på TV, på den stora älgvandringen, ett antal djur som samlats kring ett kadaver. Räven var ganska försynt, strök lite i utkanten av det som mest verkade vara korparnas kalas. Ingen av "raserna" störde varann. Inte ens den otäcka järven, som på sitt fräcka vis sket i korparna och drog och slet i djurkroppen. Korparna brydde sig inte heller om järven (ett av de fulaste rovdjur jag vet). Men sen, i en senare fas, var en björn ensam vid kadavret. Dessa djur som alltid ser mysiga ut, oavsett om de också biter i ett kadaver. 

Jag kom att tänka på rovdjuren idag när jag åt blodpudding. Något jag enbart valde till middagsmat eftersom jag känt mig vårtrött och tror jag behöver järn. Det var ingen höjdare, men kändes nyttigt. Jag har nog samma blodbehov som rovdjuren. Och så kom jag av doften att tänka på min pappa, som ofta lagade blodpudding när han var ensam på landet, och kanske nåt barn var med. Till exempel jag. Detta var min Proustska madeleinekaka idag: Doften av blodpudding i stekpannan. Undrar vad det är de kryddar den med, för det luktar ganska gott.

 

Serhij Zjadan - ukrainsk författare och kämpe

Jag hörde ett mycket välgjort radioinslag igår. Det handlade om den ukrainske författaren Serhij Zjadan.

Han sjunger i rockbandet Hundarna i Rymden, har skrivit åtskilliga diktsamlingar och romaner, och jobbat som stödperson i utsatta krigsområden i Ukraina. Programmet var komponerat av Fredrik Wadström, och speglade Zjadans ambulerande tillvaro mellan olika ukrainska städer, Charkiv, där han vuxit upp, den nu mest hotade regionen Donbass, Kiev och Lviv, där intervjun gjordes. Han spelar med sitt band i tunnelbanorna där folk skyddar sig mot bombanfall, och han gör uppläsningar på samma ställen. Han och hans vänner reser till olika utsatta områden och försöker hjälpa till. Samtidigt är han en av Ukrainas mest hyllade författare. 

Hans roman Internatet finns nu på svenska. Och den crazypoetiska gruppromanen Depeche Mode översattes långt tidigare. Nu vet jag vad jag ska läsa i vår. Och ni - ni måste höra programmet om Serhij Zjadan. Det handlar lika mycket om honom som om nuet i Ukraina.

Här finns länken till P1.

 

 

Vårvinter

För bara några veckor sen gjorde vi en tur med bilen och fastnade i en snöstorm med högar av snö över hela vägbanan. Isande vindar av enorma snöflingor rätt i ansiktet när vi klev ur bilen. Polarväder.

Och så går det sisådär en tio dar och ljumma dagar kommer. Det droppar från taken. Snön hasar ner i stora sjok. Snöhögarna krymper, och skotrarna blir färre. Man tackar Gud för tystnaden igen. Och i den hörs alla möjliga fåglar som jag inte kan identifiera (förutom bofinken) - och detta trots att många av dem besöker min fönsterbräda med solrosfrön: Talgoxar, blåmes, domherrar, grönsiska och nötväcka. 

I fredags gjorde vi en biltur igen. Strålande ljus över allt det vita. Slask och blask på vägen och blånande fjäll. Idag en långpromenad medan Gengejetjem lyste som om den var av neon och Satsfjället blev blåviolett och den stora sjön var full med mörka fläckar av tö och ve de skoteråkare som kör förbi där. Men nästan ingen var ute idag. Skotersäsongen är över och jag slipper sätta på klassisk musik åtta timmar om dan för att dränka ljudet av 38 skotrar.

Lugnet är tillbaka. Och jag har tre nya grannar som alla verkar trevliga. Samt målar och skriver jag, som vanligt. 

 

Foto: Peter Näsström