Nu så kommer julen!
Nu är julen här,
Nu så kommer julen!
Nu är julen här,
Gå ut och ställa sig i blåsten.
Lukten av blåsten, snön yr ned från taken.
Björkarna gungar i takt med vindbyarna
långdragna moln i ljusa fläckar
svart himmel, enstaka stjärnor
Jupiter står stadig i snön som far
genom natten, ned från granen, över ladan,
slår ut som fjäderplymer av ljus från taknocken
far in över mitt ansikte, virvlar upp från taken
Vinden skyfflar ner kornsnö, västlig vind
Atlantväder, fridriven luft från Island, från
vikvalar och späckhuggare vid Lofoten
till ripor i motvind uppe på fjället, räven i lä.
Järven den lede, och lodjuren grottar in sig.
Norrsken i Kiruna, strömavbrott i Stalon,
men min granne säger: Bra om det kom mer snö,
det lindar in huset från draget,
det blir som varmare....
Jag såg "En tjeckoslovakisk filmsaga" på Svt Play igår. Jag blev oerhört berörd, närmast sorgsen. Först av rent nostalgiska skäl: Den tjeckiska filmvågen var ju parallell med min ungdom, och vi såg de där filmerna och älskade dem: En blondins kärleksaffärer, Låt tågen gå, Det brinner min sköna, Det svarta fåret, med flera. Men samtidigt på grund av vad som bara några år efter denna geniala filmvåg hände i Tjeckoslovakien: Den ryska invasionen och Pragvårens död. När jag var i Prag på 70-talet mötte jag mängder av unga humanister och kulturälskare, alla sorgsna av den tillbakagång till kommunistisk repression de nu levde med. De fick nöja sig med att spela musik på hippiemanér, nere vid Moldaus stränder.
Samtidigt satt dramatikern och samhällsdebattören Václav Havel vid olika tidpunkter i fängelse, och en längre sådan var 1978-1981, då han bland annat samlade artiklar och essäer till En dåre i Prag som kom ut 1989. Samma år svepte nya vindar in över Östeuropa och en frigiven Václav Havel, tillsammas med hans fru Olga och många andra vänner inom kulturen, ställde sig i fronten för frihetsrörelsen Charta 77. Jag följde deras verksamhet på slutet av 80-talet och skrev även en lång artikel om Havel. Men då var han redan vald till president i hoppets tid.
Den tiden är inte nu. En ytterligare signal om vemod är hur filmen böjer av mot det nya kommunistiska förtrycket, censur, kommittébeslut på politisk grund etc. Milos Forman, Milan Kundera och många andra försvann utomlands. Sen kom frigörelsen 89 och Havels sejourer som president, men efter det har mycket stagnerat. Dagens Tjeckien har istället en unken höger-regering och knappast några högtidsstunder för kultur och radikalitet. Som i många andra delar av Europa har reaktionärer tagit makten, och nu även här. Man känner lukten av inkrökthet och blir sorgsen.
En viss besvikelse, rent konstnärligt, var att filmen i så hög grad kretsar kring en enda centralgestalt i den tjeckiska filmvågen: Jan Procházka. Min ungdoms älsklingsfilmer kom bort i den franske filmarens iver att berätta en kronologisk historia. Till dess föremål valde han Procházka som var (jag citerar) "en av tidens mest lovande
manusförfattare och producenter, och när hans bana sammanflätas med den
tjeckoslovakiska nya vågen ska det komma att påverka både hans eget öde
som konstnär och hela landets historia". Samtidigt var Procházka från början en välmående kommunist, med tillgång till ateljéer, pengar, auktoritet etc - en maktposition som han efterhand tydligen använde positivt för att andra filmare som Věra Chytilová, Jiří
Menzel, och Miloš Forman m.fl. skulle få ta ut svängarna under 60-70-tal. Och det gjorde dom, som vi vet. Men ta varning av hur fort auktoritära, kulturnegativa, hatiska krafter återigen kan ta över.
Högerrepressionen är redan här. Men just därför: Se denna lilla underbara film på Svt Play. Länken ligger överst. Fotot nedan är taget ur Jiří Menzels "Låt tågen gå" från 1966.
Jag går och går. Ibland tror jag att jag är den enda i den här byn som är ute och går en timme om dan. Men så möter jag ibland den gamla 90-åriga kvinnan som också tappert går sina turer nästan varje dag. Så byter vi ett par ord och jag tänker: Jag ska också vara som hon när jag är 90.
Idag var här strålande vackert igen. Jag går i det miljoner, tusende år gamla landskapet som om det är min civilisation. Saknar sällan den andra s.k. civilisationen. Kulturen i städerna. Nåja, jag lär besöka dem ibland. Men här är min kärlek. Den strålar från alla håll. Ändå kan jag knappt fatta hur samerna har klarat sig här uppe, när jag packar in mig i alla kläder jag har för en promenad i 10 minusgrader.
Solen länge över fjällmassivet, och över frostvita träd. Markens snöljus lyfter skönheten ett snäpp till. Stor tystnad. Så när som på två karlar som bygger om ett tak, och isen som dångar lite när den fryser på igen efter några blidvädersdagar. Annars inga ljud. Några bilar som far upp till helgen i hytterna. Månen stiger upp gyllene, går mot full. Jag går in och dricker varmt te. Sätter på P2, min ständiga följeslagare. Min kultur.
Foto:Ewa Nilsson |
Det hampade sig så att jag hade rätt lite mat hemma några dar. Det tar nämligen en dos extra beslutsamhet att komma till handelsboden här. Så idag när jag fick skjuts med Gerd till affären gjorde jag sen den godaste middagen på ett tag. Råstekt potatis blev det, som jag nästa aldrig gör, av ren lättja, men som faktiskt är tio gånger godare än sladdriga pommes. Till det skinka, ost, finn crisp. Och ett ljuvligt vitt vin, Sauvignon blanc.
Vitt vin i ett vitt landskap. Intensiv arom och frostiga träd. Så mycket snö på marken nu att jag ser spåren efter räven när den gått förbi. Och detta är den enda tecknet på vilt djurliv, om jag inte räknar alla fåglar som kommer och äter solrosfrön på mitt fönsterbleck. Talgoxar mest, men också en och annan nötväcka.
Sen var jag ute och gick på kvällen, i den stora tystnaden. Vandrade en bit bortom byn, där natten tar över, och man ser byn på håll, med alla sina ljuspynt och upplysta fönster. Granar med slingor, gatlyktor. En liten seglivad knutpunkt, omgiven av mil efter mil med skogar, sjöar, fjäll, älvar och myrar i det stora vilda. På Google Earth ser den ut som en stjärna i mörkret.