måndag 14 november 2022
En hyfsat halvbra teckning
torsdag 10 november 2022
Svart figur i snö
söndag 30 oktober 2022
We roam the mountains
Den här sången skrev jag till Gerd Ulander, som är jazzsångerska, och bor i samma by som jag. Den inkluderar hennes man och barn och vem som vill, "roam the mountains"
We roam the mountains, we cross the sea,
Whatever happens it´s you and me
The winters comin´, the days grow dark
Many months for´ we hear the lark
Silver mornings, silver sun
Is all we get until the winters done
Frosen days on the lake with skies
Cosy parties with friends and fries
We make a fire in the dunes
Sit around and sing our tunes
Silver mornings, silver sun
Is all we get until the winters done
Slowly fading, slowly melting
Winters cold is growing old
Once an evening, ice is cracking
Making heavy sounds unfold
Silver mornings, silver sun
Is all we get until the winters done
The light gets brighter, days grow long
We become lighter, hearts grow strong
The reindeers begin the yearly move
Soon they´ll be here and start to groove
Golden mornings, golden sun
Is our gift when summer´s come
People get out in fair weather
Planting potatoes on sandy slopes
The rain falls, and no night comes
There are no nights no more
Golden evenings, golden sun
Is our gift when summer´s come
.
fredag 28 oktober 2022
Rallarrosornas sista suck
Så här såg de ut nyss, rallarrosorna. När blommen fallit och bladen slokade och hösten grep tag i helt nya färger av denna häftigt blommande varelse. Nu är alla färger slut och här är svartvitt och första snön har fallit. (Återigen ber jag om ursäkt för det lilla taffliga verktyget paint i min dator, som har många begränsningar, precis som vi alla).
onsdag 26 oktober 2022
Mats Arvidsson in memoriam
Han var en av de absolut mest begåvade pojkarna i min ungdom. Ja, det var nog ingen som kunde slå honom. Men det visste han inte om. Inte ens efter hundra extremt bra och roliga radioprogram och Stora Journalistpriset var han riktigt säker på att det han gjorde var lika mycket värt som att skriva en bok. Men - vafan, böcker finns det ju hur många som helst, men bara en Mats Arvidsson.
När jag var i 20-årsåldern var han en i ett gäng radikala ungdomar med kulturella böjelser och anlag. Men Mats var roligast, hade en otippad humor, gärna lite åt eländeshållet. Sarkasm var en av hans favoritgrenar. Sen var han, och det uppskattar jag enormt, helt enkelt vänskapsbegåvad. Det fanns en öppenhet och generositet i hans sätt att närma sig andra människor, i alla fall mig. Men jag tror kollegorna på radion skulle hålla med.
Sen kommer jag ihåg en gullig utflykt vi gjorde han och jag, och hans son Nisse, vi tog färjan till Djurgården. Och jag minns det som att ví bara fnissade hela tiden. En annan gång, när Nisse kanske var 12, var jag ute hos Mats och Kitte i Älta, med en fin Arktis-äventyrs-bok till Nisse. Sen gifte jag mig, flyttade till annan ort, och såg dem inte mer, på många år.
Tillbaka i Stockholm fick jag kontakt med Mats igen, och gjorde några program för konstradion. Vi var glada att se varann. Men efter ett par omgångar sket det sig. Han var sur på ett surgubbigt sätt. Och jag blev arg och sa: Ska det va så här så ska vi nog inte jobba ihop mer (så har jag alltid gjort). Så skrev han ett kort: Vaja con Dios. Och det har jag väl gjort.
Så kan det gå. Men det som blir kvar är ändå det roliga. Vänskapen. Några fester, några kyssar. Plus en väldig radda originella radioprogram, inte minst dem där Mats fick hålla på i 40 minuter om Goya eller Giotto, Walter de Maria eller Hieronymus Bosch - som jag länkade till här. Men ni kan hitta hur mycket som helst i Radions arkiv.
Vaja con Dios, Mats.
Mats Arvidsson 1944-2022.
fredag 21 oktober 2022
Lugnet
söndag 16 oktober 2022
Tacksamheten
Söndag. Men inte tacksägelsedagen, det var förra söndagen. Vilket tydligen inte hindrar att jag känner stor tacksamhet. Samt optimism och glädje. Detta kommer lätt till mig idag, när jag går den saligt vackra långpromenaden på näset mellan två sjöar. Och jag har skrivit på min bok, regniga dagar innan, och känner iver för arbetet.
Idag var det helt vindstilla, helt tyst. Fjällen i moln, skiftande mellan ljusgrått och svagt rosa. Sjöarnas två speglar dubblerade de långa milsvida linjerna av taggig granskog. Minimalism, som ett upprepat tema. Skog, moln, vatten, skog, moln, vatten. Björkstammar, stenstrand. Skog, moln, vatten. Jag kom helt ansträngningslöst att tänka på Arvo Pärts Spiegel im Spiegel.
Detta är platsen. Sakteligen har min bostad börjat bli ett hem. Jag tror det är först då man kan slå sig ned i soffan med sin lap och scrolla i sitt manus, rätta, stryka, fundera på tidslinjerna, karaktärerna, balansen mellan kapitel. Roligt. Och det finns en poäng med långa tysta dagar i en lågsäsong där inget händer. Det bidrar till koncentration.
Jag har mycket få nöjen (undantag: nätet) och mycket få plikter förutom de jag själv väljer. Sociala möten sker lite hipp som happ, med grannar, några vänner, en dansk konstnär som är här uppe och målar i ateljén, och som jag inte träffat sen på Skagen 96. Och idag, på vägen, ett litet samtal med Mats, som är sjöman, och snart ska ge sig iväg för att resa mot Panama.
Men detta är platsen för mig. Mitt hjärtas resa.
https://www.youtube.com/watch?v=FgAp-KrCxM0