Maurice Utrillo

Han ser med ett barns blick på världen - nej, jag citerar ingen - denna kliché beskriver en del av strålningen i Utrillos konst. Man brukar använda den om naivister, men Utrillo odlar ingen falsk och inställsam naivitet. Han är inte "lekfull" utan rak och melankolisk. Hans bilder får mig alltid att känna: Åh, där är han igen, den gamle sorgsne och vakne Maurice. Som en vän. Något som aldrig inträffar med hans samtida Henri Matisse, Gustave Klimt, Piet Mondrian, etc. Matisse är naturligtvis härlig, med sin joi de vivre, men Klimts dekorativa neurotiskhet har jag aldrig förstått mig på och Mondrian är för programmatisk. Utrillo tillhör ingen modernistisk rörelse och gör inte så mycket väsen av sig rent "trendmässigt". Han bara målar på, tycks det som. Målar och målar och målar och är beundransvärt produktiv. Särskilt beundransvärd med tanke på att han hela livet kämpar med en tung alkoholism. Ibland, någon enstaka gång, kan man ana den på hans bilder; när han kluddar iväg något frejdigt grön/rött kvarter med blom och blader som far åt alla håll. Detta hör dock till undantagen.

Oftast ser det ut så här: En arkitektoniskt noggrann och koloristiskt dämpad vy från ett kvarter, med en kyrka i fonden, eller en bar, eller en liten park med en väderkvarn (Moulin, som i Moulin Rouge). Utrillo är bra på stämning. Än är det vinterslask, än är det sommarkväll, gärna en dämpad dager, helst grått på himlen, och inget vidare folkliv. Tyst och stilla ska det vara i Utrillos kvarter. Då är han mästerlig. Ritar han dit några figurer ser det misslyckat ut. Kroppar klarar han inte av. Men perspektiv löser han elegant.

Stämningen är alltid melankolisk, därtill lämpar sig grå himlar och grå dager. När Maurice målar grönt och soligt blir det genast fel. Han måste hålla sig till sin grundstämning, sina grundtoner: Ljust blågrå, svart, beigegrå husfasader, här och var upplysta av en rödockra vägg eller en grön markis, preussiskt blåa fönsterluckor eller tegelröda tak.

Det är några konstnärer förunnat att ha det där, i grunden genuina. Inget sneglande på tidsandan och ingen galopp mot kulturens favörer, bara en lugn och stadig skritt år efter år, målning efter målning. Sen att hans liv inte var lika stadigt som hans måleri gör det nästan än mer remarkabelt.

Utrillo föddes som utomäktenskapligt barn till Suzanne Valadon, som hade avancerat från konstnärsmodell till konstnär och var uppskattad som sådan. Maurice fick lära sig hantverkets grunder av henne, och kanske också av hennes vänner. Det förblev osäkert vem som var hans far, och det måste ha gjort ont. Maurice blev tidigt alkoholiserad och sökte återkommande hjälp på olika avgiftningskliniker. Foton tagna sent i hans liv visar ett härjat ansikte. Och ändå står han där, mitt i gatan, med sitt staffli och målar vidare. En sak som kanske gjorde det mindre krafttagande är att målningar i hans stil var rätt små till formatet och inte krävde så mycket gusto som det mer storformiga moderna måleriet. Men exakthet krävdes. Och det hade han.

                                     

 Nedan: En gata i Ravignan.

 

Nedan: Moulin de la Galette.

 

 

 

Le passage Cottin.

Ovan: Tertre-torget i Montmarte. Nedan: Renoirs trädgård.

 

Finaste musiken: Antonin Dvořák

Birgitta Trotzig; tre olika rum.

Två gånger i mitt liv mötte jag henne. Första gången var hemma hos Göran Tunström och Lena Cronqvist. Jag hade gjort en intervju med Göran och blev inviterad att stanna kvar på te. Då kom Birgitta Trotzig, kanske var hon på hastigt besök i Stockholm. Glädjen var stor i hallen, och Göran tilltalade henne med epitetet ”Babusjka”. Kramar och skratt. Ett intensivt samtal tog fart över köksbordet, främst mellan Göran och Birgitta, medan Lena satt tyst, och jag var uppmärksam, road. Här satt nu den kvinna som skrivit Sveriges mest seriösa romaner och skojade och pratade om vädret i Skåne, om skrivandet, om Görans New York-resa, och allt vad det nu var som förestod.

Andra gången mötte jag henne på en vernissage i Kungsträdgården. Laris Strunke ställde ut, och Birgitta och jag hejade på varandra. Hon hade nyss blivit invald i Akademin, jag gratulerade och frågade hur det var.
- Jo, det är bra, sa hon. Kul att få dela ut pengar till folk.

Det var den opretentiösa Birgitta, hon med kontinental savoir vivre. Det fanns en Babusjka i henne och en god kamrat, men också en elitist. Det märktes när jag av en bekant, Elin Iskra i Malmö, fick mig tillsänt ett radioprogram hon gjort med Trotzig. Den ärevördiga författarinnan satt där och lät just ärevördig. Distanserad. Lite snobbig, som om Elins frågor och ivriga intresse var något hon behövde skydda sig mot. Kanske var hon bara lite trött.

Men just så där är vi, tänker jag. Dubbla naturer. Heliga och överlägsna. Vänliga och ointresserade. Snobbiga och otåliga. Jag känner igen den där snobben i mig själv också, utan alla jämförelser. Jag ska jobba på den. Men inte för mycket.

Nu går vi över till dagens text, hämtad ur en fragmentarisk essä-bok som Birgitta Trotzig skrev på 50-talet, och som jag nog läste alldeles för tidigt, i sjuttonårsåldern.

”Från en fixerad idealistisk utgångspunkt blir konflikten mellan form och innehåll, mellan vad som kallas det estetiska elementet och vad som kallas det etiska, oundviklig. Slutsatsen kan bara bli att det estetiska, den individuella formen, måste ses som sekundär, underordnad det etiska, underordnad idén. Det vill säga: den estetiska faktorns egenvärde måste förnekas, bortbesvärjas.
Men hur mycket man förnekar – kvar står att det element som förvandlar anhopningen av ord, färger, sten, ljud till någonting som förnims som en helhet, existerar vid sidan av, oberoende, förbryllande likgiltigt för den ideologiska anknytning, det ”idéinnehåll” som den betraktande finner eller inte finner i det.
Kvar står i oroande påtaglighet dessa ord, dessa linjer, dessa färger. Ingenting annat än dem är det betraktaren har framför sig. En helhet varken ond eller god, lika oåtkomligt som trädet vilar i sin trädnatur vilar den i sig själv.”

Ur Ett landskap, Bonniers, 1959.

Och här gör jag ett par tillägg: Läs Agneta Pleijels fina minnestext, från Svd . 

(Repris på en text tidigare publicerad på Den blinde Argus).

Dr Mike Ryan, en av de få jag litat på i den här pandemin

"On Wednesday, he received Trócaire’s Romero Award. Here are five key takeaways from his acceptance speech that you need to know."

 

1. Covid-19 is a wake-up call to how we live our lives

“We are pushing nature to its limit. We are pushing population to its limit. We’re pushing communities to their limits. We’re stressing the environment. We are creating the conditions in which epidemics flourish. We’re forcing and pushing people to migrate away from their homes because of climate stress.

We’re doing so much and we’re doing it in the name of globalisation and some sense of chasing that wonderful thing that people call economic growth. In my view, that’s becoming a malignancy, not growth, because what it’s doing is driving unsustainable practices in terms of how we manage communities, how we manage development, how we manage prosperity.

We are writing cheques that we cannot cash as a civilisation and they’re going to bounce. My fear is that our children are going to pay that price. That someday when we’re not here, our children will wake up in a world where there is a pandemic that has a much higher case fatality rate, and that could bring our civilisation to its very knees.

We need a world that is more sustainable, where profit is not put before communities. Where the slavery to economic growth is taken out of the equation. We need sustainable growth in our communities. We need sustainable livelihoods for our people. And we’re taking huge risks – massive risks – with our future if we don’t manage the planet in which we live. And we’re being extremely irresponsible right now.”

Här finns flera delar av hans tal från Irländska Trocaire. Där kan ni också läsa om vad organisationen jobbar för.

 

  

Och här kan man donera till Trocaire.  Det gjorde jag med 200 nu i stället för de gamla vanliga Unicef, Rädda barnen etc. Det finns en go grej med Trocaire och det är lägre omkostnader i byråkratin. Trocaire har också ett starkt och kämpande miljöperspektiv i allt de gör.

En liten pojke

Jag hänger ut genom fönstret och kollar månens skära i disigt ljus över taken på andra sidan. Ser in i fönster där folk lagar mat. Ser också en varelse i röd tröja som rör sig i ett rum. En liten pojke. Jag tror han håller en mobil i handen samtidigt som han går runt, runt i sitt rum. Ibland hoppar han till lite, eller tar ett par danssteg, men mest går han bara runt. Jag vet varför detta gör mig berörd. Jag är likadan som han. Jag går från rum till rum, ibland dansar jag ett par steg till Dylan eller Springsteen, men mest går jag lite hit och dit, de dagar jag inte kommer ut. 

Nu, en liten pojke som har det ungefär som jag. Antagligen en aningens isolerad familj. Någon har sagt till honom att han behöver röra på sig, inte bara hänga över mobilen. Eller så har han kommit på det själv. Precis som jag säger åt mig själv att göra lite knägympa, dansa lite, höra massor av musik. Men pojken, kanske tio år, att han ska behöva ha det så? Det är inte kul. Inte fair play, satans pandemi. Fint ändå att han vankar så länge runt, runt i sitt rum att jag hinner få en glimt av en liten pojkes värld, i denna värld. Och skicka några tankar till barnet.

Mörkt valv - work in progress

 

Det där stora inom oss, det som

om natten vältrar sig likt en tung val

men ingen ser den, inte ens du själv

så långt sjunken är den, så djupt under.

 

Minns vissa målningar,

där någon/en kvinna sitter vid ett fönster

med huvudet lutat i handen

och ingen vet vad hon ser,

valen, eller barnet,

kärleken eller eldsvådan,

järnvägsspåren

åt alla andra håll,

ankomst, avgång utan tidtabell,

station efter station efter station.

 

Vad ska vi ha till middag?

räcker lönen, täcker försäkringen

allt vi behöver ha täckning för?

Är jag vacker, har jag råd med den här klänningen,

mannen, som tänker på sina geopolitiska

investeringar, omplacerade, en förlustaffär.

Lustaffärerna - det är vi två.

Hon som klagar på oljuden,

grannarna som festar och renoverar.

Och inte ens när det är tyst

förnimmer hon – valen,

sångljudsvallen som inte når

in där alla skitljud är i svall.

 

Efterhand blir man sjuk av dem,

man blir sjuk av det man vet finns,

som man inte uppmärksammar, eller

som man redan innan klockan slog 07.45

valde att glömma. 

Först frukost.

Sen inhandling. Till jobbet. Hem igen.

Parkeringen. Kvarteren. Konsten.

Man undrar vad man lever för.

Vad lever man för.

Borde köpa nya handskar, borde

klippa mig och färga håret, kanske

göra lite fillers ändå, 

Valen  - kan inte få styra

över mitt liv, det är jag som styr.

Visst är det jag,

med  två läppar tjocka som sniglar

passande för blowjobs, showjobs.

 

Kvinnan där borta på porträttet,

Vad ser hon? Vem såg henne?

Hon vrider huvudet lätt åt sidan

tittar ner, liksom fanns det en ande

vid sidan av, ett susande hon ska minnas,

otydligt, vackert böljande, som

siden, åt sidan, i mörker mojnat..

Är hon död, eller lika levande som jag?

Vad tänker kungen på där han sitter på sin häst?

Vem övar och övar på pianot?

Var det en gång en älskande?

Fanns det en tid då jag var kvinna?

Vem av oss dödade vem?

Nu när vi alla är döda

Och har ställt oss på tur

För en uppståndelse vi aldrig

Gjorde oss förtjänta av.

 

Håller du min hand medan jag

betalar av den sista skulden

och den sista skuldräntan, medan

räntan på räntan välter djupt nere

i bankvalven och sedan

går under i ett alldeles

Mörkt valv

Valens valv

Valarnas

Andra liv

 

 

En riktigt dålig Lars Norén

Jag såg Kristian Petris filmatisering av Norén-texter igår kväll: "Detaljer" (Svt Play). Inte bra.

Det var som ett bortre rum i det Norénska palatset. Dit man kan gå för att minnas gränsen för all konst: Den där den börjar upprepa sig själv, sitt varumärke.

Jag vet inte vems felet är, och det gör detsamma. Men här får vi än en gång gå in i den störda medelklass vars inre tomhet bara kan berikas av yttre ritualer, och knappt det. En resa till Florens går i upprepningens och den misslyckade nostalgins tecken. Repliker mellan paret (en läkare spelad av Pernilla August, och hennes man, en förläggare, spelad av Michael Nyqvist) är stela och kontaktlösa, tystnaderna är monument av tristess.

Andra interiörer från förlag, lägenheter, restauranger, badrum, kök, har om igen samma utstrålning: Här är det tomt. Kärleken död, samtalen aldrig uppriktiga, självförstörelsen lika obetingad som självbevarelsedriften. En ny otrohetshistoria ramlar snabbt ner i samma tomrum. Replikerna är tunna som plastfabrikat, alienationen är total, ingen når någon, även om Pernilla August roll har något mer av sympatisk livskraft.

Men det som slår mig är alltså  detta: Att svart och cynisk människoskildring kan bli lika banal som en kioskdeckare. Att det svarta och stundtals äckliga kan bli en ny underhållning för just den medelklass Norén skildrar: "Titta, visst är det förfärligt, men riktigt så förfärliga är i alla fall inte vi". Och så kan man smaska i sig av eländet.

Som sagt, jag vet inte vems felet är, men jag kan tänka mig att den Norénska arbetssegern också kan nå upprepningens gräns, det där jag sett ske med ganska många bildkonstnärer som lärt sig knepen och sen inte går vidare. Men - jag vet inte om detta i just denna film beror på Norén eller filmaren. Jag har ju sett många av Noréns pjäser, och några av dem live, och det har aldrig tråkat ut mig. Men denna film alltså; all denna förutsägbara intighet i långsamma tagningar.

Jag tror att Noréns dramatik gör sig bäst på scen: Det ligger i stiliseringens natur, att den gör sig bättre på scen, och naturligtvis är Noréns "dialoger" stiliseringar av ett tillstånd och dessa stiliseringar funkar inget vidare i filmens mer naturalistiska form. Sen kan det också hända att Norén ibland når vägs ände med sina ständigt alienerade figurer. Men jag ska se om fler av hans dramer (som ligger på Svt Play) innan jag säger något mer om det.

Skådespeleriet var ändå bra. 

https://vimeo.com/195174417

Annan länk.