Maurice Utrillo

Han ser med ett barns blick på världen - nej, jag citerar ingen - denna kliché beskriver en del av strålningen i Utrillos konst. Man brukar använda den om naivister, men Utrillo odlar ingen falsk och inställsam naivitet. Han är inte "lekfull" utan rak och melankolisk. Hans bilder får mig alltid att känna: Åh, där är han igen, den gamle sorgsne och vakne Maurice. Som en vän. Något som aldrig inträffar med hans samtida Henri Matisse, Gustave Klimt, Piet Mondrian, etc. Matisse är naturligtvis härlig, med sin joi de vivre, men Klimts dekorativa neurotiskhet har jag aldrig förstått mig på och Mondrian är för programmatisk. Utrillo tillhör ingen modernistisk rörelse och gör inte så mycket väsen av sig rent "trendmässigt". Han bara målar på, tycks det som. Målar och målar och målar och är beundransvärt produktiv. Särskilt beundransvärd med tanke på att han hela livet kämpar med en tung alkoholism. Ibland, någon enstaka gång, kan man ana den på hans bilder; när han kluddar iväg något frejdigt grön/rött kvarter med blom och blader som far åt alla håll. Detta hör dock till undantagen.

Oftast ser det ut så här: En arkitektoniskt noggrann och koloristiskt dämpad vy från ett kvarter, med en kyrka i fonden, eller en bar, eller en liten park med en väderkvarn (Moulin, som i Moulin Rouge). Utrillo är bra på stämning. Än är det vinterslask, än är det sommarkväll, gärna en dämpad dager, helst grått på himlen, och inget vidare folkliv. Tyst och stilla ska det vara i Utrillos kvarter. Då är han mästerlig. Ritar han dit några figurer ser det misslyckat ut. Kroppar klarar han inte av. Men perspektiv löser han elegant.

Stämningen är alltid melankolisk, därtill lämpar sig grå himlar och grå dager. När Maurice målar grönt och soligt blir det genast fel. Han måste hålla sig till sin grundstämning, sina grundtoner: Ljust blågrå, svart, beigegrå husfasader, här och var upplysta av en rödockra vägg eller en grön markis, preussiskt blåa fönsterluckor eller tegelröda tak.

Det är några konstnärer förunnat att ha det där, i grunden genuina. Inget sneglande på tidsandan och ingen galopp mot kulturens favörer, bara en lugn och stadig skritt år efter år, målning efter målning. Sen att hans liv inte var lika stadigt som hans måleri gör det nästan än mer remarkabelt.

Utrillo föddes som utomäktenskapligt barn till Suzanne Valadon, som hade avancerat från konstnärsmodell till konstnär och var uppskattad som sådan. Maurice fick lära sig hantverkets grunder av henne, och kanske också av hennes vänner. Det förblev osäkert vem som var hans far, och det måste ha gjort ont. Maurice blev tidigt alkoholiserad och sökte återkommande hjälp på olika avgiftningskliniker. Foton tagna sent i hans liv visar ett härjat ansikte. Och ändå står han där, mitt i gatan, med sitt staffli och målar vidare. En sak som kanske gjorde det mindre krafttagande är att målningar i hans stil var rätt små till formatet och inte krävde så mycket gusto som det mer storformiga moderna måleriet. Men exakthet krävdes. Och det hade han.

                                     

 Nedan: En gata i Ravignan.

 

Nedan: Moulin de la Galette.

 

 

 

Le passage Cottin.

Ovan: Tertre-torget i Montmarte. Nedan: Renoirs trädgård.