En ung
kvinna reser av oklar anledning till Sydafrika, dagarna efter att hennes far
dött. Hon reser från sorgen, men har den med sig. Hon har också ett
självpåtaget uppdrag; att som journalist undersöka de sociala förhållandena i
Kapstaden, nu, många år efter Apartheid. Ester, som hon heter, reser runt med
en driven fotograf, ser och samtalar med människor i plåtskjulskvarter och på
socialkontor. Men uppdraget rinner ut i sanden. Fotografen blir onåbar och
hittas, senare, död.
Under tiden
har Ester flyttat in på ett skruttigt vandrarhem, där folk kommer och går,
många från Europa, men också en vit man som är född i Sydafrika: Tom, en
dykare, som hon slår följe med. Så påbörjas en sorts bitter roadmovie, som likt
de flesta roadmovies innehåller gränslöshet och missbruk. Här av både alkohol,
kokain och allmän flyktighet.
Det finns
någonting i Abalone (Bonniers) som
får mig att associera till Jean-Luc
Godard: Två människor som flyr i en bil, som Anna Karina och Jean Paul
Belmondo, i Tokstollen. Marit Furns
gestalter har en spleen som man annars förknippar med män, och Abalone kan svagt påminna om Hemingways
melankoliska generationsskildring Och
solen har sin gång. Utlänningar, utkastade på ett hotell. Men, tänker jag,
Hemingway var mycket softare.
Personteckningen
är hårdkokt enkel: ett sätt att prata, en klädsel, en gångstil, även det
filmiskt visuellt och fullt av outtalade informationer. Man får lov att gissa
sig in i de här figurerna, som rör sig på gatorna i Kapstaden, på barer,
hotell, danslokaler, och som nästan aldrig riktigt talar med varandra. Ester
själv framstår som en inbunden mutist, och mannen hon hänger med är nästan en
karikatyr av ensam, äventyrlig snubbe. När hon berättar att henne far nyss dött
och ska begravas medan hon själv är i Kapstaden svarar han: ”Tunga grejer”. När
han flyttar från vandrarhemmet till en bättre bostad säger han att hon lika
gärna kan bo hos honom för ”det spelar ingen roll”. Mellan dem finns ett dröjande vemod; både hon och han blir, trots sin onåbarhet,
berörande. De lever så utsatta, så strävt och smutsat av omständigheternas
makt.
Ändå sticker
det i mig av otålighet; när händelserna upprepar sig och inget väsentligt sker
mellan de två, när de fysiska detaljerna omkring Ester ännu en gång radas upp
med nästan tvångsmässig omständlighet. Det är som motsatsen till soul, bara
kropp, händelser, rumsligheter, detaljer kring mat, dryck, ligg, duschande,
snortande, bilåkande, mens, avtändning, huvudvärk, sömn. Det är ett oerhört
skickligt fasthållande vid det materiella, men jag är inte säker på att jag
tycker om att bli fasthållen. Och risken med författarens detaljskärpa och
iakttagelseförmåga är att den ibland känns som en uppvisning;
titta-vad-jag-kan.
Ändå beundrar jag hennes konstnärliga precision i skapandet av filmiska bilder, starka
ögonblick, lysande färger, mörker, ljus. Det finns ett oerhört finlir i
stämningsskapandet. Men det hon också gestaltar är en stor ensamhet, utan att
någonsin nämna ordet ensamhet står den som en aura omkring huvudpersonen.
Furn vet
precis vad hon gör, när hon gör det: Förintar läsarens förväntningar med en
malande materialism och stegrar samma förväntningar med en konstnärlig finess
som håller fast en spänning, ett landskap, en korthuggen dialog där allt ligger
under ytan. Det är show-don´t-tell för hela slanten.
Men jag når
inte riktigt in i denna skyddande konstruktion. Och jag tänker på andra
författare jag läst på senare tid, som alla gett mig ett vidgat hjärta. Furn
lämnar mig med en tomhet, en oändligt vackert beskriven tomhet. Det var väl så
hon ville göra det. Man hör de två i romanen som då och då säger: Det är okej,
det spelar ingen roll. Men det som längst dröjer kvar hos mig är de
vidunderliga bilderna av landskapet: Taffelberget, stranden, fartygen ute på
redden, den brinnande skogen, stjärnhimlen och det väldiga regnet som sänker
deras bil så att ”den lika gärna kunnat vara sänkt i havet”.
Tidigare publicerad i DT, ST, ÖP, Gefle Dagblad, m.fl. tidningar, 1/4.