Kan ni, mina ytterligt bildade, förfinade och saligt litterära läsare, med era geniala preferenser och era stolta traditioner, med hela er arsenal av duktighet och gott minne, med er väluppfostrade hybris och era irrelevanta faiblesser - tala om för mig var den här dikten kommer ifrån? Den bara hampade sig in någonstans, och sen har jag glömt författaren. Men jag tycker så mycket om den.
Gunnar Pettersson, författaren till den roliga, kunniga London-boken, (som kom i våras) löste detta åt mig och alla våra bloggvänner: Det är Jane Hirshfield som skrivit dikten.
måndag 16 juli 2018
lördag 14 juli 2018
tisdag 10 juli 2018
Karen Armstrongs bok om våld och religion
Jag skrev in den ganska långa artikeln om Karen Armstrongs bok på björnstrand backwater. Artikeln, men framförallt boken, bör läsas av alla som är det minsta intresserade av detta stora, svåra ämne.
"Det
är ingen liten sak Karen Armstrong gett sig i kast med när hon på femhundra
sidor tecknar sambandet mellan våld och religion under vår kända historia. Det
är ett hästarbete - också för läsaren. Men för den som vill ha något annat än
stelbenta positioneringar mellan ateister, humanister och religiösa
konfessioner är hon omistlig."
"Man
kan säga att hon – i motsats till de s.k. humanisterna, Richard Dawkins och
andra – försöker föra i bevis att religionen långt ifrån enbart varit krigisk
och förtryckande, men dessemellan, och inte sällan, frigörande och mild i
förhållande till omgivningen. Det senare gäller framförallt de tidiga kristna,
icke-våldsrörelsen, Ahimsa, inom indisk buddhism, taoismen i Kina, Gandhis
hinduism, de mystiska islamiska rörelserna som sufismen, och det tidiga kristna
klosterväsendet i Brittanien och på Irland."
onsdag 20 juni 2018
Maja Lundes roman tippar över i lärodikt
Lunde som
2016 kom ut med den kritikerrosade romanen Binas
historia har utlovat ett ambitiöst projekt; en kvartett av romaner, alla
tillägnade vår tids stora frågor; klimatet, miljöförstörelsen, fattigdom,
torka, hunger.
Romanen Blå är uppdelad på två röster, två
medvetanden, Signe och David. Signe är en sjuttiosexårig kvinna, sedan länge
hemmastadd i det vidunderliga landskapet vid Ringfjorden som inleder romanen.
Hon är journalist och miljökämpe, och hennes återkomst till landskapet berör
också alla hennes minnen, en barndom, en kärlek, kampen mot miljöförstörande
utvinningar av vattenfall och sjöar. Till sist även en kamp mot de fiffiga
företagare som säljer utsågad glaciäris som lyxvara till drinkblandare söderut.
David är den
andra huvudfiguren; en flykting som lämnat ett uttorkat Sydeuropa bakom sig. I
sällskap med sin lilla, viljestarka dotter gör han vad han kan för att överleva
i 2040-talets klimatkatastrof, och drömmer om att förflytta sig vidare, närmare
vatten, närmare ett nytt liv.
Om Maja
Lundes första roman Binas historia hölls
ihop av en stilistisk säker berättarton och en lätt arkaiserande stämning, så
är den nya romanen mer stilistiskt vacklande. Som så ofta med roman nummer två,
under trycket av ett stort förlag, verkar hon vilja för mycket: Fånga en hel
civilisations försyndelser och tragiska klimatförändringar i ett par vardagsnära
och symboliska öden.
De kapitel
som handlar om Signe, är ofta storartade, med stark inlevelse i både
fjällnaturen och havet. Den arga, mot miljöförstöringen kämpande Signe, som
också kämpar i sin segelbåt mot väder och vind, som kan tackel och tåg och
kartor, är en kvinnogestalt att minnas. Det är också där författarens egen
erfarenhet är tät; hon kan havet som en riktig seglare, hon är genuin i protesterna
mot miljöförstörelsen, agget som rör sig i Signes skalle. Och hon kan skriva om
väder och vind, dimma och vatten så att man känner det på huden, under
händerna.
Kapitlen med
David och hans dotter Lou, är svagare, mer ”gjorda”. När man vet vilka överjävliga
läger Rohingyer befinner sig i, eller delar av den syriska befolkningen, blir
det lite för journalistiskt att en författare som en gång besökt ett
flyktingläger i Aten åtar sig att skildra den erfarenheten. Det beror inte på ”appropriering”,
det beror på en didaktik som inte lyckas bära upp persongestaltningen. I
stället fylls lägerberättelsen av små, torra detaljer. Vattenbristen, hungern,
smutsen, all brist, som ska levandegöra livet i lägret är alltför tydligt installerade
av en duktig hand, och dialogerna är taffliga. Dialog är överhuvudtaget inte
Maja Lundes starka sida. En enkel invändning är att hon skriver alltför många
onödiga ”sa han”, ”sa hon”, som sammanhanget skulle klarat sig utan.
Man önskar
att hon låtit de inre rösterna, och naturströmmarna hållas med sitt, och
skippat lärodikten. Signes mycket starka historia kunde burit hela romanen. Det
är nämligen där de mest levande processerna pågår både i psyket, och i berättelsen
om en bygd, en natur och dess förstörelse.
Invändningarna
till trots vill jag gärna höra Maja Lunde behålla sin stolta röst i de böcker
hon planerat. För det mest levande i den här romanen är stort, sant och argt på
ett sätt man bara kan älska.
Tidigare publicerad i ST, Dt, Gefle dagblad m.fl. mittsvenska tidningar.
Umberto Eco om fascism
"To people who feel deprived of a clear social identity, Ur-Fascism says that their only privilege is the most common one, to be born in the same country. This is the origin of nationalism. Besides, the only ones who can provide an identity to the nation are its enemies. Thus at the root of the Ur-Fascist psychology there is the obsession with a plot, possibly an international one. The followers must feel besieged. The easiest way to solve the plot is the appeal to xenophobia. But the plot must also come from the inside: Jews are usually the best target because they have the advantage of being at the same time inside and outside. In the US, a prominent instance of the plot obsession is to be found in Pat Robertson’s The New World Order, but, as we have recently seen, there are many others."
Läs för Guds skull hela artikeln i The New York Review of Books.
Den är så rik, och bra. Tack till Joachim Zander, som tipsade.
söndag 17 juni 2018
Klådan - ett etiskt dilemma?
Idag bara länkar jag till Gunnar Strandbergs infama lilla blänkare. Och med infam menas här något nödvändigt ont.
Hur går saker till i den utomordentligt förfinade kulturvärden, med Klådor och andra klådor?
"Men snart växer min förundran över ett par av de andra vittnena, två kvinnor, och hur de fortsätter att vara Klådans vän, låter sig bjudas och bjudas med, samtidigt som de uppger att de är rädda för honom och tar säkerhetsmått som att låsa dörren till sovrummet då de frivilligt åkt till Paris med honom och lika frivilligt bor i hans, eller jag menar Svenska Akademiens lägenhet.
Hur resonerar man då?"
Länk till Gunnar Strandbergs bloggtext här.
Och så tycker jag nog att Gunnar Strandberg själv kan skriva den text han efterfrågar, men hu, vilket sjåpagås-gnäll, som då skulle uppstå.
Hur går saker till i den utomordentligt förfinade kulturvärden, med Klådor och andra klådor?
"Men snart växer min förundran över ett par av de andra vittnena, två kvinnor, och hur de fortsätter att vara Klådans vän, låter sig bjudas och bjudas med, samtidigt som de uppger att de är rädda för honom och tar säkerhetsmått som att låsa dörren till sovrummet då de frivilligt åkt till Paris med honom och lika frivilligt bor i hans, eller jag menar Svenska Akademiens lägenhet.
Hur resonerar man då?"
Länk till Gunnar Strandbergs bloggtext här.
Och så tycker jag nog att Gunnar Strandberg själv kan skriva den text han efterfrågar, men hu, vilket sjåpagås-gnäll, som då skulle uppstå.
onsdag 13 juni 2018
Kjell Westö - Den svavelgula himlen
Prologen är
smygande. En medelålders man sitter ensam i ett hus där en hotfull gestalt i
svart hood rör sig utanför fönstren. En föraning om ett mörker som får sin
förklaring många hundra sidor senare.
Men
berättarens livshistoria börjar så ljust. En pojke på tio år cyklar omkring i
ett skärgårdslandskap, samma sommar som hans pappa har hyrt ett litet torp vid
havet. Där finns vidsträckta åkrar, ekar och tallar, vassvikar och smultron.
Färgerna i Westös skildring lyser som en målares, och glädjen inför naturen,
äventyrskänslan på en cykel i ungdomen, är ljuvligt skildrad och lätt att känna
igen.
Pojken är
uppvuxen i lägre medelklass i Helsingfors. Han är enda barnet i en familj som
är snäll men lite osäker; en strävsam pappa som älskar George Harrison-låtar,
och en mamma som gärna vill delta i kulturlivet. Äktenskapet mellan föräldrarna
tar slut och bara trådarna bakåt till ett fattigt och religiöst Österbotten
finns kvar.
Pojken är en
av dessa många som måste slå sig fri. Att cykla hit och dit i landskapet är
sinnebilden av hans frihetsbehov. På en av sina utflykter möter han Alex Rabell
och blir snart inbjuden till den finlandssvenska släkten Rabells herrgårdslika
villa. Farfadern Poas skugga vilar över familjen, porträttet av honom är skarpt
och autokratiskt som en hökprofil. Fadern Jakob är av egendomliga orsaker
alltid ”bortrest”, modern Clara håller i tåtarna, och Alex lillasyster Stella
är snart i rätt ålder för en begynnande kärlekshistoria. Egentligen är det
porträttet av Stella som är det rikaste i berättelsen. Hon och berättarjaget
blir varandras fixstjärnor, älskar som galningar, skiljs och möts igen och
tappar aldrig varandra helt ur sikte under de fyrtio år som romanen gestaltar.
Stella är vild och fri och svår, inte minst dialogerna mellan henne och
berättarjaget är full av intelligenta, otåliga iakttagelser.
Hennes bror
Alex är en maskhållare, en kylig typ som gör allt för att vidga sitt till
hälften ärvda imperium. Han är den som alltid talar i termer av pengar,
marknader, konjunkturer, och ändå lyckas Westö göra honom till en komplicerad
människa och en trofast vän. Andra i vänkretsen är småpsykopatiska mobbare och
uppkomlingar, eller snälla, som Krister, en ständigt filosofisk och
diskuterande kamrat. Ett annat fint porträtt är den stadiga Linda Vogt, klok
och utan åthävor.
Hela
skeendet skildras genom denna vängrupp, deras föräldrar, och – så småningom –
deras barn. Det är ett bra grepp, det gör mig som läsare mer berörd av vad
tiden gör med dem alla, både de förflutnas skuggor, och framtidens skugga, då
åttiotalet tutar igång med sin ekonomistiska vulgaritet. Men då har Stella
redan dragit iväg utomlands, och förenat sig med en experimentell teatergrupp,
Krister har blivit präst, och jagberättaren kämpar med författarskapet, blandat
med motvilliga uppdrag som lärare.
Westö
beskriver inte bara vängruppens utveckling genom kamratskap, erotik, yrkesliv
och konkurrens, men helt parallellt, och utan att det känns det minsta krystat,
ett samhälles utveckling från 60-talet till nu. Klass och kön, begär och
frihetsbehov är som tangenter på ett mångstämmigt piano, där ackorden först –
som i början, i sommarljuset - klingar vackert för att senare braka ner i
dissonanser och våld. Tyngdpunkterna förskjuts i förhållande till tidsandan;
några flyter upp, andra dras ner.
Det är som
det ska att ekonomi-gurun Björn Wahlroos dyker upp i kretsen kring den allt
rikare Alex. Han talar på ett festligt symposium för bankirer och företagare,
under devisen ”Noble Savage or Pragmatic
Engineer? – The Finnish Brand in a Fast and Ever-Changing World”. Man hör
den finlandssvenska betoningen på dessa engelska fraser, och skrattar nästan,
men inte helt, för det är som Kjell Westö sagt i en intervju: ”80-talet är
viktigt i egenskap av moralisk konkurs. Det är där jag upplever att västvärlden
förlorar sin sista chans att vända saker rätt.”
Westö
lyckas, som så ofta, att med några stora grepp dra in också krigstiden, med
dess minnen av nazismens och fascismens ondska, samtidigt som han beskriver det
ofrånkomliga klassamhällets gränser. De rika berikar sig, och de fattiga mister
sina hus.
En hel del
känner man igen från hans tidigare romaner, driften att överblicka det
förflutna, ungdomar i fritt fall, sexualitetens manier och de äventyrliga
försöken till öppenhet. Men också ett etiskt grundackord; som om människorna,
de han skildrar, kunde bära varandra. Bokens jagperson vill så mycket, han är
på sätt och vis en samvetets representant, och som sådan kämpar han med sin
humanism, och – ännu mer – med det svarta hålet i denna humanism; en enda
handling av brutalitet. Men närheten, försoningen och mognaden är inte
ouppnåeliga, inte ens när den allra svartaste nutid, en smula korthugget och
pliktskyldigt, avslutar romanen.
Som läsare
är jag konstant berörd, och först efter trehundra sidor finns en svacka där
författaren pratar på för mycket om olika middagar, bilturer och restaurangbesök.
Dessutom använder han modeorden ”på riktigt” alldeles för många gånger. Det
borde en ordkonstnär undvika. Men den kritiken är marginell. Det lyfter igen,
porträtten fördjupas, vänskaperna återuppstår, de tragiska avskeden, moderns
död, faderns demens, en ungdomskärlek som upphör, ett orättfärdigt testamente, en
släkt som skingras; allt är genuint mänskligt, okonstlat och igenkännbart.
Foto: Fredrik Willberg |
Det finns
författare som jobbar med mer sofistikerade tricks, eller borrar i sitt
ego. Kjell Westö är snarare en gedigen
klassiker, och jag tycker så oerhört mycket om den omsorg han ägnar sina
huvudfigurer, även när de beter sig våldsamt och arrogant, eller bär på tunga
krigshemligheter. Det finns en allvarsam ömhet i hur han ser på människorna,
som han berättar så mycket om, men som ändå framstår som mysterier eller aldrig
uttömda svar på aldrig helt nåbara hemligheter. Dessutom är han skicklig på att
skruva en intrig, att låta det som man anat under ytan långsamt avslöjas och
bli tydligare, svartare, mer melankoliskt. Kjell Westö visar om igen hur bra
det går att vara en alldeles traditionell författare som bara vill se lite
klarare och djupare på sina medmänniskor och sitt samhälles historia.
_ _ _ _ _ _ _
Jag nämnde den här boken tidigare, men ville inte lägga in den förrän tidningsläsarna grundligen fått sitt. Artikeln tidigare publicerad i DT, ST, ÖP, VLT, Gefle Dagblad, NA, m.fl.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)