Och jag: Har inte på länge varit så tillfreds som idag. Äntligen öppnade sig himlen. Äntligen var jag fri igen, och kunde ströva som jag ville. Äntligen var de självpåtagna plikterna färdiggjorda, för en tid. Äntligen en kväll utan pliktläsning, utan twitter, utan det ena och det andra.
Det finns filosofer, inte minst de med österländsk bakgrund, som menar att den tid i livet där jag befinner mig "normalt" sett är en tid av tillbakadragande. Man har inte längre lust att käppas med andra, icke närbesläktade människor. Man föredrar frid och ett visst avstånd till vad det nu är som det käppas om.
Idag var jag långt borta från allt det. Ett svagt solljus spred sin öppning över lugna vatten. Grått och silkigt, och trädens färger dimmiga av fukt. Vassarna svagt kopparröda, vajande. En senkommen trana flög förbi. Friden infann sig nästan genast - till min förvåning. Så var jag då hemma i mig själv igen.
Betraktat som erfarenhetsmaterial är det alltid intressant att lite grann förstå hur enormt mycket "inne i allting" andra människor är, med jobb, karriärer, barn, släkt, inhandling, banklån, seminarier, med mera. Och de andra, med sina långtradare, sina byggjobb, sitt ansvarsfulla vårdande av sjuk medmänniska. Och att mitt troligen största privilegium i livet har varit en viss nomadisk frihet, som jag sätter mycket högt, och att jag - med mina sannerligen ringa inkomster - ändå nästan alltid kunnat gå dit näsan pekar, dvs skrivit och arbetat bara med det som jag tyckte var mest intressant eller vackert. Frilansarens nomadiska spår och vittringar.
Nu återstår en del att göra, av plikt en del, men mest ändå av lust; till mitt eget skrivande och målande. Till musiken, till vännerna. Och till de fridfulla promenaderna utmed vatten, upp på berg. Träden, jorden, vattnen, fåglarna, och de bästa vännernas ansikten. Voila! Cést la Vie.
PS: Man bör nog - som Hegel "antydde" - se sitt liv som tes-antites-syntes. Om och om igen. Annars finns alltid risken att man kör på med tesen - som på en pinne.
