Edgar Allen Poe - A Dream Within a Dream

 

Take this kiss upon the brow!

And, in parting from you now,

Thus much let me avow —

You are not wrong, who deem

That my days have been a dream;

Yet if hope has flown away

In a night, or in a day,

In a vision, or in none,

Is it therefore the less gone? 

All that we see or seem

Is but a dream within a dream.

I stand amid the roar

Of a surf-tormented shore,

And I hold within my hand

Grains of the golden sand —

How few! yet how they creep

Through my fingers to the deep,

While I weep — while I weep!

O God! Can I not grasp

Them with a tighter clasp?

O God! can I not save

One from the pitiless wave?

Is all that we see or seem

But a dream within a dream?

 

- - - - - - - - - - -

 

Tillägnas Bodil Malmsten 1944-2016

Edward Hoppers station

Jag har bestämt mig för en viss resa igen. Det lättar på trycket när man befinner sig i novemberdimma, en vecka efter högtrycksvinter. När man befinner sig i en del av Stockholm där gentrifieringen gått så långt att bilismen ökat med trehundra glassiga sportbilar och lika många stadsjeepar. Där det regnar. Och där de som vanligt bygger om något i mitt hus som blev helt fel förra gången de byggde om. Som vanligt är det otrevligt, med olika ljud och äckliga lukter av giftigt klister som de använder för att täta altaner.

Ute på byggställningarna på fyra och fem våningar går arbetare fram och tillbaka. De går där när det snöar, när det töat, när det är is på brädorna. De går tills isen knastrat sönder och det regnar dag efter dag. Jag gissar att de sköter sitt arbete bra, och det är aldrig dom jag är irriterad på, det är alltid  den stora omställningen till bostadsrättsförening som pågått i femton år, och som gett mig sämre kvalitet i mitt boende i tio år, på grund av buller, onödiga renoveringar, felaktiga byggjobb, felaktiga rörjobb, översvämningar. Underbetalda arbetare från öst och överbetalda entreprenörer som hela tiden gör sig en hacka på att hacka i det här huset, och så de förtjusande låntagarna som flyttar ut och in. Många med det alldeles tydliga uppsåtet att överrenovera en gång till i två månader och sälja med en ny liten/stor hacka som vinst. Samt lämna efter sig ännu en avfallshög på gatan.

Man hackar sönder mitt hem. Och inte bara mitt. Det är en bostadspolitik som gjord  för halvkriminella, typer som bara köper sig in i ett hus och försvinner, skattefritt. Iväg till nästa blåögda bostadsrättsförening. Shoot. En halv miljon till på nästa renovering som innebär en jävla skitmiljö för den som bor ovanför, bredvid eller under.

Ja. Så fint det blev med den avreglerade "fria" bostadsmarknaden. Alla husen runt omkring, ägda av banker, och folk med stora lån, som tänker på varje detalj som en investering.
Var tog livet vägen?

Jag tänker på Edward Hoppers ödsliga bilder, av varelser som hänger sent i en bar. Eller ett uttråkat par i en lounge. Eller en gata, Sunday morning. Das Unheimliche i det vanliga. Jag hör inte hemma här. Jag är den svarta svanen. Så måste Hopper ha känt sig. Liksom jag. 

Idag fick jag se en målning av Edward Hopper som jag aldrig sett tidigare. En annan sorts rum.
För mig är tåg och stationer förknippade med frihetskänsla. I Hoppers målning något helt annat. Mannen och pojken ser tafatta ut. Lokomotivet är högt och hårt, något de utsätts för, en fas av civilisationen som de bara måste hänga med på. Som jag i mitt kära gamla hus, när det blir överkört av adrenalin och penningtänk.

Jag kan för lite om Hoppers bakgrund för att tolka den här målningen privat. Den har också en så reklamartad, plastig fulländning. Rumsligheten är trång, som på en affisch, och det lilla landskapet i bakgrunden är töntigt. Vad menade målaren? Hur blev hans bild av stationen så klaustrofobisk, så trång? Som en tidsanda som tränger sig på. Och passagerarna står där, valhänta, finklädda, och tänker - det blir nog bra, vi är moderna nu, vi hänger med vi också. Vilket häftigt lokomotiv!

                                 Edward Hopper, American Locomotive, 1944.

Matisse

Ännu en pausbild. Liknar något jag alltid tycker om. Som min granne Eva brukar säga: Ditt Matisse-fönster.

Pausfågel

(Source: beardedcollectionfest, via sarah4559) via @BDGarp. 
Vet ni vilken fågel det är får ni svara. 

A workingclass-hero is something to be...

...especially if you´re far more aristocratic than the aristocrats. Men ännu bättre är en stor själ.

Det är mycket få officiella personer som jag sörjer när de lämnar scenen. Men Alan Rickman, tillsammans med Harold Pinter, Tranströmer och några till, är en sådan person. En magnifik, elegant, vänlig och aningen mysteriös skådespelare med en underbar timbre. Alltid öppen och kul i intervjuer, alltid med en air av något onåbart.

Många av hans filmer har jag inte sett, men jag är oändligt tacksam för det medium som låter oss bevista de bästa föreställningarna långt efter en skådespelares död. Jag blir nästan lika glad av att se Alan Rickman, som av att se min pappa.

Och jag, som inte är någon fan av lätta komedier, kan se om Love Actually varenda jul, för scenerna med Alan Rickman och Emma Thompson. De gnistrar.

Och så här sa Emma Thompson efter hans död: "He was the ultimate ally. In life, art and politics. I trusted him absolutely". Jag är glad att jag har ett par vänner i livet som jag kan säga detsamma om.

Bio: Alan Sidney Patrick Rickman, född 21 februari 1946 i Hammersmith, London, död 14 januari 2016 i London, var en brittisk skådespelare. Mer kan ni läsa i The Guardian, Huffington Post, med flera.

Och så en försenad nyårshälsning till alla som ljuger för mycket...

A lie only achieves the most short-sighted and insignificant goals and always poisons the most important, eternal tasks of humanity.

                                            *
The most harmful lie is a lie that is cunning, complicated and wrapped in solemnity and splendor, as a religious lie usually appears. 

Leo Tolstoj

Det snöar, hur ska det gå?

Jag skulle inte vilja producera så mycket text här just nu. Eftersom jag har nog med mitt rätt stora manus och alla dess problem. Varvid jag ibland överlyckligt högläser mina egna texter, ibland vrider mig i va-fan-är-det-här? Det senare är absolut nödvändigt. Bra är också viss coolhet vid läsandet av egna texter. Ja, ni vet. Eller?

Nu skickar jag något alla med bestämdhet känner till. Nämligen att det snöar. Jag tycker det är fint.

Cred för denna Gif går till bloggen: Looking for Mr. Goodbook. Länk här.