Laponia

Måste ändå vidarebefordra detta foto av Gerd Ulander. Så som det var nyss, och så som det var förra hösten, i Saxnäs. Strax innan alla löven föll och vintern kom, ljudlös som snö i stilla fall. Och just den tystnaden har sitt eget lugna mellanrum. Så räds inte vintern.

Höstläsning: Fyra tunga och en lätt.

Arg på en sommar som tog slut alltför snart, kastar jag mig över litteraturen. Inte för att det är en njutning att läsa, och särskilt inte de tegelstenar jag lassar på mig: Gombrowicz´ dagbok, Mircea Cărtărescus Orbitor, kroppen,  Michauxs samlade skrifter, och – fortfarande – Lars Noréns En dramatikers dagbok.  Men min kunskapstörst begär det okända.
En vän frågar mig: Varför Gombrowicz? Han är tråkig.
Nä, inte tråkig, men krävande. Vem har en bordskavaljer som kan halva Europas kulturhistoria på sina fem fingrar? Och som dessutom är egensinnig som en ständigt protesterande kultur-antikultur-man. Jag tar Gombrowicz any day. 

När jag har svårt att somna läser jag ett par dikter av Michaux; aldrig är han bättre än vid 88 när de kristna, buddhistiska och filosofiska synapserna kopplats samman till ett vilande, moget väsen.
Högt på min himmel står också Mircea Cărtărescu; en svårläst typ, som härdar läsaren med en lång introduktionskurs till sitt Universum, innan han landar i en slingrande berättelse om ett barn, en ung man, en mor, en far, ett ökenartat Bukarest. Ett "modellbygge av medvetandet och kroppen, av luften och solen och växtligheten och kosmos som omgav dem", skriver han själv.

Norén ska man däremot inte läsa om kvällen. Han är så intensiv, hans liv så händelserikt, och man blir alltför nyfiken på hur det ska gå med hans kärlek och hans vrede. Som en drog invaderar han nervsystemet, och jag släcker fyra på morgonen.
Men så kommer till mig en bok så lätt som en fjäril. En bok jag inte får träningsvärk av när jag håller den under sänglampan. En bok som inte retar hjärnan, utan luftar den. "Mirakelkvinnan", dikter av Nina Cassian; en tunn volym. Det är något med den fysiska lättheten, som också säger något om författaren.
Cassian vet jag inget om, mer än att hon är rumän, som Cărtărescu. Hennes dikt är olik allt jag tidigare läst. Kortfattat, med aggressiv humor, speglar hon situationer.

Jag fick stå under hela resan
ingen erbjöd mig sittplats
trots att jag var minst tusen år äldre
än alla andra,
trots att jag hade tydliga tecken på
minst tre svåra åkommor:
stolthet, ensamhet och konst.

Greppet hon håller om känslan är ett vackert vapen. Som om konstens värde ligger just där: Att oantastligt, ofrånkomligt uttrycka sin person, på trots av förståelse, eller oförståelse. Ett speciellt östeuropeiskt allvar som vi behöver; därför att det länge lärt sig existera utan sneglande på nyttan, vinsten, resultatet.

Min lingvistiska protest
är utan kraft.
Fienden är analfabet. 

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Tidigare publicerad i UNT.

En flyktings bön -- ur Psaltaren

Rädda mig, Gud!

Vattnet når mig till halsen.

Jag har sjunkit ner i bottenlös dy

och har inget fotfäste.

Jag har kommit ut på djupt vatten,

strömmen vill dra ner mig.

Jag har ropat mig trött,

min strupe är hes.

Mina ögon värker,

jag har väntat länge på min Gud.

Flera än håren på mitt huvud

är de som hatar mig utan grund.

Många är de som vill förgöra mig,

som är mina fiender utan skäl.

Jag tvingas lämna tillbaka

det som jag aldrig stulit.

_ _ _ _ _ _ _ _

Psaltaren 69.

Bibeln har ord för det svåraste.

Alla mina vägar

Hur havet såg ut den dagen är mycket svårt att säga. Men allt var tillfredsställande stort. Klev ur tretimmarsbussen och över till båten. Livet vid kusten började om. Havet.
Havet var närmast i bleke, men längre ut mot horisonten syntes det vara blågrönt, och mot det stod en ljuslila himmel, en syrenfärgad sky. Det var lugnt och nästan inga passagerare. Man stod, som man ska, vid relingen och såg ut mot öarna, sunden, skären och den långa obrutna linjen mot Ålands hav.

Det finns en anledning till att jag inte säger namnet på ön, liksom jag sällan anger namnet på min vänskapsby i Lappland. Vissa saker vill man ha för sig själv, som ett gömsle i världen.

Så jag gick där på ön och såg skönheten komma strömmande: De gamla inägorna med ängar och betande kor, de enorma askarna, vårdträden vid de röda eller vita bostadshusen. De knuttimrade lagårdarna, asparna i långsam rodnad, ljuset snett över mark och berg, medan solen ännu värmde. På nätterna - under dessa brittsommardagar - först en fet måne, sen avtagande, och alltmer stjärnklart. Stod i ljum blåst under asken Embla och såg upp i det ovetbara rikena där uppe.

Mötte ibland människor på vägarna, där vi gick eller cyklade. Precis som i Västerbottensbyn säger man hej till okända här ute. Det fanns traktorer som jobbade på med sitt, och små effektiva färdmedel av enklare art, men inga bilar. Luften var stark och ren, och jag satt stilla i solskenet och drog in den stora mättade drogen: Rent syre.

Cyklade mycket. Såg mig själv i ljuset av de små ringlande vägarna. Dessa vägar som jag alltid hållit av, här, såväl som i Lappland, som i Skottland, Grekland, Bohuslän. Förstod mig själv i begreppet väg. Alla mina vägar. De ska inte vara alltför lättframkomliga och de blir inte synliga i en bil. De bör heller inte pratas bort. En rullande eller vandrande ensamhet är mycket befriande. Särskilt om man tillåter sin skalle att vila.

Sen kom det människor. Två unga, begåvade, som båda sysslade med frivillig-projekt, för läxläsning i förorter och för flyktinghjälp. Suus från Amsterdam och Rezze från Stockholm. Vi hade kul samtal och sov bra i samma hus. Sen kom det fler.

Och jag träffade min ungdomsvän Sven och hans fru, och hade en munter kväll med vin, cognac och uppfriskande samtal om döden. Det var ett oväntat återseende, strax innan vägarna skildes igen före hösten. Och alla mina vägar endast är kvar i mitt inre, som en bild. Jag vill inte dra i vad den bilden handlar om. Men jag vet.

Öar och berg

Nyss kom jag hem från den kära ön, där havsutsikten öppnar skallen och hjärtat. Där vidderna är på något sätt besläktade med dom i Lappland. Liksom tystnaden är det. Suset av landskapets egna ljud. Samt hejandet mellan okända människor på en väg. Mer om det senare. Nyss läste jag också på Anna Brodows blogg, om hennes Lapplandsresa i år. Titta in där för fler bilder.

Foto: Anna Brodow

Sommarnattens leende - som vi minns det

Lördag. Jag packar för havs-resan. Under min djupt kända bortovaro (heter det ens så?) - vill jag gärna roa er med lite underhållning. Här - en praktscen ur Sommarnattens leende.

Tillägnas alla mina en gång aktiva och/eller presumptiva älskare. Ciao!

En höstresa - snart

Synd att inte Heinrich Heine skrev en sång om att resa om hösten. Då hade jag ju kunnat använda den här, citerat, och ökat på min cred som bildad varelse. Att däremot tala om bussförbindelser och båtförbindelser är ju ingen poesi alls, tror jag. Och inte kan jag som Almquist berätta om hur jag reser genom Sverige, från den ena folkkulturen till den andra. Jag ska bara ut till havet. Till havet ska jag. Och kom inte med den där trötta dikten av Göran Palm. Den är förbi.

Klicka för magnifikt större bild.