Min älskade pappa

Den mest brittiske gentlemannen i Sverige, tillika med en droppe spanskt. Här är han gäst hos Hagge Geigert, cirka sex år efter sin dödliga stroke. Han kom igen. Han berättar hur. Sjunger gör han också, egna visor. Jag beundrar människor som kommer igen. Jag beundrar mig själv för att jag kommer igen. Och igen. Och igen.
Tack pappa för god närvaro, humor och fighting spirit!

Programmet är från 1976.

 

Thomas Tidholms gamsvenska öde

Om jag inte var så pass avog mot termen konceptkonst, skulle jag säga att Thomas Tidholms nya bok är ett litet medtagbart konceptkonstverk. Boken heter Yngve Kvists minnen. Den är skriven som en dagbok över en obemärkt mans liv, som prosaiska fragment ur en gammal anteckningsbok vars bleknade ränder, inkluderats i typografin och i omslagets vaxduksartade pärmar. Gamla foton understryker atmosfären. 

Det finns något rörande i ”konceptet”. Detta ska inte överge oss. För Thomas Tidholm har skrivit en bok som samlar all hans erfarenhet av lantliga mödor till en inkännande och samtidigt humoristisk betraktelse av en människa som blev kvar uppåt skogarna.

Jag tänker att Ödet var emot mig från första stund

Så är min fasta bedömning. Medger dock

att där funnits annat. Hur kärleken i hävningar

gick upp och ner och till och med i stunder

kunde löpa som en tokig

utöver landskapet, det minns jag väl

Hilding Kvists minnen omfattar både ägandet av ett hemman, kor och grisar, jobb som han får och blir av med, kvinnor, barn. Ett liv så alldagligt att det blir gåtfullt, som när Hilding frågar sig vem han är i spegeln, och undrar över vad hans liv var värt.

Lyckligaste tiden i livet

måste varit då jag inte visste om det

Erfarenheten av liv och gamla skrifter i Hälsingland har berikat Tidholms språk, och gett det en klang av äldre skolsvenska. Hilding Kvist talar till oss långt bortifrån, med få valörer, och blir just därför så trovärdig som rösten av ett liv på väg att suddas ut.

Det är delvis den ton Tidholm länge haft, men som han ibland slarvat med, i någon radiopjäs där det gått av bara farten. I den här boken, en av hans allra bästa, finns en suverän avvägning mellan inlevelse och distans, ömhet och humor. Här smälter saker riktigt samman: Det är hans röst och det är samtidigt den i världen betryckte Hilding, en utsocknes bror till alla gamsvenskar. En man som passivt rör sig mellan kvinnor, barn och jobb och som mest bara finner sig själv på ett särskilt ställe i skogen, ett ställe han aldrig berättar för någon om.

Där har vi den i oss alla lommande skogstoken, den töntigt romantiske och jagsvage passageraren i inlandet Sverige, den där mänskan, som vi inte kommer ifrån, hur mycket vi än sträcker oss efter franska filosofer och prinsessbröllop och dragshower. 

Sen är det förutom det urbota långt-bort-i-skogen också lite zen i den här boken. Den nollpunkt som den enslige Hilding hela tiden vandrar in mot, den smala stig där han går, har en ton av intighet som man kan hitta i buddhistiska ankedoter. Men aldrig så att någonsin en Hilding Kvist skulle veta om det.

-------------------------------------------------

Texten tidigare publicerad 3/5/15 i Sundsvalls Tidning.

Marguerite Duras och Vicekonsuln

Jag skrev en kort essä om Marguerite Duras, för några tidningar, bland annat den här.
Tre av hennes romaner har översatts till svenska i år.
 

Marguerite Duras. 1914 - 1996

Cassavetes - närvarons mästare

Först finns bara ansikten, blickar. I nästa ögonblick ett tumultartat samspel; människor som rör sig mot varandra som fiskar i en ström. Det är John Cassavetes filmer jag talar om, där livet skildras som ett myller av impulser och ovissa utgångar. Ingen individ är hel och enkel, men var och en förändras i mötet med de andra. Shadows och Faces, de två första filmerna, ger anslaget till de kommande tjugofem åren: Improvisationen - ett lån från jazzen - ger skådespelarna en helt ny närvarokänsla. Men i senare, konstnärligt fullödiga filmer som En kvinna under påverkan, har improvisationen uppstått i en driven filmtrupp där man stimulerade varandra till experiment. Improvisation under frenetisk påverkan, blev Cassavetes metod.

Vid slutet av femtiotalet, i en filmkultur inställd på kassa-succéer startar han sin filmbana. Filmar gör han med handkamera, i privata lägenheter, nattetid, när medarbetarna har ledigt från betalda jobb. De tog tre år att få ihop Faces. Där förnyas i ett enda jättekliv den amerikanska independent-filmen.
Tillsammans med sin hustru, skådespelar-esset Gena Rowlands, skapar han en atmosfär som är både kreativ och familjär. Man arbetar ihop, äter, samtalar. Stämningen är lojal och generös - en egen strömfåra i den konkurrensinställda amerikanska filmbranschen. Och generositeten färgar av sig på filmerna. En vågsam vitalitet, en stundtals nästan fumlig äkthet, präglar varje scen. Men där finns också en stor kärlek till skådespelarna, vännerna, människorna, oavsett om de spelar affärsmän, tuffa callgirls, hemmafruar eller nattklubbsägare.

Och Cassavetes är på kvinnornas sida. Han har sagt att han undersöker kvinnans prekära situation som antingen över-eller-underklass-konkubin. I Faces är det Jeannie, en callgirl, som ger ifrån sig impulser av kärlek, finess och generositet, medan hennes tillfällige älskare, den framgångsrike affärsmannen Richard, täcker över sin kärlekslängtan med sprit, prat, dumma skämt. I En kvinna under påverkan är det den osäkra hemmafrun som utstrålar känslomässigt mod och hängivelse, medan maken försvarar sin givna form som familjens och arbetslagets ledare. Den berömda spaghetti-scenen, där maken bjudit hem sitt arbetslag på middag, skildrar kvinnan som en omedvetet Kristuslik gestalt. Hon bjuder både på spaghetti och hjärta, men det senare blir för mycket för denna världen.
- Sitt ner på ditt arschle, ryter maken (Peter Falk) till hustrun (Gena Rowlands), när hon blir alltför tillgiven mot en av hans svarta jobbarkompisar.
Han skrämmer bokstavligen vettet ur henne. Inte därför att han inte är en varm man. I intimiteten är han varm. Men med sin värsta macho-attityd slår han hål på både hustrun och sig själv. Resten av filmen handlar om en kvinnas förtvivlade och våldsamma kamp för att hitta sin egen kärna, på trots av omgivningens klichéartade förväntningar. En tumultarisk känslo-resa, och samtidigt en provokation för var och en som tror att kärleken mår bäst av att se politiskt korrekt ut.

Ingen filmare är mer besatt av äkta känslor, och om både form och dramaturgi måste skakas om för sanningens skull, så gör han det. Men i skakigheten finns ett hopp. Och slutet på En kvinna under påverkan är en bedarrad storm, en känslig och erotisk försoning mellan man och kvinna som bara Cassavetes kan skildra så att man tror honom: Som en vilopaus i missförståelsernas långa arbetsvecka.

Cassavetes arbetar med en öppen estetik; han tror på slumpen, sina medarbetares infall, ljusets skiftningar, och de små oväntade händelserna som får en människas liv att styra över åt ett helt annat håll. Det handlar inte om att översätta en hårt bearbetad story, med filmkamerans och ljussättarnas hjälp. Mycket mer handlar det om att fånga det oåterkalleliga livsögonblicket, momentet när maskerna faller och nya möjligheter sipprar in mellan människor.
Hans filmer är som spruckna speglar av ens eget liv; i sprickorna finns det okända; det som vi inte vet att vi är, därför att vi tror att vi vet det.

Gena Rowlands i En kvinna under påverkan.

_____________________________________________________________

Denna text har tidigare publicerats i Uppsala Nya Tidning, Smålandsposten, Sundsvalls tidning, och på websiten MovieBox.